Finlandssvenskheten som politiskt begrepp, "den politiska finlandssvenskheten" diskuteras rätt sällan.
Det kan bero på att företrädarna för den mainstream som är Svenska folkpartiet ser det som en självklarhet att dess relativa dominans bland de svensktalande väljarna ger partiet ett mandat att företräda hela finlandssvenskheten. Det kanske också andra anser. Sfp blir liktydigt med begreppet pakkoruotsi. Ska det vara svensk närvaro åstadkoms den via Sfp, som förmodas bäst handha "svenska frågor". Vilka de är har ibland förblivit oklart för mig. Men jag minns från min riksdagstid denna återkommande replik: är frågan "svensk"? Ja, säg det.
Därmed antydes vad som är en förmodan, att partiet egentligen inte är politiskt, utan enbart språkpolitiskt. I så fall behövde man inte sträva till inflytande över frågor som med bästa vilja i världen inte har med språk att skaffa, t ex den ryska gasledningen.
Till den klassöverskridande Sfp-hegemonin bidrar det faktum att partiet praktiskt taget hela den tid som vuxna människor kan minnas varit part i landets regeringar.
Den politiska färgen på dessa har skiftat något, mellan vänster och höger, men de har i huvudsak byggt på en konsensuell mittenpolitik, en form av systematisk långsamhet och tråkighet. Dessa egenskaper har varit socialt och ekonomiskt välsignelsebringande och endast brutits av kriser som kommit utifrån till ankdammen Finland (alltså en större damm som inrymmer en mindre, en svensk). Sovjetimperiets fall innebar en kris för många, speciellt inom exportindustrin, men också för dem som trodde på östsocialismens ideologiska evighet. EU-medlemskapet sågs som ett hot av en betydande del av folket.
Med Sfp:s regeringsmedverkan kan man påstå att den politiska språkfrågan på ett visst sätt blivit löst: svensktalande är ju med i regeringen, intet ont kan ske. I praktiken har det inte alltid varit så i och med att den reträtt från svenska positioner som pågått sedan över hundra år har fortsatt, ibland i tecknen av det engelska språkets förvandling till lingua franca, i varje fall i hos oss. I det nordiska samarbetet fungerade länge en viss skandinavisk språkkultur, men den håller på att försvinna i och med att danskarna vägrar försöka tala danska begripligt.
Det har varit sämre beställt med svenskspråkig närvaro i andra partier än Sfp, viilket inte hindrat att vi haft framträdande politiker som talat en praktiskt taget felfri svenska. Denna generation av politiker håller på att tunnas ut. Man kan bara jämföra Martti Ahtisaaris och Paavo Lipponens svenska med Tarja Halonens och Matti Vanhanens. I framtiden blir det värre.
K-A. Fagerholm var troligen den siste finlandssvensken som uppnådde en samhällsledande ställning. Svenska folkpartiet kan på grund av sin litenhet bara göra anspråk på restposter i regeringen. Man får i stort sett ta vad som bjuds ut. Profileringen beror sedan på enskilda personligheter. Att välja Elisabeth Rehn till försvarsminister var en sensation som hade långtgående konsekvenser.
Jag är övertygad om att Alexander Stubb, när han övervägde kandidatur i Europavalet, bara hade ett mål för ögonen, att bli invald. Sfp hade inte passat, där fanns konkurrens om det möjliga enda mandatet. Socialdemokratin och Centern passade inte, därför Samlingspartiet, vars yttre uppsyn var ungdomlig och fri. Sagt och gjort. Hans karriär har ingenting med språk att skaffa, däremot med en grundkåt ministers envishet som kvinnojägare per SMS. Ingen talar heller om Stubb som företrädare för en språkgrupp.
Det är högt i tak inom ett Sfp som rätt framgångsrikt lyckats balansera mellan konservatism och sociallliberalism. Personligen hade jag sällan samvetskval när det begav sig, men litenheten skapade samtidigt en visshet om
att även "svenska" frågor krävde samtycke av de stora politiska grupperna,
Det ledde till en balansgång som ibland kunde bli helt färglös och kanske fick folk att tro att det inte handlade om politik, utan enbar om språk. Hur fel hade de inte. (Om detta en annan gång.)
