Gästkolumnen är skriven av FD Åsa Mickwitz, universitetslektor i modersmål vid Språkcentrum, Helsingfors universitet.
"Jag fick L i modersmålet i studenten, men jag vet inte längre hur man skriver på svenska". Så uttrycker mina studenter många gånger sin frustration över skrivandet vid universitetet.
Enligt den senaste - omdiskuterade - Pisa-undersökningen från 2009 presterar de finländska barnen sämre än tidigare när det gäller läsförståelse - och de finlandssvenska barnen ännu sämre än de finska. Framför allt har förmågan att reflektera över det lästa försämrats. Det är således svårare än tidigare för eleverna, och ännu svårare för de svenskspråkiga än för de finskspråkiga, att begrunda och tänka igenom vad de läst. Beror detta på att eleverna inte är vana vid att analysera texter? Att informationen kommer i sådana mängder - och på fler språk än tidigare - att eleverna inte hinner eller har förmåga att hantera den?
Det må vara hur som helst - när de svenskspråkiga studenterna kommer till universitetet så ställs det samma krav på dem som på alla andra. De måste ta till sig stora mängder information, tolka den, reflektera över den, analysera den och inte minst skapa ny information utgående från den. Det är trots allt inte möjligt att få en examen vid universitetet utan att kunna läsa och skriva.
De allra flesta svenskspråkiga studenter är tvungna att producera text på finska, engelska och i någon mån också på svenska. Tyvärr är en stor del av litteraturen på engelska, föreläsningarna går på finska och engelska, och ibland sker till och med handledningen av svenska examensarbeten vid Helsingfors universitet på finska eller engelska. Kan man faktiskt förvänta sig att dessa studenter ska kunna prestera goda texter på svenska? Innan studenterna får sin examen blir de tvungna att skriva ett mognadsprov på svenska som visar "en sådan ämnesmässig och språklig mognad som behövs för expertuppgifter inom en viss vetenskapsgren". Alla utexaminerade har inte en sådan språklig mognad på svenska.
Faktum är således att universiteten producerar kandidater och magistrar som inte vet hur man skriver om sitt ämne på sitt modersmål, svenska. Om man inte läser på svenska kan man inte skriva på svenska. Om man inte tränar att skriva på svenska, kan man inte heller skriva på svenska . Det är en självklarhet. Majoriteten av de svenskspråkiga studenterna vistas enbart eller delvis i en engelsk och finsk studiemiljö: detta leder till att universiteten producerar svenskspråkiga studenter som bl.a. skriver s.k. "engelska/finska på svenska", dvs. svenska texter med icke svenska strukturer. Också den mest dogmatiska modersmålsläraren vid universitetet börjar tvivla på sin språkkänsla när studenterna skriver om "effekterna av modersdeprivation". I vilken betydelse använder man ordet effekt på svenska, kan man använda det på det där sättet?
Det största problemet i de finlandssvenska studenternas texter vid universitetet är således inte den lilla finlandismen som dyker upp här och där - utan att känslan för vad som är svenska saknas. Och kanske mest saknas en känsla för vad skillnaden mellan engelska och svenska är. En orsak är att det saknas goda modeller för hur man producerar kunskap på svenska inom biologi, kemi, matematik - men snart, mycket snart, också inom humaniora. En annan orsak är att de svenskspråkiga studenterna vid universitetet bollar med åtminstone tre språk; engelska, finska och svenska. De måste jobba hårdare och mer än de studenter som hanterar två språk, och de skulle behöva mer tid för sina studier. Något som är en omöjlighet i dagens tänkande enbart i termer av ekonomisk nytta.
Faktum kvarstår ändå - utan svenskspråkiga i Finland som kan uttrycka sina akademiska kunskaper i skrift, på svenska, finns det inte så mycket finlandssvenskhet kvar. Vi blir ett u-land på svenska i Finland.
