Tänk vad långt vi kommit från de positivt laddade visionerna om människors fria rörlighet som allmänt uppritades inför vårt inträde i EU. Som tur går det inte att stoppa människors rörlighet! Det är det jag först tänker på när jag nu läser diskussionerna kring de något ökade invandrings siffrorna.
Anklagelserna i medierna mot ministern Astrid Thors över att politiken är för liberal, eller kanske bara för human, och såtillvida har föranlett denna utveckling känns förutom politiskt olustig även världsfrämmande och naiv på flera punkter. Jag saknar en seriös diskussion om målsättnigarna i invandringspolitiken med deltagare från en bredare samhällskrets, inte minst tungviktarna inom närings- och kulturliv som annars inte brukar rädas samhällspolitiska ställningstaganden. Som det nu är lämnas ministern ganska ensam i sin uppgift att i offentligheten tillsammans med sitt lilla parti försvara rättvisa, humana värderingar och till och med mänskliga rättigheter.
Men var finns, en kanske mer befogad, kritik mot regeringspolitikens brister att skapa förutsättningar för en levande invandringsattraktiv utveckling? Var finns de konkreta åtgärderna för en positiv befolkningstillväxtstrategi som kunde tillföra vårt samhälle bättre förutsättningar att klara oss i den hårdare internationella konkurrensen och samtidigt trygga att volymen på den arbetande befolkningsmassan är i balans med antalet barn och äldre människor som behöver samhällsservice och omsorg. - Vi måste föda fler barn säger du kanske. Och du har kanske rätt. Undersökningarna visar att många familjer skulle önska fler barn.. De nordiska länderna har gott om bevis för att man med politiska medel har kunnat påverka barnantalet. Kvinnor själva talar om betydelsen av dagvården, för att inte tala om skollunchen. Men utöver det behöver vi fler invandrare.
Det handlar inte enbart om arbetsmarknadspolitik. Lika mycket handlar det om ett tillräckligt antal utlänningar, så att de som kommer hit kunde trivas och att vi skulle kunna mötas som individer. Vår nyfikenhet på det nya och ovana kunde väckas till liv och chansen att lära oss nya saker och anamma nya perspektiv skulle ge oss bättre redskap att möta världen och vår framtid överhuvudtaget. Det talas vitt och brett om behovet av innovationer och nytänkande, men dessa har inga förutsättningar att födas i i stilla stående vatten eller inåtvänd isolation. En klart större invandrarbefolkning kan bidra till att vårt samhälle blir mer dynamiskt och livskraftigt både ekonomiskt och kulturellt.
Hälften av invandrarna i världen är faktiskt kvinnor. Och allt oftare flyttar dessa kvinnor självständigt för att söka arbete. Det finns både utbildade kvinnliga invandrare som söker arbete tex i hälsovård och utbildning och icke utbildade som söker sig till hushållsarbete och hotell och restauranger. Alltför många slutar i grov exploatering av olika slag. Alltför många kvinnor tvingas lämna sina barn efter sig. I Litauen uppgav barnombudsmannen att det fanns ca 35.000 barn "left behind" - barn vars föräldrar åkt utomlands för att jobba under längre tider.
De utbildade invandrarnas kvalifikationer utnyttjas inte på våra arbetsmarknader särskilt väl. OECD rapporterar att minst 25% och i medeltal nästan hälften av de utbildade invandrarna i EU länderna är utan arbete eller sysselsatta med jobb som klart understiger deras kvalifikationsnivå. För några år sedan rapporterade Veckans Affärer att var femte nytt företag i Sverige startats av en person med invandrarbakgrund. Enligt IOM rapport från 2009, utgör invandrarna 12 % av egenföretagarna i England, 13 % i Frankrike, Belgien och Tyskland och över 14% i Sverige.
Lärdomen från fem tidigare ekonomiska kriser beträffande migration är att de svåra tiderna trots allt inte förorsakar stora rörelser av återflyttning. Däremot har vi dramatiska exempel tex från Asien, på att åtstramningar i invandringspolitiken lett till en förskjutning av invandrarnas arbete till den informella ekonomin.
Men vad beträffar den inhemska diskussionen finns det knappast risk för stramare inflyttningspolitik, så små siffror talar vi om här. År 2008 var utlänningarnas totala antal dryga 140.000 varav ca 30.000 kommit hit för att få internationellt skydd. EU medborgarnas fria rörlighet har under åren 2004-2007 hämtat mer än ½ miljon ansökningar om arbetstillstånd i England, ca 360.000 till Irland och årligen registreras över 250.000 polska säsongarbetare i Tyskland. Av någon anledning är Finland inte attraktivt för dessa människor.
I den finländska diskussionen samlas alla utlänningar som bor här lätt i en o samma grupp. Mest upprörda känslor väcker den humanitära politiken gentemot flyktingar eller människor i utsatta livssituationer. Varken barn eller sjuka, åldringar eller väntande mödrar ges någon pardon. Jag undrar hur många som vet hur misären för ett oregistrerat barn, eller dess kanske minderåriga mor kan vara t.o.m. i ett EU land?
Invandringen är globaliseringens mänskligaste ansikte, för att travestera lite på IOM basen Swing. Är det för länge sedan tusentals och tusentals finländare flyttade till Sverige efter ett jobb., för att vi skulle kunna se likheterna?
Jag minns så väl en debattartikel jag skrev i kampen för ett finländskt JA till EU. Jag varnade för att Europa inte egoistiskt får tillåtas sluta sig gentemot omvärlden och propagerade för att ett nordiskt medlemskap skulle garantera EU:s mänskliga, humana värderingar. Jag önskar innerligt att historien skall ge mig rätt. Just nu är nog behandlingen av invandrare globaliseringens mest omänskliga ansikte.
