Skolsvenskan skaver mest, men fritt språkval sätter knappast punkt för debatten om svenskan i Finland, skriver Marit af Björkesten i Hbl:s ledare (14.1.)
"Sommarstuga vid havet. Obligatorisk svenska. Snobbar. Rikedom. Språkkvoter för studerande.
Så står det - föga överraskande - på Hufvudstadsbladets reportrar när de vandrat genom Helsingfors centrum som levande klotterplank för att ta reda på vad som irriterar, men också vad som fängslar hos svenskspråkiga i Finland.
En liknande lista presenteras av docent Pasi Saukkonen, som på uppdrag av tankesmedjan Magma analyserat vad debatten om svenskan egentligen handlar om och som granskat argumentationen i debattskrifter och på nätet.
Att en timme på stan ger nästan samma palett över åsikter som ett gediget forskningsarbete visar hur fattig debatten om svenskan i Finland är, hur argumenten går i cirkel och hur kunskaperna och förståelsen om den andra parten ofta står på en låg nivå.
Men precis som reportrarna glatt konstaterar säger också forskaren att negativiteten egentligen inte riktar sig mot svenskspråkiga. På journalisternas plakat står också vackra ord om tvåspråkighet som en rikedom - och Tove Jansson. Däremot får institutionerna, de språkliga rättigheterna, språkpolitiken och Svenska folkpartiet raggen att resa sig hos en del debattörer. Mest ovett får de finskspråkiga "svikarna" som försvarar den obligatoriska undervisningen i svenska.
Just den obligatoriska svenskan är utan tvekan gruset i skorna. Låt vara att det kan handla om bara två veckotimmar i tre års tid och att det borde finnas betydligt större bekymmer i världen - men få debattrådar är rena från kritik mot skolsvenskan oberoende av var diskussionen börjat.
Samtidigt blir det tydligt att ett fritt språkval knappast skulle sätta punkt för motsättningarna. Det finns en inte helt obetydlig grupp som argumenterar främst ur praktisk synvinkel och vars enda orsak att debattera är just obligatoriet. Men andra har starka antipatier mot svenskan som går betydligt djupare. Dessa nyfennomaner, som forskaren kallar dem, vill skilja de svenskspråkiga från "de egentliga finnarna" och ser historiska oförrätter som kan kompenseras bara genom att svenskan fråntas sin grundlagsenliga status.
Som så många andra konstaterar Saukkonen också att de som försvarar nuläget och de som är kritiska talar helt förbi varandra. Kravet på att slopa den obligatoriska svenskan möter aldrig bekymret om språkets utveckling eller möjligheterna att få svensk service i framtiden.
Men om Magmas analys inte ger särskilt många nya infallsvinklar i fråga om argumenten säger den en hel del om debattkulturen och betydelsen av nätdebatter. Granskningen visar till exempel att samma personer står för en mycket stor del av alla inlägg. Nätdebatten är inte det samma som den allmänna opinionen: den visar vilka argument som cirkulerar, men inte hur många som står bakom dem. Slutsatserna är sällan givna.
Det betyder inte att diskussionen kan ignoreras. När åsikter artikuleras sprids de, oberoende av om det handlar om fakta eller fördomar. Till exempel tolkas enspråkiga enheter som isolationism och översitteri i stället för omtanke om språket. Myter blir sanningar eftersom den emotionella insatsen är så stor att rationella argument inte når igenom.
En fri debatt kan leda till större förståelse, men det förutsätter att parterna lyssnar på varandra. Så har inte skett hittills. Saukkonen har inte varit lika systematisk i analysen av den svenskspråkiga debatten, men låter förstå att det finns en del att önska också där gällande förmågan att argumentera och skaka av sig gamla föreställningar.
En debatt med spegelbilden leder sällan någonvart."
