När dessa finskspråkiga får höra kritik från de svenskspråkigas håll är de uppriktigt överraskade, noterar Borgåbladets chefredaktör Stefan Holmström i tidningens ledare (28.1.)
"Jag uppmanar ledningen i FST5 att verkligen fundera över vad tittarna tycker om den här saken och alla FST5-tittare att bojkotta programmet Muntur", skriver Svensk Ungdoms förbundsordförande Fredrika Åkerö. Orsaken är det att Kirsi Virtanen - hon med huggormen vid sin barm, ni vet - ska vara programledare för ett av Muntur-programmen. Är då bojkott rätt reaktion? I det här fallet fungerar väl Åkerös uppmaning som gratis reklam för den nya FST5-satsningen.
Det går onekligen fort för Virtanen, i alla fall ur ett finlandssvenskt perspektiv. Hufvudstadsbladet vek ut henne stort förra veckas onsdag. Två dagar senare höll hon låda på Svenskfinlands största medieseminarium, i Vasa.
Många av de som var där var besvikna för att upphaussade Virtanen inte riktigt höll måttet. Inför sitt uppträdande sade Virtanen själv att hon lätt börjar pladdra då hon är nervös; det är inte lätt att byta en radiostudio till en sal med åhörare - eller något annat forum, något som många garvade journalister fått uppleva då de bytt medium.
I en utdragen inledning värmde Virtanen upp den gamla storyn om att hovstallmästare Adolf Fredrik Munck (från Rantasalmi socken) var pappa till Gustav VI Adolf, som i sin tur - belastad av ryktena om finskhet - gärna förlorade Finland i kriget 1808- 09. Virtanen kunde gott ha kapat en kvart från sin inledning och istället fokuserat på vad hon anser att man ska få säga i ett radiokåseri. Nu blev det "ett rätt grumligt hopkok av lösryckta idéer, roliga oneliners och nervöst babbel", som Vasabladets redaktionschef Nina Dahlbäck noterar i sin blogg på peppar.fi.
Det är bra att påminna om bakgrunden till huggormen som de finskspråkiga lär nära vid sin barm. Det uttalandet fällde Virtanen då hon var sur på att två pojkar som sålde glass på en badstrand i Estland inte kunde estniska. Hon skuldsatte dessa barn (!) med att påstå att deras ovilja (hennes hypotes, uppenbarligen) kränker esterna. Att det inte bara vara så att Virtanen var sur på att hon inte fick bli betjänad av ester som förstod hennes finska?
Nåväl, från badstranden byggde hon sedan i alla fall en åsnebrygga till finlandssvenskarna.
Smaklösheter i kåserier kan och bör testas juridiskt, men Virtanen har nu haft sitt "femton minuters kändisskap" i språkfrågan. Mycket av det krut som nu ödas på Virtanen kan styras till insatser bland de hon talar till, de hon tilltalar, och de hon talar om: en betydande del av de finskspråkiga växer upp med en tämligen rosenröd uppfattning om en homogen grupp svenskspråkiga som mår förskräckligt bra (och som i exempelvis teveserier presenteras som rika och/ eller halvskurkiga översittare med "von" eller "af"-namn, kan vi tillägga). När dessa finskspråkiga får höra kritik från de svenskspråkigas håll är de uppriktigt överraskade. Då är det lätt att ta till sig "den historiska lögnen att svenskarna i Finland blott utgör den sista resten av en orättmätig medeltida erövring" (citat av den svenska historiken Dick Harrison). Eller så ser de huggormen. Det sägs att det brister i historieundervisningen, men läget är nog lika akut då det gäller nutidsupplysningen.
Lite skoj är att, som Nina Dahlbäck, notera den kraftiga symboliska laddningen i (hugg)orm: "Det var ju ormen - den onde himself, enligt traditionen - som fick Eva att smaka på frukten från kunskapens träd. Sedan gick det som bekant åt skogen." Oroar sig Virtanen för att de finskspråkiga ska lockas av den förbjudna frukten? Tänk om de förleds att smaka på det svenska språkäpplet och märker att livet plötsligt blir mycket mer intressantare! (för att sedan fördrivas ur paradiset?). Virtanen är för övrigt själv ett levande bevis på att det är nyttigt att kunna svenska, också i Finland.
