Få diktarbiografier skrivna i moderna tid har gett mig en sådan tidsförståelse som Pekka Tarkkas två böcker om Pentti Saarikoski. De var en läsupplevelse, också för en person som inte behärskar finska. Den vackra och följsamma språkdräkt som Mårten Westö försåg dem med på svenska har gjort det naturligt för mig - och allt tid lika spännande! - att konsultera denna biografi tid efter annan. Lika förbryllande, förtrollande.
Jag har en känsla av att något liknande kommer att kunna sägas om den biografi i två band över den norske författaren Jens Bjørneboe (1920-1976) som litteraturforskaren Tore Rem nu har påbörjat. Boken Sin egen herre (Cappelen Damm 2009, 620 s.) handlar om en modern människas ständigt pågående utbrytningsförsök - ur sin sociala klass, ur en scientifierad världsbild, ur en mellanmänsklighet som politiken har lagt beslag på. Denna speciella individ går under, men inte förrän han har gett eftervärlden någonting att grubbla över.
Bjørneboe debuterade som poet i någorlunda mogen ålder, efter att ha påbörjat en bana som bildkonstnär. Hans lyriska stil var traditionalistisk, till den grad att han inte väjer för nödrimmet, och detta var en medveten protesthandling mot den rationalism som i vetenskapens namn har slopat alla värdehierarkier och tillåtit fysiska experiment på människor. Hans första roman skulle bli ett angrepp på den yrkesmedicinska praktik som hade gjort drängtjänst åt nazismen. Hans andra roman blev en uppgörelse med skoltyranniet som krymper människosjälen. Sedermera skulle han skriva om bestialitetens historia och ge ut böcker som utmanade sexualmoralen i det norska samhället.
Hans liv hade kunnat sluta mycket tidigare än med självmordet 1976. Redan som 13-åring hade han försökt hänga sig, men trädgrenen brast. I samma ålder grundlägger han ett livslångt umgänge med alkoholen som under perioder växer ut i ett nedbrytande missbruk (också av andra droger). Hans skolgång i barndomsstaden Kristiansand (där fadern var välbeställd skeppsredare och konsul) kännetecknas av skolk, fylleslag och allmän oregerlighet. Vägen från läroanstalt till läroanstalt, krigsåren i Stockholm och bildningsresor till kontinenten, giftermålet med en tysk judinna (äktenskapet var förmodligen vitt - han bisexuell och möjligen judisk, hon lesbisk och mindre tilldragande än han) och ett par strategiska släktskapsband ger honom en alldeles speciell intellektuell profil och småningom insteg i den norska kultureliten.
Alla ansåg honom inte välkommen där. Långt upp i åren måste han försörja sig som lärare i en Rudolf Steiner-skola i Oslo. Detta var inte bara för brödfödan. Antroposofin, med dess benhårda tro på det heliga i människan, var för honom en lidelse och en upprorsgest - mot de framstegstroende, mot den totaliserande politikerklassen som ville få medborgaren att sluta oroa sig för det timliga och inte erbjöd honom någon andlig vägledning. Läran fyllde honom med andakt och den försåg honom med uthållighet. Självmordet drog trots allt ut på tiden, alkoholismen var inte ensam frestare.
Tore Rems arbete väjer inte ett ögonblick för de komplicerade dragen i detta psyke som alltid sökte sina egna vägar. I grunden är han solidarisk, och detta är faktiskt inte detsamma som att vara sympatiskt inställd i alla lägen. Rem förstår dem som inte drog jämnt med Bjørneboe. Hans familjeförhållanden dyker upp som onda andar i hans litterära verk. Syskonen tog också stryk. Lillebror Jens drogs till män; först ett par år före hans död för egen hand upphörde homosexuella handlingar att vara brottsliga i Norge.
En vacker ritt på en vinglig väg. Färdens mening är inte lätt att säga, ens i efterhand, men när Jens Bjørneboe hade suttit av var det många som bekände en väldig empati.
Tore Rem, Sin egen herre (Cappelen Damm 2009, 620 s.)
