"Finlandisering" brukar användas som ett skällsord i väst. Nu lyfter amerikanska Foreign Affairs fram finlandiseringen som en modell för Taiwan i relationerna med Kina.
Fenomenet finlandisering, vårt lands underdåniga förhållningssätt till Sovjetunionen, är inget populärt diskussionsämne här hemma. Den medgörliga utrikespolitiken i österled bidrog till en god grannsämja och en snabbt växande Sovjethandel under flera decennier ända fram till slutet av 1980-talet. Genom att undvika kritik av Sovjet och lyssna till små politiska signaler österifrån upplevde Finland en lång period av stigande välstånd och säkerhetspolitisk stabilitet.
Samtidigt begränsades yttrandefriheten av självcensur i medierna. Utåt kom Finlands utrikespolitik att framstå fredsvänlig i sovjetiska ögon men ofta som partisk i västerländska, särskilt tyska och amerikanska.
Det är ingalunda första gången som paralleller nu dras mellan de finsk-sovjetiska relationerna å ena sidan och de kinesisk-taiwanesiska å den andra. Däremot är det intressant att finlandiseringen noteras av en ansedd amerikansk utrikespolitisk tidskrift just nu när beroendet mellan USA och Kina är särskilt stort i finanskrisens spår och relationerna är spända.
I artikeln "Not So Dire Straits - How the Finlandization of Taiwan Benefits U.S. Security"(hur finlandiseringen gagnar USA:s säkerhet) skriver biträdande professor Bruce Gilley vid Portlanduniversitet om den avspänning som ägt rum mellan Kina och Taiwan sedan 2005 och särskilt efter att Ma Ying-jeou valdes till president i Taiwan 2008. Artikeln publicerades i den ansedda amerikanska tidskriften Foreign Affairs januari-februarinummer.
Gilley konstaterar att "finlandisering" inte nödvändigtvis är en förklenande term. Han konstaterar vidare att ett "finlandiserat" Taiwan skulle gå i riktning mot en utrikespolitiskt neutral nation från att ha varit USA:s strategiska partner, vilket naturligtvis påverkar de amerikanska säkerhetsintressena.
Det första konstaterandet utgår från att finlandisering i allmänhet ses som något negativt och moraliskt tvivelaktigt, ett slags mer eller mindre frivillig underkastelse från den svagare partens sida i syfte att uppnå fördelar. Gilley ger begreppet en positiv innebörd.
Det andra konstaterandet illustrerar den stora skillnaden mellan Finland och Taiwan. Taiwan är Kinas granne men ideologiskt och militärt nära knutet till USA. Finland var Sovjetunionens granne, ideologiskt och ekonomiskt avvikande från Sovjet men aldrig knutet till västmakternas militära intressesfär. Det blir alltså ett stort steg som Taiwan måste ta ifall man vill beträda finlandiseringens väg.
I skuggan av en stormakt
Det finns länder och riken som får omvärldens uppmärksamhet främst med anledning av sina känsliga relationer till en stor granne. Utan den relationen är de rätt betydelselösa. Det är ett otacksamt öde.
Finland hörde till denna skara under det kalla krigets dagar. Vårt land var intressant på grund av vår förmåga att leva (och överleva) i skuggan av Sovjet. Balansgången mellan öst och väst väckte uppmärksamhet.
Taiwan röner intresse närmast på grund av relationen till Kina. Öriket har i åratal fört en utmanande politik gentemot Folkrepubliken. Då Taiwan gick till presidentval våren 2008 och valde oppositionsledaren Ma Ying-jeou studerade omvärlden främst hans uttalanden om Kina. Mycket snabbt tonade han ner konflikten och ökade samarbetet. Taiwaneser och fastlandskineser började besöka varandra i allt snabbare takt. "Kina", sade den nye presidenten, "är inte bara ett hot utan också en möjlighet".
Parallellen till Finland är inte helt korrekt. Finland erkändes som stat efter kriget och blev (efter flera års tvekan) medlem i FN. Taiwan är däremot ingen stat, öriket förlorade sitt FN-medlemskap 1971 och har fullvärdiga diplomatiska förbindelser med bara drygt 20 länder. Men parallellen belyser utan tvivel små rikens metoder att hantera problematiska utrikesrelationer.
Finland valde efter kriget en försonlig linje som gav nästan obegränsad makt åt politiker med goda Sovjetkontakter - en makt som många av dem utnyttjade skrupelfritt. Förtroendet i österled gav Finland spelrum att utveckla förbindelserna västerut.
Taiwan valde annorlunda. Efter kommunisternas seger i Kina 1949 blev Taiwan en samlingsplats för antikommunistiska kineser under president Chiang Kai-shek. Deras ambitioner var höga. Taiwan gjorde anspråk på att vara det riktiga Kina och fick stöd av USA. Kina såg naturligtvis annorlunda på saken och betraktade Taiwan som en bångstyrig utbrytarprovins och en del av Folkrepubliken Kina. Decennier av ömsesidiga politiska provokationer följde som bidrog till upprustningen i både Kina och Taiwan. Sabelskramlet bromsade det ekonomiska samarbetet, allt medan den försonliga linje Finland valde stärkte vårt ekonomiska utbyte med Sovjet.
