Språket på agendan i metropolen

I huvudstadsregionen bor 65 000–81 000 svenskspråkiga – antalet beror på vilka kommuner som räknas med. Den svenskspråkiga befolkningens åldersstruktur avviker från hela befolkningens. Särlösningar behövs för de äldres, för barnens och för de sjukas skull. Service på svenska kan lättare ordnas om befolkningsunderlaget omfattar en så stor del av regionens svenskspråkiga befolkning som möjligt.

Den finskspråkiga debatten om fusionsplaner och samarbetslösningar i huvudstadsregionen berör stora och känsliga frågor. Kommunerna konkurrerar sinsemellan om goda skattebetalare. Markpolitiken tjänar i dag inte hela regionens intressen. Det stigande kostnadstrycket inom kommunsektorn måste åtgärdas. Klyftorna hotar att växa mellan rika och fattiga områden. Dessa är viktiga frågor som vid sidan av politiska ambitioner av olika slag styr framtida beslut om de nya samarbetsformerna i metropolområdet. Eftersom de svenskspråkiga intressena sällan beaktas när de stora linjerna dras upp för regionens framtid, beslöt Magma att gå några steg vidare från den rapport som tankesmedjan gav ut för två år sedan då debatten om förändringar på kommunkartan tagit fart. Svenskans ställning i metropolen av Marianne Mustajoki behandlade hösten 2009 konsekvenserna av olika tänkbara samarbetslösningar.

Den här gången valde Magma att behandla problematiken med ett journalistiskt grepp – genom intervjuer med beslutsfattare, forskare, tjänstemän och kommuninvånare. Det gällde att kartlägga nuläget, vaska fram idéer på olika nivåer, diskutera hotbilder och möjligheter samt att på ett fördomsfritt sätt granska olika alternativ för metropolförvaltningen. Särskild fokus sattes på social- och hälsovården där bristerna på svensk service är stora. Magma gav uppdraget åt Johanna Westman, tidigare mångårig ledarskribent vid Hufvudstadsbladet med lång erfarenhet av att analysera samhällsliv, strukturer och politiskt beslutsfattande i metropolregionen.

Johanna Westman konstaterar i Svenskan på agendan i metropolen (Magma-studie 6-2011) att en sammanslagning av de fyra kärnstäderna i metropolområdet inte behöver ha så katastrofala språkliga konsekvenser som man på sina håll låter påskina, tvärtom: En sammanslagning kan vändas till fördel för regionens svenskspråkiga befolkning.

Ett brett svenskspråkigt befolkningsunderlag garanterar inte automatiskt service på svenska. Men en kommunreform i huvudstadsregionen torde betyda att kommunerna och staten ingår en överenskommelse, ett intentionsavtal av något slag. Som en integrerad del av den överenskommelsen behövs ett långsiktigt samhällsfördrag om en förvaltningsmodell som tryggar offentlig service på landets bägge nationalspråk, finska och svenska.

Westman ritar upp en vägkarta med åtgärder som kan stärka den offentliga tvåspråkigheten i Finlands metropolregion:

1. Förenade svenska resurser: servicen ordnas gemensamt

• Regionens svenskspråkiga befolkning ska ses som en helhet. En kommunsammanslagning som omfattar hela huvudstadsregionen skulle innebära en möjlighet för svenskan, eftersom den förenar resurserna. Med ett befolkningsunderlag på 65 000 kan mångsidig service på modersmålet ordnas också för små specialgrupper.
• Utan kommunsammanslagning är det svårare att åstadkomma samma befolkningsunderlag och fasta struktur för service på svenska. I så fall behövs lagstiftning som främjar ett avtal mellan huvudstadsregionens kommuner om att de ordnar sin service på svenska gemensamt.
• Det sämsta alternativet är att Vanda sammanslås med Helsingfors. Gränsen mellan Esbo och Helsingfors skulle ytterligare befästas, vilket ur svensk synvinkel innebär att befolkningsunderlag och resurser splittras i stället för att samlas.

