I en recension i en av våra tidningar av Johannes Salminens senaste essäsamling, Islams två ansikten, lät recensenten förstå att författaren är en äldre man som lever kvar i det förgångna utan beröring med nutiden. Jag opponerar mig mot en sådan tolkning av Islams två ansikten. Med dagens stora islamska invandrarströmmar till Europa är det viktigare än någonsin att söka sig bakåt i historien och försöka skapa sig en helhetsbild av denna bokens religion. Salminen - om någon - är väl skickad för den uppgiften.
Genom exempel och öden som förblivit okända för de flesta av oss lyfter Johannes Salminen fram två sidor av islam; det hårda ansiktet. Men också det vidsynta och toleranta hos islam. Att denna sida finns och kommit att spela en betydande roll illustrerar han med önskvärd tydlig och sedvanlig finess. Det finns hos Salminen en ivrig lätthet som i föreningen med stor bildning gör essäerna till en sällsam läsupplevelse. Underhållande och osentimentalt, och stundom med en lätt moraliserande ton gentemot väst, lyfter Johannes Salminen fram fenomen och fakta som alltför ofta hastas förbi eller helt negligeras. Essäerna om slaveriet inom islam samt islamiskt sjöröveri i Medelhavet är exempel på detta.
I sina essäer gör han nedslag i islams, Bysans och Europas historia på båda sidor om 1000-talet. Det är en blodig historia byggd med slavkraft och svärd, men också med häpnadsväckande fickor av tolerans och välstånd, bildning och livsnjutning. En av dessa var Cordoba före 1000-talet, en annan Toledo ett par hundra år senare. Också i Jerusalem var tre religioner levande sida vid sida tidvis möjligt ända fram till korstågen.
Salminen lyfter fram grymma härskare, lika blodtörstiga oberoende av religion, men också hjältar. En av dem var kalifen Omar som valde att i sliten mantel rida in i Jerusalem på en kamel till sina soldaters förskräckelse i en av historiens oblodigaste erövringar. En annan Akbar, härskare över Indien under 1500-talet, muslim men med osedvanlig förmåga att bygga broar till landets andra viktiga trosriktning hinduismen.
I essän En gyllene skål full med skorpioner uppehåller sig Salminen kring frågan om vem som har rätt till det omstridda Jerusalem. Han upplyser läsaren om att judarna i nära 400 år hade varit portförbjudna i staden före arabernas ankomst på 600-talet. Bortom kung David och hans intåg på 1000-talet skymtar kananéerna som de verkliga urinvånarna. Salminens teori är att det var den syriske guden Shalem som gett namn åt staden. Hans slutsats är att då det gäller Jerusalem duger inte historien långt som skiljedomare. Vem som var först är en farlig lek. Icke desto mindre ger det förflutna en överraskande belysning åt förhållandet mellan judar och araber. Så inbjöd t.ex. kalifen Omar efter sin erövring av staden 638 sjuttio judiska familjer att bosätta sig i Jerusalem. Denna gest stod i kontrast till sekler av bysantiskt förtryck, konstaterar Salminen och avser korsfararnas sanslösa framfart 1099 då 30 000 människor omkom i ett blodbad. Muslimerna tog sin tillflykt i al-Aqsa moskén medan judarna brändes i sin synagoga.
Den avspända samexistens mellan muslimer och judar som fanns ännu i slutet av 1400-talet är i dag ett minne blott. Kampen om Palestina har framtvingat en brytning som gjort judar och muslimer till varandras dödsfiender. Vägen ut ur konflikten finns i historien. Det är den stora behållningen av Salminens bok. Frågan om någondera parten är förmögen att ta den lärdomen.
I essän om Kairo, New York vid Nilen, skriver Johannes Salminen underhållande om människornas dubbelnatur. De har lika svårt att skiljas från magdansen som från Koranen. Människomassor ses varje fredag vallfärda till någon av Kairos 15000 moskéer . Men staden är också magdansens huvudstad, trots att stormufin kommenderat ut moralpoliser och ordnar razzior. Men med lindrig framgång. Så är också Kairo skådeplatsen för många av upptågen i Tusen och en natt, en värld där slugheten får skrattarna på sin sida, konstaterar Salminen fyndigt.
Johannes Salminens essäsamling må vara en liten och tunn. Men mellan pärmarna ryms stor lärdom och fascinerande ögonblicksbilder ur en okänd historia.
Islams två ansikten, essäer. Av Johannes Salminen, förlag: Söderströms/ Atlantis 2010. 127 sidor.
