Lyckligtvis inser undervisningsministern vad "tvångssvenskan" egentligen handlar om, skriver John-Erik Jansén i Västra Nylands ledare 21.9.
"Statsminister Mari Kiviniemi, Centern, sade vid ett gymnasiebesök i Kontiolahti i Norra Karelen att hon vill ge skolorna i östra Finland möjlighet att i försökssyfte ersätta den obligatoriska svenskan med ryska. I efterdyningarna efter Karlebybeslutet lät Mari Kivniemi förstå att hon inte längre såg några argument för den obligatoriska svenskan, följaktligen ser hon inga hinder för att skolor som så önskar ersätter svenskan med ryska om de tycker att det språket är nyttigare.
Kiviniemi fick genast svar på tal av undervisningsminister Henna Virkkunen, Saml, som satte fingret på den springande punkten: undervisningen i svenska i grundskolan handlar inte bara om timfördelning, i sista hand gäller det hela synen på svenskans ställning i Finland.
Henna Virkkunen är ett glädjande undantag i den offentliga debatten om svenskan. För en knapp månad sedan flaggade hon för att öka antalet undervisningstimmar i svenska i de finska gymnasierna eftersom kunskaperna i svenska har blivit markant sämre sedan svenskan slopades som obligatoriskt ämne i studentexamen.
Varför är det obligatoriskt att läsa svenska (respektive finska) i de finländska grundskolorna?
När det gäller finskan är svaret enkelt. Det är en självklar rätt för varje barn i Finland att få lära sig det språk som majoriteten av befolkningen talar. Den rätten urholkas inte av att både svenskan och finskan är likaberättigade nationalspråk, och man alltså teoretiskt borde kunna klara sig på det ena av dem.
Ingen finlandssvensk förälder skulle på allvar hävda att eftersom barnen växer upp i helt svenska trakter så är det onödigt att de lär sig ett så svårt språk som finskan.
Samma sak gäller undervisningen i svenska i finska skolor, men i en helfinsk omgivning är nyttan med svenskan litet svårare att få syn på.
Att Finland har två nationalspråk ställer krav på utbildningen. Också om man växer upp i en helfinsk miljö kan det inte uteslutas att man i något skede - kanske högskolestudier - behöver kunskaper i svenska. Grundskolan ger alla finländska barn en något så när likvärdig kunskaps- och färdighetsgrund, oberoende av om de har vuxit upp i Helsingfors, Raseborg eller Kontiolahti. Till den grunden hör kunskaper i finska och svenska.
Att säga att skolorna i östra Finland kan ersätta svenskan med ryska betyder att eleverna får sämre valmöjligheter när det gäller fortsatta studier. Om det krävs kunskaper i svenska för att få en examen som ger behörighet för statliga eller kommunala tjänster måste elever som saknar grundkunskaperna börja från noll någonstans i tjugoårsåldern.
En annan invändning mot att anpassa läroplanen till de lokala förhållandena är att man inte kan förutsätta att en ung människa för all framtid ska bo kvar på sin uppväxtort. Eller menar Kivniemi att en grundskoleelev i Kontiolahti för evigt är dömd att stanna där, och aldrig kan tänkas flytta till exempel till Helsingfors?
Stig Kankkonen resonerade i ett inlägg i gårdagens Hbl kring den obligatoriska svenskan. Kankkonen menar att om man avstår från den obligatoriska svenskan kommer diskussionen om tvåspråkigheten och den finlandssvenskan kulturen in på nya spår, då kan man fokusera på alla aspekter av finlandssvenskheten och inte bara på språkundervisningen.
Men förutsättningen är att det görs upp ett "realistiskt program med högsta auktoritet" för hur en fungerande tvåspråkighet förverkligas om den obligatoriska svenskan slopas.
Men det programmet finns ju redan, i grundlagen.
Undervisningen i svenska ger innehåll åt grundlagens bestämmelse om två nationalspråk. Inget politiskt program kan ha lika stor auktoritet. Att hävda att grundlagen inte förpliktigar skolväsendet att ge finsk- och svenskspråkiga barn en likvärdig kunskapsgrund är verkligen att skapa privilegier - för dem som har lyckan att hemma eller i sin omgivning lära sig både finska och svenska.
Statsminister Kivniemi är beredd att ge barnen i östra Finland ett sämre utgångsläge än de barn som har fått lära sig det andra nationalspråket redan i grundskolan.
Lyckligtvis inser undervisningsministern vad "tvångssvenskan" egentligen handlar om."
