Den klassiska bilden av möjligheternas fönster, ”a window of opportunity”, som Winston Churchill beskriver i sina krigsminnen kan med fördel också användas när det gäller den estlandssvenska minoriteten och dess öden.
Churchill beskriver i sin bok en episod som utspelades mitt under brinnande krig i London och som fått en undanskymd roll i världshistorien. Ändå är den värd att ihågkommas som en tankelek och som exempel på hur förutsättningslösa visionerna om fred kan vara.
Episoden som ägde rum den 16 juni 1940 Churchill beskriver hur den franske generalen Charles de Gaulle, som var utsänd av sitt lands regering för att be om hjälp, i själva verket kommer med en invit av helt annat slag. Den franska regeringen hade gett upp Paris och flytt till Bordeaux. En viss Jean Monnet, fransk diplomat i London, informerar de Gaulle om att Frankrike är i upplösning och föreslår för honom en brittisk-fransk koalition. Det skulle hindra Frankrike från kapitulation och kanske, kanske skapa en union för fred.
Vad hade hänt om inte den franska regeringen i Bordeaux avböjt unionsinviten med Storbritannien? Om den franska armén hade stått vid de allierades sida hade Hitler betvingats i tid. Miljoner människors liv hade utan koncentrationsläger besparats och Berlin hade aldrig intagits av sovjetiska trupper. Någon mur mellan öst och väst hade knappast rests. Kanske hade kriget som kom att bli andra världskriget aldrig blivit ett världskrig.
Men nejet förändrade världen. Det är först när katastrofen blir verklighet som vi blir varse det som hade kunnat förhindra den. Om katastrofen inte inträffar finns det inte orsak att ens notera det som hindrade den från att inträffa. Winston Churchills dagboksanteckningar brukar beskrivas med orden ”a window of opportunity”. Det finns steg som är möjliga bara under en kort tid då det öppnas ett fönster i historien och det otänkbara kan bli möjligt.
Kustfolket privilegier närde drömmen om frihet
Finns det i estlandssvenskarnas historia exempel på att möjlighetens fönster öppnats? Svaret är tveklöst ja. I denna unika folkspillras 700 åriga historia har fönster öppnats och stängts. Estlandssvenskarna är en unik minoritet som under århundradenas lopp levt under nio olika politiska system.
Under århundraden har det funnits ögonblick då historien kunnat få en annan vändning än den tog och estlandssvenskarnas öde hade varit ett annat än det blev. Om detta finns det otaliga exempel från krigens krassa verklighet, de mest grymma händelser med ond bråd död, deporteringar och tortyr.
I estlandssvenskarnas historia har fönster många gånger öppnats på glänt för att alltför snabbt stängas igen. Drömmen om ett bättre liv borta i Ukraina, tryggheten under tysk regim, den sovjetiska så kallade befrielsen, den nyvunna självständigheten under mellankrigstiden, ett liv i fred i exil. Men det finns också händelser som först med facit i hand visat sig växa till oanade möjligheter, ”windows of opportunities”.
En första möjlighet var de privilegier kustborna - det var så estlandssvenskarna kallades ännu i början av 1900-talet - tillerkändes av svenska regenter på 1600-talet. Privilegierna innebar att de var ett fritt folk till skillnad från livegna ester och letter. En bidragande orsak kan också ha varit att estlandssvenskarnas bosättning var ett väl avgränsat område, av detta benämningen kustborna. Efter maktskiftet på 1700-talet bekräftade också de ryska härskarna det svenska kustfolkets frihet. Det framgår av ett dokument om ”De fria svenska böndernas antifeodalkamp i Estland på 1700- och 1800-talen”. Anmärkningsvärt är också att privilegierna på ett avgörande sätt bidrog till att en mer enhetlig estlandssvenskhet växte fram som svar på den estniska nationella väckelsen i slutet av 1800-talet.
En oanad möjlighet är den återvunna frihet som Estland fick som en följd av Sovjetunionens sönderfall. Grundandet av den andra republiken var ett möjlighetens fönster. Ett fönster som öppnades mot väst och genom vilket värden som frihet, rättvisa och människovärde ohejdat kunnat strömma in.
