Samtidigt som vi talar om de "äktfinska" ambitionerna i Finland, så talar vi egentligen om oss själva - om vår längtan efter ett genuint, sant och äktfinlandssvenskt hemma, skriver Jan-Erik Andelin, som är ledarredaktör vid Borgåbladet och Östra Nyland (29.12.)
"Den så kallade Karlebyfrågan ligger väl till att bli 2010 års största finlandssvenska nyhetsskeende. Det bedömer Svensk Presstjänst redan i en mellandagsartikel.
Då får man väl förutsätta att den betydligt större diskussionen om den obligatoriska skolsvenskan i Finland i huvudsak blir på 2011 års sida. Nu råkade den bara rivstarta när politikern Nils Torvalds och ministerveteranen Pär Stenbäck hann svära i kyrkan redan i år och säga att de finska skolornas läroplan faktiskt kunde göras förhandlingsbar på den punkten.
När det gäller Karleby förblev det oklart för många vad som egentligen hade blivit så annorlunda för den vanliga Karlebybon om kontakten till några statliga ämbetsverk hade flyttats till Uleåborg. Eller hur många som i praktiken hade brukat åka till Vasa på administrativa ärenden, på svenska.
Nej, mera var det principen. För många kändes det som om en bit av Svenskfinland höll på att falla av. Att den nyblivna statsministern gick över stock och sten för att få som hon ville sårade också många finlandssvenskar ända in i grundlagen.
Men det är det korta perspektivet. I det längre perspektivet kan "Karleby" bli en större vändpunkt än bara en notis i en nyårskavalkad.
Detta var den första betydande incident, där majoriteten av den finlandssvenska opinionen sade rent ut att inte ens en internationellt inriktad finskspråkig regions tjänstemän förmodligen någonsin lär sig ordentlig svenska. Vi nollförklarade en god bit av ambitionerna i den språklag vi har. Efter det är inte så mycket ifråga om skolsvenskan som vi behöver en plan B. Den plan vi behöver är betydligt större.
"Karleby" visade att om vi på allvar tvingades välja mellan (a) ett Finland med två levande nationalspråk och (b) en trygg och enhetlig svensk miljö, så skulle vi välja det senare. Vi föredrar tydligen den territoriella svenskan. Är det fortfarande så, när alla kort är synade, är vi i färd med att byta bort den mera unika finländska tvåspråksmodellen mot en allmän, europeisk minoritetsstatus. Det behöver inte nödvändigtvis vara farligt eller fel. För det finns ett regelverk i EU:s språkstadga som skyddar landsdels- och minoritetsbefolkningar. Vid den vägens ände finns ett slags Åland på fastlandet.
Om vi någonsin vill komma till ett sådant Samarkand är däremot en annan fråga. Det största hindret är förmodligen att alltför många finlandssvenskar upplever sig vara så mycket finländare att det valet skulle kännas olustigt. Så var "Karleby" en seger? Eller bara en början på en lång och villande vandring?
Mycket av det som sades var ett slags spegling. Ingenting kan förstås just nu, i ett alnstjockt snötäcke, vara längre bort än Jarl Hemmers "Spegling" från utskärsmorgnarna i den åländska skärgården 1929.
Men allting är en spegling och speglingen är allt.
Samtidigt som vi förklarade hur Mari Kiviniemi kämpade för den finländska landsbygdscenterns krympande isflak, så talade vi egentligen om oss själva. Vi såg exakt samma sak hända på vår sida, våra institutioners, och SFP:s, bas försvinna under våra fötter.
Samtidigt som vi talar om de "äktfinska" ambitionerna i Finland, så talar vi egentligen om oss själva - om vår längtan efter ett genuint, sant och äktfinlandssvenskt hemma. Ändå vet vi att det är ett land som icke är, i en allt öppnare och mera internationell värld. Och att största delen av det finska Finland inte alls är purfinskt, utan internationellt och öppet det också.
Ser man sig tillbaka så finns det förstås alltid ett glittersläp. Men, som Hemmer skrev - av bubblor."
