I Österbottens Tidning (9.3.)skriver Börje Hästbacka att svenska som obligatoriskt språk i de finska studentskrivningarna bör återinföras:
"Försåtliga argument bet. Allt fler abiturienter hyser uppfattningen att man klarar sig med engelska i dagens värld och kan strunta i andra språkkunskaper. Den förra regeringen har bidragit starkt till denna kortsynthet.
För fyra år sedan fattade den finländska regeringen beslut om att slopa den obligatoriska svenskan i studentskrivningarna, trots ett motspänstigt SFP.
Försök att göra svenskan frivillig hade förekomit också tidigare men med Paavo Lipponen, SDP, som statsminister stötte de på patrull. År 2005 då Tuula Haatainen, SDP, var utbildningsminister hade saken "mognat". Det ständigt ökande ifrågasättandet av svenskan kan ha spelat en roll i detta. Politiker kan dessvärre vara lyhörda också för åsikter som är svåra att försvara med sakskäl.
Ett av de försåtliga argument som den gången framfördes var att svenskans frivillighet skulle vara till fördel för dess ställning, både i studentskrivningarna och rent allmänt. Abiturienterna skulle gärna välja ämnet bara det inte var obligatoriskt!
Hur gick det? Naturligtvis som man redan då kunde föreställa sig. Intresset för svenskan har ingalunda ökat genom att man föst det åt sidan. Redan nu kan man se att finskspråkiga elever i allt större utsträckning tar tillfället i akt och väljer bort svenskan. Dessvärre sker det inte bara på helfinska orter, till exempel i östra Finland där beteendet kunde förväntas, utan mönstret är generellt.
Effekterna av ändringen visar sig nu också på orter med en betydande svenskspråkig befolkning som i Karleby där 20-25 procent av de finska abiturienterna i år väljer bort svenskan. Att så sker är ett dåligt omen eftersom det är på tvåspråkiga orter som betydelsen av kunskaper i svenska borde kunna inses allra bäst. Karleby är dessutom en ort där attityden till svenskan varit anmärkningsvärt positiv bland de finskspråkiga. Om någonstans borde det vara här som man väljer att skriva det andra inhemska - och lokalt brukade - språket.
Om man ser till läget i hela landet har attityden inte blivit positivare, utan rakt tvärtom. Fem år efter att frivillighet infördes talas det fortfarande allmänt och i beskyllande ton om "tvångssvenskan" som om ingenting hänt. Någon koppling till besluten finns inte.
Av den finlandssvenska tankesmedjan Magmas nyligen gjorda undersökning framgår att kunskaper i svenska uppfattas som allt mindre viktiga. Bara var tredje ser slopandet av studentsvenskan som ett misstag. Det mest frapperande är att bara varannan är intresserad av att ha kvar undervisningen i det andra nationalspråket över huvud taget.
Det är förstås bra att närmare fyra av fem abiturienter i Karleby fortfarande väljer svenskan. Det är också bra med den i språkfrågan "tysta toleranta majoriteten" som konstateras i ovannämnda undersökning. Sjuttio procent av finländarna anser att svenskan är en väsentlig del av vårt samhälle och hela 90 procent anser det viktigt att Finland har Norden som referensram.
Ändå finns det skäl att vara orolig över den pågående attitydförändringen - fast man inte fäster avseende vid den allt mer hätska vulgärdebatten. Också i sansade sammanhang har det börjat framstå som ett faktum att svenskan är onödig och att man inte behöver kunna annat än engelska i dagens värld, ens i Sverige.
Denna inställning är att hugga sig själv i foten. I dag behöver man inte kunna färre språk utan fler. Det borde stå klart åtminstone för dem som är ansvariga för utbildningspolitiken. När den i samband med lagändringen utlovade utvärderingen av svenskans frivillighet ska göras om något år kan slutsatsen näppeligen bli någon annan än en. Snart sagt 40 procent av eleverna i de finskspråkiga skolorna väljer i dag att inte skriva svenskan i studentskrivningarna då de år 2006 var 9 procent. Inte ville väl regeringen ha denna utveckling, eller hur?"
http://www.ot.fi/story.aspx?storyID=37600
