Det kan tydligen inte hjälpas, men sannfinländarna har lyckats stjäla showen inför riksdagsvalet. Det har delvis skett på objektiva grunder, genom de framgångar galluparna har uppmätt. Men till stor del har det varit frågan om en snöbollseffekt som medierna villigt har rullat fram. Snö har det ju funnits gott om denna vinter.
Då Hbl hittar på att intervjua Timo Soini också om metropolpolitiken undrar man nog hur jounalistlogiken fungerar. Jag borde väl veta, men var lika förvånad som säkert många andra läsare. Som om sannfinnarna skulle ha profilerat sig på det området, eller som om det skulle stå i fokus i årets valkampanj...
Ska sannfinnarna (jag föredrar att använda denna kortare, mer beskrivande form av partinamnet) då tas på allvar eller inte? Dessvärre måste man tydligen göra det, av flera olika skäl.
För det första är det alltid ett allvarligt samhällsfenomen då ett nytt (i det här fallet dock nygammalt) parti lyckas bryta de traditionella partistrukturerna. Det är ett symptom på att något har gått fel, endera i den förda politiken eller så åtminstone i hur den har förklarats - eller mer cyniskt sagt marknadsförts.
De andra partierna har nog anledning att se sig själva i spegeln, och fundera över vad som har gått fel. Själv tror jag visserligen att den största enskilda orsaken till Soinis opinionsframgång ligger utanför de finländska partiernas omedelbara inflytandesfär: den globala finanskrisen och Greklands, Irlands och några andra europeiska länders bankrutt, och de stödåtgärder de övriga euroländerna och EU har tvingats vidta.
Om en drastisk historisk parallell tillåts, var Vietnamkriget på motsvarande sätt en katalysator för yttervänsterns framgång i sextio- och sjuttiotalens Europa.
Men det finns också andra, mer inhemska orsaker. Samma globala finanskris har prövat också den finländska tryggheten, om också mer mentalt än konkret. Vi har ju lånat oss ur de värsta ekonomiska och sociala konsekvenserna, men visst har osäkerheten brett ut sig. Och i någon mån utslagningen och andra sociala problem.
Att den nuvarande regeringsbasen faktiskt har varit mer social än många tidigare regeringar tycks inte hjälpa, då det är så lätt att alltid peka på brister i välfärdsbygget.
Och så finns det helt självförvållade orsaker till den sannfinska anstormningen, såsom de uppenbara felstegen i parti- och valfinansieringen. Dem kan de övriga partierna inte skylla på internationella konjunkturer eller andra omständigheter.
För det andra måste varje parti som, låt vara än så länge bara i gallupar, på några år flerdubblar sin popularitet redan som sådant tas på allvar. Populismen har gått hem, men då rösterna räknas på valdagskvällen frågar ingen efter hur de erövrats.
Folkviljan måste respekteras, och om sannfinnarna blir ett av de större partierna måste det behandlas som ett sådant. Som sannolik valsegrare har de inte bara rätt utan också skyldighet ett delta i regeringsförhandlingar.
Att på förhand hota bojkotta sannfinnarna är ett förakt för demokratins spelregler.
En helt annan sak är att sannfinnarna genom sitt valprogram - om de håller fast vid det - sannolikt utesluter sig själva från en regeringsmedverkan. Ta bara de där 3 x 200 miljoner som de konkret vill skära bort.
De övriga partierna har förbundit sig till att höja biståndsanslagen till FN-rekommenderade 0,7 BNP-procent fram till slutet av nästa valperiod. Att tvärtom skära ned anslagen med 200 miljoner är förhoppningsvis och rimligen uteslutet.
Det kan bland företagsstöd finnas sådant som kan ses över, men att skära ned dem med 200 miljoner är otänkbart om vi inte vill ha konkurser och ökad arbetslöshet.
Och om både biståndet och företagsstöden ändå i princip är sådant som kan rubbas med inhemska beslut, vore en ensidig nedskärning av medlemsbidragen till EU med 200 miljoner även teoretiskt och internationellt-rättsligt utesluten. Jag undrar om inte Soini tog med den absurda punkten i valprogrammet just för att stänga den regeringsdörr han inte är beredd att gå in igenom.
Och det vore säkert lika så bra.
Sannfinnarnas valprogram är trots det en tredje orsak att ta sannfinnarna på allvar. I det finns nämligen element som är så skrämmande att de inte bara kan viftas bort. Låt mig ta bara ett illustrerande exempel, utöver de ovanstående.
Ju mer jag funderar på sannfinnarnas tes om stöd för den "nationella" kulturen och deras aversion mot "postmodern" konst, desto mer orolig blir jag.
Nej, inte förstår jag mig heller på all nutidskonst. Jag har satt min fot i Kiasma bara en enda gång, på en mottagning i samband med någon internationell konferens. Kiasmas sortiment är inte min grej, helt enkelt.
Visst har jag många gånger funderat på att det vid sidan av en del "tavlor", "skulpturer" och inte minst "installationer" borde finnas en skylt som upplyser om att detta är konst, inte daghemsklotter, kvarglömda tegelstenar eller skrot.
Men att jag raljerar så här betyder ju på inga villkor att jag skulle anse att samhället inte ska kunna uppmuntra även till konstskapande som just jag inte förstår mig på - för tillkortakommandet är mitt, inte nutidskonstens.
Inte utövar jag någon idrott heller, men anser ändå att samhället bör uppmuntra till idrottsutövning genom att stöda idrottsföreningar.
Men för att återgå till konsten. Jag råkar vara en stor beundrare av Vincent van Gogh, som på sin livstid i slutet av 1800-talet var lika omstridd som många av dagens postmoderna konstnärer är i dag. Han lyckades under sin livstid sälja en enda tavla, enligt en del källor två.
van Gogh hade nog blivit utan stipendier i sannfinnarnas värld. Inte för att van Gogh fick stipendier i 1880-talets Frankrike, men det fick ingen annan heller. Han fick stöd av sin bror, konsthandlaren Theo. Samhället har utvecklats sedan dess.
Det är en skrämmande tanke att politiker skulle börja diktera konstens innehåll.
"Das war ein Vorspiel nur, dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man auch am Ende Menschen." Så skrev den tyske författaren Heinrich Heine - på 1820-talet. Drygt 100 år senare blev han tyvärr sannspådd. Nazisterna brände redan tidigt förhatliga böcker på offentliga bokbål, och förstörde också en del lika förhatliga konstverk. Resten är historia.
Nu säger jag inte att Soini är nazist. Men det finns i hans program skrämmande element som gör att man osökt drar historiska paralleller. Spåren borde förskräcka.
