I Österbottens Tiding kommenterar Bengt Rönnback på ledarplats (14.8.)Bjarne Kallis ustpel om att vara förutseende då det gäller slopandet av den obligatoriska skolsvenskan.
"Oklokt. Det är möjligt att Bjarne Kallis får rätt och att en framtida regering föreslår att svenskan slopas som obligatoriskt ämne i landets finskspråkiga skolor. Men just nu är det oklokt att tala om en kompromiss.
Riksdagsman Bjarne Kallis KD) säger sig vara övertygad om att det bara är en tidsfråga tills regeringen presenterar ett förslag om att bara ett av de inhemska språken ska vara obligatoriskt i landets skolor.
Orsaken till att de svenskspråkiga under den senaste tiden känt sin ställning hotad är enligt honom att det i de stora partierna för närvarande inte finns starka ledare som värnar om svenska språkets ställning. Sådana ledare var Johannes Virolainen och Esko Aho inom Centern, Kalevi Sorsa inom SDP och Harri Holkeri i Samlingspartiet.
(Gjorde reportern en miss eller lämnade Kallis avsiktligt bort SDP:s före detta ordförande Paavo Lipponen?)
Av den här insikten om svenska språkets dystra framtid i republiken Finland drar Bjarne Kallis den slutsatsen att de svenskspråkiga riksdagsledamöterna redan i det här skedet borde utarbeta en kompromiss så att vi inte står handfallna när regeringen kastar fram ett sådant förslag.
Det är i sig intressant att Kallis talar om en kompromiss. Detta eftersom man vanligen kompromissar då ingen part är stark nog att få sin vilja igenom. Så är inte fallet i Finlands riksdag. Även om valet ur svensk synpunkt skulle lyckas bättre än väntat kommer de finskspråkiga efter riksdagsvalet 2011 att ha en förkrossande majoritet i granitborgen.
Det är inte sällan mindre reflekterande debattörer och redaktörer ger en bild av att SFP har avgörandet i sina händer vad gäller språkundervisningen i skolorna och att den stora majoriteten av landets befolkning skulle vara partiets pantfångar. Må det då sägas än en gång. Det är inte SFP, utan Finlands regering och riksdag som bestämmer.
Bjarne Kallis gör i sig en realistisk bedömning av den sannolika utvecklingen på språkfronten de närmaste åren. Däremot kan man fråga sig om hans utspel är speciellt taktiskt, annat än i fråga om att positionera sig inför sina väljare i riksdagsvalet 2011.
I taktiskt hänseende gör riksdagsledamot Anna-Maja Henriksson (SFP) klokt i att ta avstånd från Bjarne Kallis förslag. I dagens läge försäkrar både Samlingspartiets och Centerns ordföranden att det inte är aktuellt att slopa den obligatoriska undervisningen i svenska i de finska skolorna.
Då timfördelningsarbetsgruppen dessutom efter ett digert arbete kommit fram till att undervisningen i svenska bör tidigareläggas är det svårt att ur svensk synvinkel just nu se några fördelar med ett kompromissförslag.
En annan sak är att det givetvis gäller att vara mentalt förberedd inför möjligheten att Kallis får rätt i sin spådom. Så kan det gå. Man måste även inse att den dag SFP inte sitter i regeringen kan komma fortare än man på finlandssvenskt håll anar.
Det här är naturligtvis såväl Anna-Maja Henriksson som SFP:s ledning medvetna om. Men insikten om de svaga svenskspråkiga musklerna i Finlands riksdag bör inte skymma det faktum att även några få duktiga politiker och andra påverkare kan åstadkomma mycket. Den slutsatsen kan man förhoppningsvis dra om och då Karlebys orientering söderut slås fast en gång för alla. Men än är det för tidigt att ropa hej innan man är över bäcken.
I Karleby-frågan har Anna-Maja Henriksson, Jacob Söderman, Bjarne Kallis med flera visat att det lönar sig att vara envis.
En positiv slutsats av dagens motbjudande diskussion om "tvångssvenskan" är att vi inte tycks ha några riktigt stora problem i republiken Finland. Under vinterkriget var det få som mindes 1930-talets språkhets och efter kriget gällde det att hålla Sovjetunionen stången genom en skandinavisk orientering. Det förklarar för övrigt svenskans starka ställning under Kekkonen-eran."
http://www.ot.fi/Story/?linkID=123185
