När arbetsgrupperna under alla helgons dag i festsalen i Folkets hus på Broholmen rapporterat sina förslag till hur världen borde förbättras steg en ung man i publiken upp och uttryckte sin tacksamhet över att man inte velat förbjuda den ekonomiska vetenskapen. Enligt honom hade den, och speciellt Milton Friedman, visat hur det är bäst om marknadens lagar får fortsätta att styra världen.
Detta var förstås som att svära i kyrkan, i arbetarrörelsens heligaste sal, inför mänskor som samlats just för att diskutera alternativa lösningar på de stora problemen, både globalt och lokalt. Som någon replikerade var det inte rimligt att tänka sig att folk skulle ha valt att använda en dag bara för att bekräfta att vi redan lever i den bästa av världar.
Det intressanta i replikskiftet var att det ägde rum i så
hovsamma former. Marknadsliberalen gjorde sin markering och han
fick sitt svar, utan att någon höjde på rösten. Förr kunde det ha
hettat till, men nu var det som om man ändå skulle ha rört sig
inom samma åsiktsspektrum.
Annat hade det varit om någon sannfinne hade infunnit
lingar kastas ut ur landet. Då kunde det ha uppstått en konfrontation och denna person kunde - inte fysiskt men mentalt - ha förvisats från salen.
Det är väl här som den tydligaste skiljelinjen löper inom dagens Finland. Det var symptomatiskt att det tydligaste nyaste inslaget under detta VVT-forum jämfört med det första forumet i maj 2009 var kampanjen "Gilla din granne!".
VVT står för Vapaus valita toisin, friheten att välja annorlunda. Namnet är inte särskilt slagkraftigt. Nätverkets föregångare på 90-talet hade ett tydligare namn: Föreningen för alternativ samhällspolitik (Vaihtoehtoisen yhteiskuntapolitiikan seura, VYPS). Ingetdera nätverket har blivit särskilt känt, men det har inte rört sig om någon underjordisk verksamhet utan om strävanden efter att inom ett närmast röd-grönt fält, men utan partipolitiska bindningar, diskutera vilka reformer som skulle vara viktiga och gärna också möjliga. Inte utan framgång.
Vid det första forumet i Kulturhuset i Helsingfors gick man in för att koncentrera krafterna på en ordentlig höjning av dagpenningen för arbetslösa, som släpat efter i den allmänna kostnadsutvecklingen. Även om många i arbetsgruppen tyckte att ett påslag på 120 euro i månaden var alldeles för litet blev det
ta krav det man stannade för och började jobba för. Man utredde kostnadsverkningarna i detalj och sammanställde en liten skrift. Tack vare detta grundliga förarbete och stöd från flera partier lyckades man vid förhandlingarna i Ständerhuset få inskrivet i regeringsprogrammet en höjning av dagpenningen med 100 euro i månaden från årsskiftet. Inget dåligt resultat.
Några sådana konkreta resultat blir det kanske inte av årets
forum. Problemen är i allt högre grad globala och också om en del
krav inte längre är så utopiska som de kunde kännas i maj 2009 är
det inte i Ständerhuset eller på Arkadiabacken man besluter om
dessa frågor. Kraven på en finansmarknadsskatt (eller Tobinskatt)
kanske genomförs, men inte nödvändigtvis i den form man hoppades
på - så att intäkterna skulle stöda u-länderna. Också åtgärder
mot skatteparadisen kan bli verklighet inom en inte alltför
avlägsen framtid, men också här kan VVT:s uppgift bara vara att
befrämja
diskussionen och visa på sammanhangen. De båda exemplen visar i
alla fall att allt inte går i sämre riktning, som en del
pessimister anser, utan att världen också kan förbättras, genom
envist debatterande och agiterande. Vidare att det är bra med
kontakter inte bara till riksdagsledamöter, utan också till
EU-parlamentariker, när det gäller de globala problemen.
Men så finns det de mer jordnära frågorna som också angår oss alla, som den främlingsfientlighet som breder ut sig. Även om den är ett fenomen som berör stora delar av Europa är det inte till Bryssel vi ska gå för att bearbeta det. De som tog upp saken på forumet ville inte gå in för censur, utan ville skapa en positiv motvikt till den illvilja som sprids speciellt på nätet. De har startat en grupp på Facebook som de kallar "Gilla din granne!". "Om inte vi är modiga, så vem?", frågade en av dem, med en formulering som kunde ha varit Primo Levis.