Också på 2000-talet har Taiwans ekonomi lidit av konflikterna med Kina. Utländska investerare har varit försiktiga med tanke på den utrikespolitiska spänningen. Under större delen av 2000-talet har produktionen och välståndet ökat snabbare i Kina, Sydkorea, Singapore och Hongkong än i Taiwan.
Efter att president Ma Ying-jeou inledde sin försoningspolitik 2008 förändrades situationen radikalt. Kraven på oberoende och självständighet har dämpats, Kinakritiken likaså. Turismen mellan Kina och Taiwan har tiofaldigats. Taipei och Peking började snabbt tala om en normalisering av relationerna. Taiwans export till Kina sköt i höjden mitt under finanskrisen. Medan många länder i världen såg sin bruttonationalprodukt krympa ökade Taiwans med över 10 % under det andra halvåret 2009, och det till stor del på grund av en växande Kinahandel.
Har Taiwan alltså redan valt finlandiseringens väg? Nej, inte än, inte på fullt allvar. Det intima samarbetet med USA fortsätter.
USA:s partner
Kina har fördömt det färska avtalet om amerikanska vapenleveranser till Taiwan för 6,4 miljarder dollar som omfattar bland annat Patriot- och Black Hawk-missiler. Kineserna har hotat med sanktioner mot de amerikanska bolag som levererar vapen till Taiwan. USA:s försvarsminister Robert Gates hoppades för sin del i början av februari att vapenleveranserna till Taiwan inte leder till mer än högst en tillfällig försämring av relationerna mellan USA och Kina.
Denna retorik och realpolitik tyder inte på att finlandiseringen vinner terräng. Men i sin artikel i Foregn Affairs försäkrar professor Bruce Gilley att tillfälliga fnurror på tråden i relationerna mellan USA, Kina och Taiwan inte påverkar den långsiktiga trenden. Kina och Taiwan har valt en väg som präglas av samarbete i stället för hotelser. Gilley beskriver hur Finlands relationer till Sovjetunionen utvecklades efter 1945: vsb-pakten, neutralitetspolitiken och president Kekkonens ambitioner att lindra spänningen mellan stormakterna under det kalla krigets dagar.
När Gilley nu vill exportera finlandiseringen som strategi till Taiwan medger han att den förutsätter en omvärdering av Taiwans roll som USA:s allierade. De säkerhetsgarantier som USA gett Taiwan omöjliggör en fullvärdig finlandisering i dagens läge. Därför ser Gilley ett neutralt Taiwan som en bättre partner för alla parter.
Ett neutralt Taiwan skulle inte upplevas som ett hot av Kina och skulle inte försöka underminera det kinesiska kommunistpartiets ställning.
I gengäld skulle Taiwan tillåtas bli medlem i internationella organisationer som hittills varit stängda på samma sätt som Finland så småningom kunde bli medlem i FN, Världsbanken, Nordiska rådet, det europeiska frihandelsområdet (via Finnefta-avtalet) o.s.v. Samtidigt skulle Taiwans handel med Kina utvecklas ännu snabbare.
Genom finlandiseringspolitiken skulle Taiwan stärka sin internationella ställning i stället för att vara ett evigt konfliktämne i kraftfältet mellan USA och Kina.
Teori med vissa svagheter
Gilleys teori, som utgår från Finland som fallstudie, är intressant men har två svagheter. För det första är det inte sagt att USA är berett att offra den strategiska fördel som Taiwan innebär som strategisk partner. Världspolitiken domineras som känt av såväl ekonomiska som säkerhetspolitiska intressen. Från ekonomisk synpunkt skulle USA vinna på att fjärma sig från Taiwan och därmed bli av med en av friktionsfaktorerna i relationerna med Kina. Men ur säkerhetspolitisk synvinkel kan priset vara för högt.
För det andra är det osäkert om Kina kan acceptera att Taiwan börjar framstå som en nästan självständig stat - även om ett minskat taiwanesiskt beroende av USA säkert är lockande.
Gilley noterar reservationerna, men påpekar att utvecklingen redan går i den här riktningen oberoende av vad skeptikerna säger. Språkbruket mellan Kina och Taiwan är hövligare än för några år sedan, provokationerna färre, handeln livligare och turismen mångfaldig. Avspänningen är ett faktum.
Att den processen ligger i Taiwans intresse är klart. En liten nation vinner inte i längden på att provocera en stor.
Kina har råd att provocera sin lilla granne men har större nytta av Taiwan som vän än som trilskande ovän - enligt samma logik som stormakten Sovjetunionen drog nytta av ett medgörligt (men icke-ockuperat) Finland: Den lilla grannen utgjorde ett fönster mot världen och en modell för samarbete. Kina vill gärna framstå som Asiens obestridda stormakt, och ingen kan påstå att de gångna årens konfliktladdade politik grannarna emellan har varit särskilt framgångsrik.
Det var president Ma Ying-jeou som sträckte ut handen. Som den pragmatiker han är strävar Ma efter åtgärder som tillåter Kina och Taiwan att existera sida vid sida utan att irritera varandra. Hans inrikespolitiska ställning blir knappast någonsin lika stark som Paasikivis eller Kekkonens i Finland och självcensuren kanske aldrig breder ut sig som den gjorde här hos oss. Men Ma har öppnat för en realpolitik i taiwanesisk tappning.