Svenskan överlevde kriget
Jag har ibland undrat om min estlandssvenska värd på min första resa till de estlandssvenska kustbygderna 1990 kunde ana vart utvecklingen bar hän. Själv hade Ervin-Johan Sedman sett det mest av misär och förtryck som deporterad till Sibirien. Jag följde honom när han för första gången på 30 år återsåg sitt fäderneshem vid kustbandet i Nuckö. Den grånande äldre mannen med sin väl bevarade ålderdomliga svenska brast i gråt när han upptäckte att inkräktarna i hemgården tytt sig till dynga för att hålla kylan ute. Stanken var därefter.
En annan ögonblicksbild från samma resa som etsat sig fast i mitt minne är mötet med kyrkvaktmästare Kipus som bodde mitt emot kyrkan. När Ervin-Johan knackade på hans dörr och upplyste honom om att "nu finge vi tala svenska" så kröp tårarna fram, men något sagt blev det inte. Kipus förblev stum men kom ändå för sig att korka upp en undangömd flaska konjak. Ett år senare när jag återsåg Nuckö kom han fram till mig och bad ursäkt, och förklarade att lyckan att få höra sitt modersmål blev för mycket för honom den gången.
Några kilometer längre bort besökte Ervin-Johan och jag också hans bror. Denne berättade om hur han två gånger misslyckats med att fly över havet västerut. Men stolt tillade han att hans son lyckades och att de under åren hållit kontakt radiovägen. Visserligen var det förbjudet men ingen kom någonsin på att kontrollera det.
Ett sista exempel tar oss till Nuckö gymnasium i mitten av 90-talet. I samband med något jubileum på skolan presenterades också samarbetet med Estlandsvännerna. En av de närvarande var president Lennart Meri som med stort intresse tog del av kontakterna till det svenska Finland. Han tog också fasta på detta i sin improviserade hälsning. Presidenten mindes hur estlandssvenska unga i tiden bereddes möjlighet att åka över till Nykarleby för lärarstudier. Han såg detta som ett belägg för att den fria bildningen förenat finlandssvenskar och estlandssvenskar. Han talade om frihetens arv och få av oss förstod då att det som denne bildade man avsåg var de privilegier kustborna en gång för länge sedan fått. Lennart Meri var en världsman som med bildning omfamnade kulturer och språk. Så också den gången i Nuckö gymnasium. Han tog åhörarna med till kulturens vagga, Paris, och talade om behovet av Europas kulturella värden.
Drömmen om ett Europa utan krig
Tillbaka till Frankrike och andra världskrigets bittra slut. Trots att Jean Monnet misslyckades i sina övertalningsförsök med general de Gaulle så gav han sig inte. Efter krigets slut fanns det utrymme och behov av Monnets uppslagsrikedom. Hans hisnande vision om en europeisk union som en motvikt mot ett nytt krig i hjärtat av Europa var ”a window of opportunity”.
Kalla kriget är första fasen i ett nytt verkligt krig, skrev han i en promemoria från 1950, som publicerades i Le Monde så sent som 1970. Kalla kriget var det första av fyra skäl till att skapa en europeisk enhet. Det andra, aldrig mera krig mellan Tyskland och Frankrike. Det tredje skälet var ekonomiskt. Något måste göras för att få i gång tillväxten och öka produktionen. Som fjärde skäl framförde Monnet därför ett grundande av en kol- och stålunion.
Tanken på Europa som något gemensamt förekommer också i en brevväxling mellan Monnet och Konrad Adenauer i Tyskland. I sina memoarer återger Monnet ett brev där Adenauer skriver att det är ett moraliskt ansvar vi har i förhållande till våra folk som driver oss att förverkliga en oerhörd förhoppning.
