Nils Torvalds fick till stånd en hel del med sin kolumn i Hufvudstadsbladet dagarna före julafton, skriver John-Erik Jansén i Västra Nylands ledare 28.12.
"Ett faktum att SFP inte har vetorätt när det gäller svenskan i finska skolor."
Nils Torvalds fick till stånd en hel del med sin kolumn i Hufvudstadsbladet dagarna före julafton. Han - vice ordförande i Svenska folkpartiet - visade att meningsbrytningen om den obligatoriska svenskan löper tvärs igenom Svenska folkpartiets ledning, något som inte kom till synes så sent som vid partidagen i Tammerfors i somras.
Dagen efter Torvalds inlägg skrev Pär Stenbäck i Hbl att det vore dumt att avvisa ett genomarbetat alternativ till den obligatoriska svenskan, samtidigt som han varnade för att tro att ett uppgivande av skolsvenskan skulle innebära att de som vill slopa det andra nationalspråket skulle ge upp sina strävanden.
Som ett eko av Stenbäcks inlägg kommer en ledarkommentar i Turun Sanomat (se pressklippen) där man flaggar för att slopa svenskan som nationalspråk, eftersom invandringen har gjort Finland flerspråkigt. Tidningen torde ändå just nu vara ganska ensam om att vilja ändra grundlagen på den här punkten.
Samtidigt visar en opinionsundersökning från Institutet för finlandssvensk samhällsforskning att 39 procent av finlandssvenskarna är beredda att slopa den obligatoriska svenskan, medan 46 procent vill hålla kvar den.
Att nästan hälften vill bevara svenskan är anmärkningsvärt med tanke på att frågan som de besvarade inte var förutsättningslös, man frågade om det kunde vara bättre för språkfreden att slopa skolsvenskan som väcker många aggressioner. Att använda så laddade ord som "språkfred" och "aggressioner" i en opinionsmätning låter som om frågan formulerats med en sidoblick på den anonyma hatdebatten på nätet.
Ändå är gruppen som vill håll kvar svenskan större än den som vill slopa den.
De som försvarar den obligatoriska svenskan kan peka på utfallet av att svenskan slopades i studentexamen: frivillig svenska skulle göra ämnet attraktivt då man kom bort från det negativt laddade "tvånget."
Verkligheten blev något helt annat, svenskan tappar hela tiden terräng i de finska gymnasierna.
Torvalds vill ge upp den obligatoriska svenskan i utbyte mot en mera absolut tolkning av språklagen.
Finns det politiska förutsättningar för att förverkliga en sådan byteshandel?
Några utgångspunkter är värda att minnas. Debatten om obligatorisk svenska är häftig, men ännu har inget parti utom Sannfinländarna verkligen krävt att svenskan ska slopas. Ledarna för de stora partierna har generellt uttalat sig för svenskan.
Men det är självfallet inte ristat i sten, om resultatet i riksdagsvalet blir sådant att Sannfinländarna blir en nödvändig partner i en regeringskoalition kan man inte utesluta att någon eller något annat parti går med på formuleringar som åtminstone öppnar dörren för att avskaffa svenskan.
Den saken har Svenska folkpartiet väldigt små möjligheter att inverka på.
Det är också ett faktum att SFP inte har vetorätt när det gäller svenskan i finska skolor.
Eftersom politikerna inte kan bestämma hur domstolarna tolkar lagen innebär Torvalds krav att språklagen måste ändras i en mera förpliktigande riktning. När lagen skrevs valde man medvetet att inte lägga in några sanktioner, detta för att säkerställa att lagen går igenom med största möjliga enighet.
Men är det möjligt att kräva en strängare språklag samtidigt som man är beredd att tumma på undervisningen i det språk som lagen förväntas skydda?
I dagens språkklimat är det svårt att se att något annat parti än SFP skulle gå in för att skärpa språklagen. Och att kräva straff för dem som inte kan "betjäna på svenska" vore nog bra nära politiskt självmord för Svenska folkpartiet i Finland.
Torvalds inlägg har också lett till att den obligatoriska svenskan aktualiseras i finsk debatt.
Här kan man påminna om några av de centrala argumenten för att det andra inhemska språket i tiden blev obligatoriskt i grundskolan. Den som trots avsevärt motstånd drev igenom språkutbudet var dåvarande undervisningsministern Johannes Virolainen.
Han ansåg att den enhetliga grundskolan inte skulle ge snävare språkundervisning än läroverken, och att bara ett obligatoriskt språk diskriminerar de elever som inte vill eller har möjlighet att välja två språk.
