Varför fick han det? Förtjänade han det? Borde han ha tackat nej? Vem borde ha fått det i stället? Vad skulle han säga?
Nationen talar bara om President Obamas fredspris. Här kommer en bättre fråga som vi bör ställa till oss själva: varför skall vi bry oss?
Tänk på detta: Den norska Nobelkommittén består av fem norrmän, valda av det norska Stortinget. I sitt testamente ville Alfred Nobel, den svenske dynamitkungen som hittade på allt det här, att norrmän skulle välja vinnaren, kanske därför att norrmännen som stod utanför den europeiska huvudfåran inte skulle vara lika korrupta som alla andra.
Problemet är bara att norrmän, precis därför att de befinner sig utanför den europeiska huvudfåran, har en benägenhet att vara eccentriska. Norge är ett underbart land, och norrmännen har bland den högsta levnadsstandarden i världen - tack vare en liten befolkning och enorma mängder gas och olja - men senast jag besökte landet hamnade jag in i en dispyt om vilket land som skall anses vara ondast: USA eller Nordkorea. Eftersom detta inträffade för några år sedan, mitt under Bushregimens terror, kan du bara gissa dig till vilket land norrmännen ansåg vara ondast.
Som ett resultat av deras eccentricitet (kanske) har de fem nobelpriskommittémedlemmarna gjort några märkvärdiga beslut under åren som gått. Titta bara på de senaste amerikanska vinnarna. På vilket sätt uppfyllde miljökämpen Al Gore Alfred Nobels önskemål om att priset skall gå till en person som "har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser". Jimmy Carter vann 2002, sannolikt för hans förmåga att vara en ex-president, även om jag inte är säker på att han bidrog till att skapa fred eller minska de stående arméernas antal.
Fredspriset, liksom alla andra priser, är ett tärningskast, och därför går det ibland också till personer som verkligen har förtjänat detta pris - Martin Luther King fick det, liksom också Dalai Lama - men mycket ofta går det till personer som inte förtjänat det. Gandhi fick det aldrig, men Yasser Arafat fick det nog. Behöver jag skriva mer?
Kommittén anklagas i allmänhet för att vara vänstervriden, och det ligger nog något i detta påstående - fastän det förstås vilar något grundläggande vänstervridet också i detta med att stöda fredskongresser i största allmänhet. Men ofta förefaller valet inte vara vänstervridet utan bara konstigt. Det är nämligen inte mycket som är vänstervridet med Henry Kissinger, 1973- års pristagare.
Något av samma mekanism gäller, är jag rädd, för Nobels litteraturpris som också delas ut av svenska domare.
Sverige är ett större och mer kosmopolitiskt sinnat land än Norge. Oberoende av detta visar det sig ofta att vinnaren av litteraturpriset är en obskyr författare, oftast europé, vars litterära arbeten är så gott som okända utanför ett fåtal tyskspråkiga eller tyskcentrerade länder. (Undantag görs för fransmän vars böcker knappt finns översatta till engelska och för Harold Pinter).
Jag är rädd för att allt detta stämmer in också på årets pristagare Herta Müller, alldeles oberoende av att hennes livsvberättelse verkar fascinerande. Hennes teman - totalitarism, diktaturer - är i alla fall mer värdiga än de teman som har sysselsatt Elfride Jelinek som fick priset år 2004. Jelinek är ökänd för sina texter om sexuella perversioner. Men ännu en gång, många storartade författare har vunnit priset. Men Leo Tolstoy, till exempel, fick det inte.
Det är sannolikt de enorma summor pengar som följer med dessa priser som ger dem ett magiskt lyster. Till magin bidrar också själva det faktum att vissa pris går till vetenskapsmän, även om jag antar att nästan samma oförutsägbara mekanismer härskar över denna prisutdelning. Men missförstå mig inte. Jag understöder varmt tanken att man på chans skall dela ut enorma summor pengar till hårt arbetande författare, kemiker, fysiker och till och med till någon enstaka fredsaktivist, i all synnerhet om de inte råkar vara rika och berömda sedan tidigare. Jag menar; varför inte?
Och allt detta bara så länge som alla vi andra inte tar de fem skandinavernas beslutprocesser alltför allvarligt.
