"Dagens ungdomar knyter sina kontakter på helt annat vis. De har vänner överallt oberoende av nationsgränser och även dessa kontakter är mycket viktiga för Ålands utveckling.
ALLTING GÅR IGEN ur tidens grums och mögel dyker upp en skrämmande fantom.
Så börjar Karl Gerhards berömda kuplett om den ökända hästen från Troja, skriven 1940.
Just det här, med tidens grums och mögel, dyker upp som en passande bild när man läser Peter Lindbäcks och Ann-Gerd Steinbys försök att justera historieskrivningen kring självstyrelsens uppkomst.
Lindbäck skriver i sin krönika hos finlandssvenska tankesmedjan Magma om hur ålänningarna 1917 hade "en kristallklar bild av sin framtid", återförening. Men ålänningarna räddades från detta av "kloka finländska politiker i den nybildade republiken" som erbjöd ålänningarna självstyrelse.
Steinby för sin del skriver att det 1917 på Åland fanns "en inflytelserik opposition med stark orientering mot Finland" och att de ickeåländska medierna förmedlade en mer nyanserad bild av vad som hände.
Jo då, mycket stiger upp ur tidens grums och mögel. Historierevision till exempel, och ovanligt oblygt lanserad.
INTE FÖR DET, båda två har rätt att uttrycka vilka åsikter som helst i krönikor. Men när man börjar tumma på historien för att den ska passa ihop med den egna argumenteringen då är man ute på gungfly.
Att rädda Åland kvar inom republikens gränser var Finlands mål 1917 och man använde alla medel som stod till buds för att få sin vilja fram. Det var ren och skär maktpolitik det handlade om, det förstår man om man läser de många skildringarna av hur Ålandsfrågan fick sin lösning. Och hade inte ålänningarna med sådan halstarrighet krävt återförening med Sverige så hade landskapet aldrig erbjudits någon självstyrelse. "Erbjudandet" från de finska politikerna kom när de befann sig i ett mycket trängt läge.
Vad beträffar den "inflytelserika oppositionen" som lobbade för Finland så bestod den av ett halvt dussin unga män med Otto Andersson och Johannes Holmberg i spetsen. Att det fanns en stor majoritet för återförening kan man inte förneka. Massadressen för återförening med Sverige var undertecknad av drygt 7000 personer.
DET FAKTUM ATT de två debattörerna försöker blåsa liv i en historisk konflikt är lite förvånanade. Ända tills man ser att de använder den för att förklara varför åländska ungdomar inte väljer finska. Det insinueras att de är lata och bekväma och att det handlar om ungas "flockmentalitet".
Tro det.
Lindbäck skriver att Finland är "okänt" för åländska ungdomar och att det okända skrämmer. Men håller faktiskt det argumentet?
Om man ser på hur många finska ungdomar som väljer bort svenska sedan "tvångssvenskan" försvann från schemat så kan man göra en jämförelse. De finska ungdomarna väljer engelska, tyska eller franska i stället för ett litet språk som svenska.
Varför? Är de för att det är rädda för det okända svenska?
Nej knappast, men de tror på en europeisk framtid där man behöver kunna de europeiska språken.
Varför skulle inte åländska ungdomar resonera på samma sätt? Varför satsa på ett lite språk som finska när man kan läsa världsspåk som spanska eller engelska?
TIDEN HAR HELT enkelt sprungit ifrån debattörerna Lindbäck och Steinby. Kontaktnät och tillgång till de inre kretsarna får man inte per automatik om man studerar i Finland. Ett fåtal lyckas ta sig in i de inre rummen - om det nu ens är önskvärt med denna Bäste broder-mentalitet.
Dagens ungdomar knyter sina kontakter på helt annat vis. De har vänner överallt oberoende av nationsgränser och även dessa kontakter är mycket viktiga för Ålands utveckling. Vi behöver inte bara de "fosterländska" banden, vi behöver den internationella navelsträngen också. Det är den åländska sjöfarten det bästa beviset på."
Benita Mattsson-Eklund
http://www.tidningen.aland.net/article.con?iPage=2&m=4&id=16904
kulturen@alandstidningen.ax
