Varför blev det så bråttom att verkställa beslutet att utvisa de två farmödrarna, frågar sig John-Erik Jansén i Västra Nylands ledare (26.5.)
"I början av mars avslog Högsta förvaltningsdomstolen egyptiskan Eveline Fadayels ansökan om uppehållstillstånd. Att hennes närmaste anhöriga, de vuxna sönerna, finns här är inte tillräckligt, enligt finländsk lag räknas fullvuxna barns föräldrar inte till familjen.
Lagen ger möjlighet att väga in särskilda humanitära skäl när uppehållstillstånd beviljas, men HFD fann inga sådana.
Beslutet väckte protester, både bland beslutsfattare och framför allt hos gemene man. Finländarna må vara utlänningsfientliga, cyniska och själviska, men att påstå att farmor eller mormor inte är en familjemedlem har väldigt många människor mycket svårt att smälta.
Hotet att tusentals åldringar från alla världens hörn skulle störta hit om Eveline Fadayel och ryskan Irina Antonova får rätt att stanna hos sina anhöriga i det rika, demokratiska, nordiska välfärdslandet Finland kväver inte den självklara mänskliga instinkten som säger att familjeband inbegriper den äldre generationen.
Några dagar efter utvisningsbeslutet agerade HFD:s president Pekka Hallberg, som ville bevilja Fadayels uppehållstillstånd men blev nedröstad. Han skrev till polisen att det inte brådskar med att verkställa utvisningarna eftersom en lagändring är under arbete. Polisöverdirektör Mikko Paatero lät budskapet gå vidare i organisationen, det finns femhundra andra som väntar på utvisning, det är inte så bråttom med två gamla tanter.
Matti Vanhanen sade för sin del att regeringen snabbt ska ge riksdagen ett lagförslag som inte utvidgar familjebegreppet, men som ger större tolkningsfrihet i enskilda fall.
Eveline Fadayel och Irina Antonova och deras anhöriga kunde andas ut, de skulle få stanna tills lagen har ändrats och de kan söka uppehållstillstånd på nytt.
Trodde de ja. Polisen i Vanda har nu gett Eveline Fadayel order att skaffa en flygbiljett till Egypten och se till att hon har skuddat Finlands stoft av sina fötter senast den 13 juni. Mikko Paatero som för två månader sedan sade att det inte är så bråttom med utvisningen säger nu att det har gått så lång tid att man måste följa lagen.
Paatero tar pris i klassen logiska kullerbyttor. Utvisningen har fördröjts för att han själv, inspirerad av HFD-presidenten, sade att polisen kan ägna sig åt andra fall först.
Hur har polisen för övrigt tänkt att denna medellösa kvinna som olagligt uppehåller sig i vårt land ska skaffa pengar till en flygbiljett? Sätta sig och tigga på Mannerheimvägen så länge det ännu är lagligt?
Det är svårt att förstå att det nu är väldigt skyndsamt att verkställa ett beslut som för några veckor sedan inte brådskade alls. Men lagändringen som var tänkt att bli klar före sommaren ser inte ut att avancera i riksdagen.
I dagens politiska klimat är det antagligen lättare att bromsa lagförslaget än att driva på det. Invandrarverket har knappast svårt att få gehör för sina farhågor om att en lagändring skulle leda till ett årligt inflöde av hundratals ryska mor- och farmödrar som lockas av vår högklassiga åldringsvård och vårt generösa socialskydd.
Det var inte korrekt av Pekka Hallberg att agera mot HFD:s beslut, och det var inte korrekt av Mikko Paatero att praktiskt taget uppmana polisen att låta bli att verkställa en dom med laga kraft. De kan ändå stöda sig på en av gamla domarreglerna som fortfarande inleder lagboken: "Det rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag; för de skäl som lagen haver med sig, gillas hon."
Helomvändningen i en fråga som bokstavligen handlar om liv och död för de två berörda kvinnorna kan inte bara motiveras med att förvaltningsmaskineriet måste rätta till en fadäs.
Men om kvinnorna utvisas och det offentliga intresset för utvisningshotade åldringar avtar kan lagförslaget lugnt läggas åt sidan, för att kanske aktualiseras av nästa riksdag.
Om Eveline Fadayel inte får stanna i Finland blir risken mindre att någon drar besvärliga paralleller till det faktum att upp till 70 000 vårdberoende finländare inte får flytta till samma ort som sina anhöriga, om inte den nya och den tidigare hemkommunen kan komma överens om vårdkostnaderna.
Grundlagen som ger finländska medborgare rätt att bo var de vill är här en död bokstav."
