Språkidentitet

Martina Reuter

i Nya Argus 9-10, 2008

Hannah Arendt brukade betona att det tyska språket var hennes enda egentliga hemvist, hennes enda fosterland. Arendt var född i Köningsberg, Ost-Preussen, levde sitt tidiga vuxenliv i Weimarrepublikens Berlin, bodde därefter åren 1933-41 som flykting i Paris, flydde därifrån vidare till New York, var statslös i 18 år och slutligen medborgare i Förenta staterna. Hon beskrev modersmålet som den enda fasta punkten i exiltillvaron. Arendt delade ett liv i exil med en av sina favoritförfattare, poeten Heinrich Heine (d. 1856). Tanken att språket utgör en yttersta hemvist kan ses som en mer eller mindre direkt referens till Heines författarskap.

Arendt delade sitt språk med nazisterna. Hennes hängivna förhållande till det tyska språket i allmänhet och den tyska romantikens litteratur i synnerhet har ibland setts som ett förräderi mot hennes egna, mot de sex miljoner judar som mördades. Denna reaktion är emotionellt begriplig och bör som sådan respekteras, men jag tror att den missar kärnan i det Arendt försöker säga. Hennes poäng är att vårt modersmål sitter djupare än våra nationella, religionsbundna, kulturella, ideologiska eller politiska identiteter.

Det är intressant att ur detta perspektiv ta en titt på höstens debatt om finlandssvensk identitet och Svenska folkpartiets vacklande väljarstöd. För det första varnar Arendt oss för att blanda ihop språk och kultur: av det glädjande faktum att det svenska språket lever och mår relativt bra i Finland följer inte att det existerar en finlandssvensk kultur eller ens ett antal olika finlandssvenska kulturer. Påståendet kan te sig som en självklarhet, men debatten har presenterat många inlägg där skribenterna fritt flyter mellan det svenska språket och en antagen finlandssvensk kultur. Detta leder oundvikligen till grumlig argumentation.

För Arendt, liksom för många tyskspråkiga ur hennes generation, var det närmast en självklarhet att språktillhörighet inte följde statsgränserna, som var ytterst instabila (och har hunnit ändras ännu en gång efter hennes död). Den markerade skiljelinje Arendt drar mellan språk och nationalstat gör att hon säkerligen skulle ha stött Bo Lönnqvist (Hbl 19.11.08), som betonat att vi ska sluta jamsa om att vi är ett hotat minoritetsspråk och i stället odla vår samhörighet med det svenska språket i Sverige. Ur det perspektivet är det finskan som är ett hotat litet språk. Det ligger onekligen något i detta påstående, också om jag måste medge att jag själv är aningen mera regionalistiskt lagd.

Arendt är framförallt känd som en politisk tänkare. Hon betonar att sann politik alltid innebär att åsikter står mot varandra. Politiken är tragisk i ordets klassiska dramatiska betydelse: den består av intressekonflikter som aldrig kan nå en lycklig permanent lösning. Konsensus är en missriktad, till och med farlig målsättning. Politiken bör acceptera att konflikter existerar och försöka hindra att antalet offer når homeriska och shakespeareska mått. Därför är vissa grundläggande juridiska spelregler, medborgerliga rättigheter och grundlagsskydd, ytterst viktiga.

Om man kombinerar Arendts syn på språk och hennes syn på politik ter sig idén om ett språkparti lite mystisk. För att kunna agera på den politiska arenan måste ett parti klart och tydligt representera en specifik ståndpunkt i alla de otaliga intressekonflikter som dyker upp. Svenska folkpartiets uttalade målsättning är att driva språkfrågor och i övrigt ha högt i tak. Strävan att kombinera höger och vänster, norr och söder, innebär att den egentliga politiska dynamiken, åsikts- och intressekonflikterna, utspelar sig inom partiet, som blir en politisk arena snarare än en politisk aktör.

Konflikternas ständiga, tragiskt olösliga, närvaro inom partiet gör det svårt att skapa en trovärdig linje i de flesta allmänpolitiska frågor. Alldeles speciellt gäller detta naturligtvis skattepolitiken, där de interna intressekonflikterna är som störst. Den senaste tidens alltmer krampaktiga försök att samtidigt täppa till läckage åt både höger och vänster har inneburit att partiets agerande på den egentliga politiska arenan, i riksdagen och regeringen, blivit allt lamare. Delvis beror problemen antagligen på att kampen inom partiet varit såpass rå att man förlorat sådana personer som annars kunde ha trätt fram som trovärdiga politiska aktörer. Ytterst lider naturligtvis också språkpolitiken av denna handlingsförlamning.

När man ser tillbaka på höstens språkpolitiska diskussioner finns det ännu en viktig fråga som bör tas upp. Fredrik Hertzberg (Hbl 17.11.08) har påpekat att det råder en nödvändig motsättning mellan Svenska folkpartiets nuvarande nyliberala skattepolitik och strävan att trygga svensk service. Man kan inte slå huvudet på spiken med större precision.

Svenska språkets ställning i Finland är, utöver det juridiska grundlagsskyddet, beroende av välfärdssamhället, som är uppbyggt med hjälp av en relativt hög skatteprocent. Små minoritetsspråk klarar sig inte så bra på den fria marknaden. Den som verkligen vill trygga service på svenska, måste satsa på en tillräckligt hög skattenivå. Tanken att sänkta skatter stimulerar ekonomin och den vägen leder till ökade skatteintäkter innebär djärvt, delvis ogrundat, ekonomiskt risktagande och är politiskt oansvarig. Det finns väldigt lite empiriskt bevis för att så verkligen skulle ske.

Dessutom måste man komma ihåg att nationalekonomin tillhör mänskovetenskaperna, där matematiskt grundade modeller, hur välgjorda de än är, aldrig med säkerhet kan förutspå hur mänskor kommer att handla. Om man vill undvika homeriska konsekvenser lönar det sig att inte ta alltför stora risker. På lång sikt är nyliberalismen ett betydligt större hot mot svensk service än den slopade studentsvenskan.

Modersmålets roll som särskiljbar grund för alla människans andra identiteter innebär inte att inte språk ofta flätas samman med andra element. Min egen identitet formades avgörande av det sena 70-talets och tidiga 80-talets Ny Tid. I mina senare tonår blev Johan von Bonsdorff sinnebilden för en intressant och rakryggad intellektuell. Det var inte bara självklart att det fanns en svenskspråkig vänster, utan också att mina språkfränder hade något väsentligt att ge landets övriga vänster. Senare har andra element tillkommit, men denna grund består.

Det är viktigt att reflektera över hur ens identitet byggts upp. Ännu djupare än min identitet som svenskspråkig vänsterorienterad akademiker finns den grundläggande språkliga identitet som inte bör politiseras. Denna identitet, modersmålet, finner sitt uttryck i det vi delar oberoende av våra politiska, regionala och yrkesmässiga tillhörigheter: i det skrivna och talade språket. Språket lever och utvecklas framom annat i litteraturen, skolan, teatern - och kulturtidskrifterna.