2. En strategi för service på svenska

• Oberoende av kommunindelning behövs en detaljerad strategi för hur service på det andra inhemska språket ordnas i huvudstadsregionen. Om ingen kommunsammanslagning blir av måste strategin vara gemensam för de fyra kommunerna.
• Strategin ska innehålla mätbara kriterier för vad som är godtagbar servicekvalitet. Annars kan verkställigheten inte på ett meningsfullt sätt följas upp med stöd av fullmäktiges auktoritet.

3. En svensk nämnd med tydligt mandat

• I huvudsak måste den kommunala serviceorganisationen vara språkligt integrerad, också om enskilda vårdenheter ska vara enspråkigt svenska där detta är ändamålsenligt. Det är inte meningsfullt att dela kommunens social- och hälsovårdsorganisation på språklig grund.
• Den nödvändiga samordningen av efterfrågan och ett splittrat utbud kan i stället uppnås med hjälp av ett visst språkligt självbestämmande som kan övertyga marknaden om att det kommunala intresset för service på svenska är genuint och långsiktigt, stimulera nya svenskspråkiga vårdenheter att växa upp och locka fram dolda resurser.
• Detta förutsätter en svensk nämnd med egen budget och eget kansli. Nämnden formulerar strategin för service på svenska som godkänns av fullmäktige och uppdateras för varje mandatperiod. För övrigt är nämndens uppgift att i enlighet med strategin prioritera och planera för ett fungerande svenskt servicenät samt att beställa de tjänster som hemkommunen inte själv kan erbjuda på svenska. Den svenska nämnden med kansli är ett svenskt resurscenter för den juridiska upphandlingsexpertisen.

4. En föredragande tjänsteman på hög nivå

• Resultat kan bäst uppnås via tjänstemannaansvar för den av fullmäktige godkända strategin.
• Nämndens föredragande är en tjänsteman med säte på högsta nivå, och har uttalat ansvar för att utveckla det svenskspråkiga serviceutbudet i kommunen eller i huvudstadsregionen, beroende på kommunindelningen. Utan denna koppling till den övriga förvaltningen skulle en svensk nämnd vara lösryckt från alla sammanhang och knappast kunna agera meningsfullt.

En sådan svensk nämnd för vård och omsorg ter sig, enligt Westman, som ett användbart instrument för samordningen av det kommunala serviceutbudet med den privata och tredje sektorns utbud av service på svenska i en flerproducentmodell. Samordningen är nödvändig bland annat för att en klientorienterad kö, där modersmålet beaktas, ska kunna skapas för äldreomsorgen och svenska vårdenheter förbli svenskspråkiga.

Med central koordinering och gemensam upphandling kan kostnadseffektiviteten stiga så att budgeteringen kan utgå från genomsnittliga enhetskostnader och inget pålägg för service på svenska behövs. Syftet är ändå inte att spara pengar utan att behandla språkgrupperna likvärdigt.

I Svenskan på agendan i metropolen ingår konkreta förslag till hur service på svenska kunde ordnas, till pilotprojekt och till lösningar som kunde öka utbudet av svenskspråkiga tjänster. Westman räknar också upp gamla förslag, analyserar varför de inte har förverkligats och lyfter fram det som alltjämt är användbart. Genom intervjuer med kommunala beslutsfattare och tjänstemän framträder bilden av en metropolregion där synen på framtiden är splittrad, samtidigt som där finns gemensamma element att bygga vidare på.

Tankesmedjan Magmas syfte med den nya rapporten är att lägga fram några strategier för en stärkt och levande tvåspråkighet i huvudstadsregionen i en tid då den framtida kommunkartan är mycket oklar. Målet är – och måste alltid vara – att servicen fungerar också på svenska oberoende av kartor och kommungränser. De krav som staten ställer på samarbetet i metropolområdet bör följa regeringsprogrammets markeringar. De sex regeringspartierna konstaterade ju gemensamt i juni 2011 att tvåspråkigheten är en rikedom och resurs, och att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att få tjänster på modersmålet ska tryggas.