Den förhoppningen var, aldrig mera krig mellan Tyskland och Frankrike. I boken Luthers Äpfelbäumschen beskriver Martin Schloemann hur ett ordspråk som tillskrivs Martin Luther stärkt Adenauers hisnande visioner mitt under brinnande krig: ”Om jag visste att världen kommer att gå under i morgon så skulle jag ändå i dag plantera mitt äppelträd.” Monnets idéer om en kol- och stålunion anammades av den franske utrikesministern Robert Schuman, som 1950 presenterade dem sin Schumanplan. Kol- och stålunionen blev det politiska genombrott som lade grunden för Europeiska Unionen. EU har befäst sin ställning genom interna fördrag som Romfördraget och Maastricht- och Niceavtalen. I form av det monetära samarbetet inom EMU, utvidgningen österut och med en gemensam försvarsberedskap. Monnets drömmar har förverkligats i dagens EU. Men bara i viss utsträckning.
Finns visionerna för ett federalt Europa? I boken Européerna skriver den svenska journalisten Annika Ström Melin om Jean Monnet. Monnet ansåg inte att det fanns någon gräns för hur långt de överstatliga besluten kunde sträckas. Men han var vid slutet av sitt liv tveksam till om det var rätt att börja med kol och stål. Riktigare hade det varit att börja med kulturen. Den som insåg detta var som känt Estlands president Lennart Meri. För honom var kulturen en garant för freden i Europa. Detta hans arv lever vidare i dagens Estland bl.a. i form av en på nytt blomstrande estlandssvensk kultur.
Ett blomstrande kulturliv dagens möjlighet
Innan det andra världskriget bröt uppskattades estlandssvenskarnas antal till 8000 personer. Några av öarna utanför Lettlands och Estlands kuster var nästan totalt svenskspråkiga (Runö i Rigabukten; Ormsö nära denna befolknings ”huvudstad”, Hapsal). År 1946 hade nästan alla av Ormsös 300 estlandssvenskar hade flytt till Sverige. Minst tusen estlandssvenskar blev kvar i Estland efter Sovjetunionens andra ockupation 1944, men de förföljdes av sovjetmyndigheterna. Många förvisades österut, dog i Sibirien eller tystades där hemma. De svenskspråkiga betraktades med misstro och ansågs vara latenta förrädare till sovjetstaten. Det var ett grymt välde som slutligen nära på förintade en svenskspråkig kultur.
I dag räknas estlandssvenskarna till drygt tusen personer men långt fler känner dragning till den estlandssvenska kulturen. De väljer därför att på gymnasienivå och i folkhögskoleregi studera svenska.
Samfundet för estlandssvensk som kultur bildades 1988 samlar, bevarar, forskar och presenterar kulturarvet från estlandssvenskarna, främjar den kulturella och ekonomiska utvecklingeng i de estlandssvenska områdena och undervisning av det svenska språket över hela Estland.
Ordföranden för Estlandssvenskarnas kulturråd Uile Kärk-Remes har inför det val av nya medlemmar till kulturrådet som sker i höst uppmanat estlandssvenskarna att rösta och skriver i sitt upprop:
”Vårt kulturella självstyre har etablerat sig och vi har i idag en formell struktur som plattform och grundval för vår verksamhet. Det har skapat möjligheter att stå för en helhetssyn kring estlandssvenska värden och intressen samtidigt som det också har gett oss möjligheter att föra fram våra angelägenheter och sakfrågor på ett effektivt och konkret sätt.”
S:t Mikaels kyrka en svensk oas
Estlandssvenskarna har också återfått sin gamla församling och S:t Mikaels kyrka, centralt belägen i gamla stan i Tallinn. Den var under sovjettiden träningslokal för bl.a. tyngdlyftare och brottare.
”Små församlingar som vår med 300 medlemmar måste hitta alternativ sysselsättning. Vi täcker en del av kostnaderna genom hyresintäkter från parkeringsplatsen intill. Vi utnyttjas som konsertlokal tack vare den goda akustiken. Vårt kyrkoråd och personal är mycket aktiva, medlemmarna har lokal förankring”, berättar kyrkoherde Patrick Göransson.
Han tillägger att församlingen också har en skyldighet att förvalta det estlandssvenska arvet. I kyrkans lokaler drivs den svenska förskolan, en söndagsskola, en barnkör och ett aktivt föreningsliv. Kyrkan på Ruutligatan är på vardagar öppen för besök.
S:t Mikaels kyrka är i sig ett stycke estlandssvensk historia som vittnar om att de möjligheter som under århundraden öppnats också tagits till vara.
