Det är mycket snack och lite verkstad när Finland diskuterar svenskan konstaterar Torbjörn Kevin I ÅU:s ledare 16.9.
"Ändå gäller att en temporär statsminister är en mindre fiende än en ett kontinuerligt missnöje med kvaliteten på svenskundervisningen i den finska skolan.
Turbulensen kring Karleby går över. Men runtom i landet kämpar unga finländare med en språkundervisning som är teoretisk och trist.
Vi har hört den trallen i decennier nu. Det är dags för handling.
Finländsk språkundervisning läggs upp med blicken på hur kunnandet mäts i studentexamen.
Studentexamens rigiditet står i vägen för ett naturligare umgänge mellan språkgrupperna i den tvåspråkiga republiken Finland.
En svag men dock parallell: Universitetsstudier kalibreras utifrån idén att undervisningen ska vaska fram en minoritet: morgondagens forskare.
Magmaakademier och andra opinionsbildande grupper till förmån för svenskan är nyttiga instrument.
Men förmår namn som Martti Ahtisaari, Paavo Lipponen etc väga upp en uppstyltad och oengagerad språkundervisning?
Naturligtvis inte - och kravet ska inte ens ställas så.
Men krav måste ställas. Vi kan inte decennium efter decennium klaga över svag kommunikativ förmåga hos finländska skolelever - och sedan gå vidare på ångestens ödsliga väg.
Är studentexamen helig? Eller finns det en väg av både niopoängsjakt och kommunikation mellan människor?
Det är en avvägningsfråga. Hur väger man nyttan av vad?
Två inlägg i dagstidningar pekar på samma problematik.
Programchefen vid Folktinget Markus Österlund skriver i Vbl (13.9.2010) att lärarutbildare och censorer i studentexamen kan observera hur vissa skolor år efter år uppvisar goda resultat i svenska.
Varför det? Svaret är givet: Det handlar om kunniga och engagerade svensklärare som får eleverna med på att använda språket aktivt.
De engagerade lärarna erbjuder eleverna möjlighet att bekanta sig med svenskan utanför skolan i form av kulturevenemang, studiebesök och gäster i skolan.
Ja men naturligtvis.
Pulpetexercis med översättning övervakad av niopoängshökar ger inga vibrationer.
I Hbl (15.9.2010) skriver "trebarnspappan och dirigenten" Jan Söderblom att undervisningen i svenska saknar förankring i vår intressanta tvåspråkiga kultur.
Söderblom träffar rätt. Finlandssvenskarnas behov av svensk service kan aldrig fungera motionshöjande för en skolelev i Kajana. Motivationen måste springa fram via andra resonemang.
Vardagen ger svar nog. Den obligatoriska svenskan fungerar inte. Universitetsfolk vittnar om att nya kullar finska studerande inte klarar av elementära böcker på svenska.
Dagens modell har kraschat men vi blundar för konsekvenserna - och orsakerna.
En frivillig skolsvenska öppnar inte i sig porten till de kommunikativa rum där elever lär sig att språk är mer än adekvata ord.
Jan Söderblom har en annan poäng också. Han undrar vad vi gör när det gäller att garantera kvaliteten på vårt eget språk.
Språkvetaren Marika Tandefelt gav en räcka svar redan år 2003 - i rapporten "Tänk om", ett handlingsprogram för svenskan i Finland.
Tandefelt gav programmet. Det följdes aldrig av handling. Svenskfinland negligerade rapporten. Ofattbart varför.
Det verkar inte bekomma Svenskfinland att vi misshandlar svenskan.
Attityden till svenskan i Finland är överlag förvriden. Svensklärare i finska skolor undervisar i ett språk de själva isolerar. Svenskar respekterar inte språket ens så mycket att man vårdar det.
(Vilket inte är det samma som att jaga niopoängare. Det handlar om att tänka på språkets inneboende estetik; vad kan förstås, vad är fullständig huvudlös teknisk översättning - som när FNB häromdagen skrev om de "centralfinländska lagen" och avsåg fotbollslag i Mellersta Finland.)
Svenskfinland är inte stort men det kan nå långt i ett litet land.
Folktinget, Pohjola-Norden med flera samfund borde aktivare erbjuda skolsvenskan i finska skolor en koppling till reell finländsk vardag.
Skolor pressas av minskande resurser - men, förefaller det, minimerar kontakterna till det omgivande samhället.
Resurserna finns där. I Åbo: ÅST, Radio Vega Åboland, ÅU etc - institutioner som kan göra svenskundervisningen levande.
Finländare får fortfarande en ängslig mollhållning när man ställs inför människor som talar ett annat språk.
Vi måste kapa den mentala bojan.
Grundlagen är en usel språklärare. Lösningen på svenskans faktiska ställning i Finland är inte politisk. Den finns där finlandssvenskar kommer åt att kommunicera sitt "finlandsskap" i vardagliga situationer.
Svenskfinland måste aktivare bjuda ut sin glädje. Vi kan ta ett aktivare ansvar för svenskundervisningen i finska skolor. Det är fullt möjligt att sätta i system.
Finland måste bestämma sig i vems tjänst studentexamen ska stå. I glädjens eller ångestens?"
