Det frågar man sig inför de i maj kommande valen i England. Kvinnor röstar flitigt och är benägna att vara rörligare än män i sitt röstningsbeteende. Politikerna måste även i praktiken vinna de kvinnliga väljarnas förtroende på nytt och på nytt i varenda val.
Det låter ju något märkligt att politiker inte på samma sätt tycker att de behöver fråga vad män egentligen vill. Förklaringen är ganska enkel i en situation där männen är så överrepresenterade bland beslutsfattarna överlag och i ännu högre grad när det gäller poster som har stort inflytande över de politiska prioriteringarna. Det är alltså allt skäl att fråga, senast inför val, vad kvinnor vill.
Varför kvinnor är rörliga i sitt röstningsbeteende kan naturligtvis ha många orsaker. Det som man närmast kommer att tänka på är att de kanske inte är helt nöjda över de prioriteringar som gjorts i politiken. En annan förklaring kan ju vara att politikerna inte lyckas kommunicera med kvinnliga väljare så att de uppfattar sig vara viktiga eller så är detta bara det nya sättet att fungera. Man byter för att prova på en ny - presis som man gör med fjärrkontrollen på TV:n. Det långsiktiga arbetet för att skapa välfärd och välmående, samhällsbyggandet, har liksom hamnat i skymundan.
De engelska ledande politikerna försöker svara på den kvinnliga utmaningen genom att visa upp hustrur och mödrar. Meet Dave's mum, Gordon' s auntie and Nick's granny! Jag förstår mycket bra kolumnisten och forskaren Christina Odone som i The Daily Telegraph utbrister att om detta är vad menas med feminisering av politiken så kan hon gott leva utan den.
Allt fler seriösa forskare i ekonomi och välfärd söker nya mätare för att bättre kunna beskriva hur bra eller illa vi egentligen har det. Jag tror att det råder så gott som enighet kring att de traditionella sätten att mäta välfärd genom endast ekonomiska, kvantitativa sätt, inte berättar hela sanningen. Världsbanken ,bland andra, har projekt som mäter social välfärd, man mäter tex barnens välfärd och märker att de inte på ett enkelt sätt korrelerar med traditionella välfärdsbestämmelser. OECD har GID (The Gender, Institutions and Development Database) som är ett index för diskriminering i sociala institutioner, UNDP har också olika mätare för mänsklig utveckling och diskriminering av kvinnor.
Den internationella barnskyddsorganisationen PLAN har gett ut en fin rapport om flickor i världen: "Because I am a Girl. The state of the world's girls 2009. Girls in the Global Economy: Adding it All Up". Alla politiker borde läsa denna rapport. Det skulle finnas mycket att lära av även här- inte bara för skapa hållbar utveckling i de fattigaste länderna. Rapporten säger att investeringar i flickor utgör smart ekonomi. Ett exempel är forskningen som visar på att ett extra år i det som kanske hos oss motsvarar högstadiet, kan öka flickors framtida inkomster betydligt mer än vad den gör det för pojkar, för att inte tala om effekterna på familjens välfärd.
I Finland har vi redan länge frågat oss varför vi i ett av världens mest konkurrenskraftiga land har så mycket våld och mentalt illamående. Varför trivs barnen inte i världens bästa skola, varför är våra äldres största problem ensamheten, varför upplever särskilt kvinnorna att de betalar ett högt pris för jämställdheten och att kombinationen jobb och familj ibland är oskäligt betungande? Kanske vi på allvar borde diskutera mer om hur vi kunde ändra både på skolan och arbetslivet så att det bättre passar ihop med livet. T.ex har man i Sverige provat på modellen tre dagar jobb tre dagar ledigt med intressanta resultat inom vårdsektorn.
När skall politikerna här börja kräva bättre instrument för att mäta kvinnors välfärd. När gör vi såsom Veckans Affärer i Sverige, viker ut de fyrtio mest jämställdä företagen i rangordning? När frågar vi kvinnor vilken kommun de tycker fungerar bäst för dem? Vet vi vilka kvinnors politiska prioriteringar i olika livsskeden,är? Vi har ju redan satt igång med att göra jämställdhetskonsekvens analyser i lagberedning och vid beredning av budgeten. Men syns resultaten av dessa redskap ännu tillräckligt i de politiska programmen? Vet vi vad kvinnor vill?
