Torbjörn Kevin kommenterar i ÅU:s ledare (23.12.) den undersökning som Svenska Yle har låtit Institutet för finlandssvensk samhällsforskning (ÅA) göra om finlandssvenskarnas inställning till den obligatoriska skolsvenskan.
"Resultatet presenteras som ett trendbrott: Nästan 4 av 10 finlandssvenskar stöder en reträtt från skolsvenskan. Man gör det för att "det kunde vara bättre för språkfreden".
46 procent säger nej och 15 procent säger varken bu eller bä.
Enkäten ger den interna finlandssvenska debatten fart. Det gör också ett inlägg av SFP:s vice ordförande Nils Torvalds i gårdagens Hbl.
Torvalds föreslår en kompromiss där Svenskfinland backar från den obligatoriska skolsvenskan i hela landet -till förmån för en skärpning av språklagen.
Torvalds har rätt i att språklagen urholkas genom att vi inte kräver att myndigheterna följer den. Språklagen har i praktiken blivit det matthörn under vilket det finska Finland gömmer den svenska servicen. Svensk service fungerar där det finns svenska strukturer - i Åbo skolsektorn, dagis etc. Till övriga delar är den formell och i praktiken aktivt bortglömd.
Det gäller också tvåspråkigheten i stort. Formellt finns den, i praktiken negligeras den provocerande ofta.
I praktisk politik betyder det att den av Torvalds nämnda "kostnaden" för majoriteten - en skärpt språklag - är en politisk omöjlighet. Språklagen skulle aldrig ha en betydelse - annat än som svepande ursäkt för uteblivna krav där de har en betydelse.
När Svenskfinland diskuterar skolsvenskan sker det från vitt skilda synpunkter.
Den av Yle beställda enkäten röjde en opinion bland 510 svenskspråkiga som ingår i Yles webbpanel. Man har anmält sig själv som deltagare, men här finns en regional representativitet och det lär gälla också kön och ålder.
Men på vilken fråga ger den ett trendmässigt svar? Uttryckligen på den av Yle beställda frågan "Kunde det vara bättre för språkfreden att slopa den obligatoriska skolsvenskan eftersom den väcker så många aggressioner?".
De 510 har strikt taget inte tagit ställning till om den väcker aggressioner. Termen språkfred är därtill vid och psykologiskt kalibrerad. Den uttrycker en svåråtkomlig aspekt av svenskans ställning.
För en annan stod i radions morgon-Aktuellt SFP:s Ulla-Maj Wideroos och de finlandssvenska socialdemokraternas FSD:s Stefan Frostdahl - båda eniga om att man inte ska ge upp den obligatoriska skolsvenskan.
Frostdahl har rätt i att den "tuffa vulgärdebatten" på finskt håll inte tar slut om man ger upp skolsvenskan.
Wideroos i att man inte ska ge upp något om andra partier inte kräver det.
På partipolitisk nivå - minus Torvalds - stöder man i praktiken alltså den "spela död"-filosofi som Jan-Erik Andelin nyligen odlade i Borgåbladet.
Partiordförande Stefan Wallin lutar sig mot stor enighet på partidagen senast och finner det vara en "märklig undfallenhet" att ge upp något som ytterst få politiker av betydelse ens har krävt.
Det är den ena sidan av debatten. Här råder vulgärdebatten till trots stor stabilitet. Men finländsk politik är inte en evig godvädersbana på den punkten.
Om Sannfinländarna kommer åt att luckra upp de tre storas hittills ohotade positioner kan ett regeringsprogram redan för perioden 2011-2014 innehålla ett embryo till en kartläggning i "bör"- eller "strävar till"-form vad gäller svenskans skolstatus.
För den politiska biten tar samtliga finländska partier ansvar - i Svenskfinland främst SFP och SDP. De Gröna har de senaste åren konsekvent visat upp en pragmatism som utmanar svenskans status quo.
Som ÅU-profilen Hans Othman plägade säga: lita inte på en vacker dag och en tunn föredragningslista.
Väderskiftet kan aktualiseras oberoende av finlandssvensk vilja.
Vid sidan av den politiska biten kommer den interna svenska debatten att fortsätta - och bör så göra.
Svenskans vardag engagerar och här finns ett huvudstråk som kunde få nationell betydelse: Det handlar inte enbart om ja eller nej till skolsvenskan, ju snabbare debatten breddas till synen på språk och språkundervisning överhuvudtaget - desto bättre för hela landets framtid.
Finländare (oberoende av modersmål)som ställs inför främmande språk tenderar fortfarande paralyseras och förtunnas till annat än övertygande varelser.
Att SFP:s partiledning kommunicerar per Hbl är en pikant detalj som tydliggör att Svenskfinland är genuint splittrat om mål och medel i språkpolitiken.
Is i magen - vi har inte språkstrid bara för att vulgärdebattens olidliga lätthet präglar sajter där man mixar hat och självhat.
Men vi ser det inte som undfallenhet om fotfolk i Svenskfinland tycker det är genuint svårt att motivera den obligatoriska skolsvenskan med historiska och till identiteten bundna argument. Obligatoriet hänger i så fall på en skör tråd."
