Det har gått 200 år sedan Sverige förlorade Finland till Ryssland, och finska kriget är ett av de blodigaste krig som någonsin har utkämpats på nordisk mark. I slutet av februari år 1808 gick ryska trupper över gränsen i de sydöstra delarna av Finland. De kom utan krigsförklaring, med en väldig armé.
I september samma år hade det mesta redan gått fel för de försvarande svensk-finska trupperna. Brödet möglade på kärrorna, hästarna knäade under tyngderna och de svenska officerarna gjorde många dumma fel. Men framför allt var ryssarna så herrans många fler, i Österbotten, i Savolax och i den åboländska skärgården, där kriget huvudsakligen fördes.
Mot otränade svenska bondesoldater stod ryska soldater och officerare som hade skolats på de stora samtida europeiska slagfälten. Oddsen var hopplösa.
Hopplös blev snart också den svenska kungens situation. Han tvingades abdikera, och på hösten 1809 tvingades också Sverige lämna ifrån sig en tredjedel av riket och en fjärdedel av befolkningen. Det var ett hårt slag, och genom 1808-och 1809-års krig förlorade Sverige för all tänkbar framtid sin ställning som stormakt - eller potentiell stormakt.
Det är snart 200 år sedan allt detta hände, och ingen minns längre namnen på alla de soldater och ensamma män som ligger döda och förmultnade på ängar och i diken och på igenslammade havsbottnar, i Österbotten, i Savolax och i Åbolands skärgård.
Jag undrar ibland vad alla dessa döda finska och svenska soldater egentligen skulle ha tyckt om beteckningen ”Märkesåret 2009”? För finns det inte ett snedvridet perspektiv inlindat i denna beteckning? Glömmer man inte lite väl enkelt allt det som kom före 1809 när man talar om ”Märkesåret 2009”?
Jag tror så, och just därför publicerar Magma idag ett tal som författaren Herman Lindqvist höll i Åbo den 6 november år 2008.
