Världslitteraturen är full av dystopiska berättelser. Två av de mest kända är skrivna av George Orwell och Aldous Huxley. Orwells bok heter 1984 och Huxleys heter Brave New World (på svenska Du sköna nya värld).
Vad de har gemensamt är ett indignerat fokus på staten och på statens potentiella sårbarhet och perverterande maktutövande.
Nu kommer den tyska författarinnan Juli Zeh med sin egen dystopi, kallad Corpus Delicti. Ein Prozess. Det som var renodlad övervakningsstat hos Orwell är en mer subtilt formulerad statshälsoterrorism hos Zeh. Corpus Delicti handlar om en hälsodiktatur där staten övervakar sina medborgare med hjälp av datachips.
Huvudpersonen i romanen heter Mia Holl. Hon lever år 2057. Den sista förkylningen har effektivt utrotats år 2030.
I denna märkliga hälsofixerade stat är sjukdom ett brott samtidigt som hälsosamt leverne är ett imperativt påbud.
Hostningar är straffbara och alla går runt med en smygande skräck för sjuk hals.
Avfallsvattnet undergår minutiösa kontroller för att man skall kunna klarställa om där exempelvis finns giftiga substanser som nikotin.
Alkohol är förbjudet därför att det minskar produktionskapaciteten i staten, och här finns också en central partnerförmedling som gör att man lättare kan kontrollera idealiska DNA-sammansättningar för olika partnerskapsförhållanden.
Medborgarna hälsar på varandra med hälsningsordet "Santé!".
En nyckelmening i romanen lyder: ”Den som inte medvetet vårdar sin hälsa riskerar inte att bli sjuk för hon är det redan”.
På detta sätt fostrar den zehska övervakningsstaten sina medborgare till lydnad och underkastelse och man undrar flera gånger var man har hört det hela förut.
Ja, i andra former och med andra formuleringar, visst, men ändå; i 1900-talets tunga och totalitära diktaturer. Och hur är det nu då egentligen med införandet av biometriska pass i EU? Till vilken form av (biologiskt) kontrollsamhälle skall detta fenomen egentligen hänföras?
Det är en märkvärdig bok som Juli Zeh har skrivit, analytisk och insiktsfull, och detta inte minst därför att hälsofascismen sprider kring sig redan i vår egen tid. Zeh är en av vår tids mest inflytelserika och märkvärdiga europeiska författare, anlitad som rådgivare bland annat av de tyska socialdemokraterna och av många andra. Hon kommer snart att disputera i internationell rätt, och hon skriver dessutom låtar för ett tyskt popband.
Romanen Corpus Delicti handlar om den sköra gränsen mellan fria och ofria samhällsformer, och berättelsen om huvudpersonen Mia Holls liv och leverne är egentligen en berättelse om hur (välfärds)staten i sin ständiga strävan efter att jämna ut skillnaderna mellan allmänt och privat tenderar skapa nyttiga idioter av oss alla.
Och medan man läser denna bok förstår man med all önskvärd tydlighet att olika så kallade fitnesspåbud och fitnessideal egentligen bottnar i ett nyttotänkande som på olika sätt skall lända staten eller samhället till godo. I Finland befann vi oss på vårvintern 2009 mitt inne i en intensiv diskussion kring en särskild variant på just denna hälsofascism.
Den finska regeringen ville höja pensionsåldern därför att folk lever för länge och är för sunda. Vem vill väl då längre utropa - "Santé!" ?
Juli Zeh: Corpus Delicti. Ein Prozess, Schöffling Verlag, 2009, 240 s.
Nils Erik Forsgård
