– Nöjet och äran är helt på min sida, säger han gång på gång.
Det är år 1990 och mannen som tar emot mig i sitt hem i Tartu
(Dorpat), är den berömde semiotikern och litteraturvetaren Jurij
Michailovitj Lotman.
Han talar bekymrat om Estlands ryska befolkning med mig.
Lotman säger att 1800-talets humanister begick ett stort misstag
då de tänkte att idealet är likadana människor som
talar ett enda världsspråk. Lotman betonar att en människa aldrig
kan bli fullkomlig och därför behövs det olika slags människor,
att människorna ska vara olika.
Lotman var själv offer för den berömda sovjetiska paragraf fem
som var riktad mot judar. Lotman kunde inte få jobb i sin
födelsestad Leningrad där han inlett en akademisk
karriär, och han flyttade därför till Tartu år 1950.
Då jag möter Lotman är han engagerad i arbetet för Estlands självständighet, men oroar sig samtidigt för ryssarnas framtid i det nya Estland. Lotman dog 1993 och är begravd i Tartu.
När jag själv tar båten från Helsingfors över till Tallinn tjugo
år senare, den här våren, så märker jag snabbt att ryssarnas
situation förändrats mycket. Ryssarna som var
en mäktig majoritet i ett stort imperium är i dag en minoritet
utan visioner och framtidshopp.
Den estniska staten bedriver i dag en integrationspolitik som
egentligen borde gå under benämningen assimileringspolitik.Ryska
skolor stängs eller så börjar man undervisa på estniska i ämnen
som musik, historia
och geografi. Målsättningen är att 60 procent av undervisningen
ska ske på estniska. I praktiken betyder det här i vissa fall att
helt ryskspråkiga lärare undervisar ryska barn på estniska.
Föräldrarna protesterar sällan. De vet att högskoleundervisningen
är på
estniska. En del ber barnen plugga ordentligt och köper estniska
dataspel åt dem så deras språk ska bli bättre. Andra bara kurar
ihop sig framför Moskvateven och drömmer om gamla tider. Om man
spänner blicken i teven ser man inte den estniska trikoloren som
vajar glatt mot den estniska himlen.
En ung estlandsryska som jag talar med berättar att några av hennes ryska vänner baxnade då de fick höra att hon valt att söka in till estnisk filologi vid universitet.
– Du är inte klok. Det är ju ett språk som bara fem miljoner talar!
Man kan ju inte ha koll på alla detaljer om Estlands folkmängd
och i Moskva är det soligt
idag. Molnfritt och +25.
Estlands ryssar tycks i dag vackla mellan två starka känslolägen. Det ena är vanligare ju längre västerut man åker. Det är viljan att bli en del av en majoritet igen. Bli som de starkare. Bli ester. Ta del av integrationen som hejas på av esterna Varför skulle man inte sätta sina barn i estnisk skola? Byta språk och kanske namn?
Men barnen till de pro-estniska föräldrarna tappar ofta
fotfästet. De blir unga som talar estniska flytande, men som
drömmer om att flytta bort, helst till Tyskland eller
Österrike eller USA. Där ska de lära sina barn bara tyska så de
inte får problem. Eller engelska. Men bara ett språk.
Det andra känsloläget dominerar österut. Det är viljan att leva
kvar i sovjettiden. Man blundar för dagens verklighet och
fantiserar om forna dagar och låtsas att Moskva är
huvudstad. Då tappar både vuxna och barn fotfästet. För man vet
inte vad som händer i samhället där man bor och i det nya
Ryssland hör man ju inte heller hemma. Och hur man i Estland
söker hyresbostad eller arbetslöshetspeng har man ingen aning om.
Och någonstans däremellan finns de som försiktigt drömmer om att
bygga en egen estlandsrysk kultur. Det finns yngre konstnärer och
akademiker och andra som jobbar på i
stillhet. Människor som vill skapa samarbete med de estniska
landsmännen. För de yngre ryssarna är det lättare att närma sig
esterna, den historiska barlasten tynger mindre.
Men det är inte lätt att vara estlandsryss.
- Jag skickade mina dikter i estnisk version till Frankrike,
säger den estlandsryske poeten till mig. Tänk nu bara på hur
svårt det skulle vara för estniska ambassaden att hitta en
översättare från ryska. Poeten kommer att läsa upp sina ryska
dikter på franska i översättning från estniska i Paris.
Så ivrigt kan man alltså huka.
Men kanske estlandsryssarna trots allt så småningom hittar en
egen väg, i samklang med sina estniska landsmän, utan att förneka
sig själva.
Den estlandsryske poeten vill inte bo i Ryssland. Livet är för enkelt i Moskva, med bara ett enda språk. Trist eller hur?
Det kan finnas ett värde i att tvingas ifrågasätta sig själv och sitt språk, bara man samtidigt förmår att bevara det.
I själva verket har den ryska diasporan i Paris och USA utmärkt sig många gånger om. Den ryska kreativiteten har frodats i samspel med andra kulturer och med den påtvingade minoritetsstatusen.
Jurij Lotman var tvungen att lämna Leningrad och Ryssland, (ryska rådsrepubliken) men hans texter om rysk kulturhistoria är i dag uppskattade och kända i hela den ryska kultursfären.
