Då detta skrivs har jag just suttit på mitt första möte med andelslaget HOK-Elantos fullmäktige. Eller närmare bestämt på en briefing för nyvalda fullmäktige. Det första egentliga mötet hålls i slutet av november.
Egentligen är jag bara suppleant, andre ersättare i den största, borgerliga gruppen - precis som jag är andre ersättare i riksdagen och ursprungligen var det i Europaparlamentet, tills jag nyligen ryckte upp till förstereserv. Andresuppleantskap tycks vara mitt öde ...
Men i HOK-Elanto sitter en av de invalda borgerliga medlemmarna i förvaltningsrådet, och kan därmed inte utöva sitt mandat i fullmäktige, och eftersom minst en av de 21 mycket upptagna medlemmarna i gruppen säkert kommer att ha förhinder räknar jag med att "sitta inne" på varje möte.
Men till sak, förlåt bakgrundsutsvävningen.
Jag har alltid vurmat för andelslagstanken. Visst är jag borgerlig, och har inget emot vanliga privata företag. Men jag är också en obotlig socialliberal, och har därför ansett att idén med andelslag är ädel. Vinsten går inte i några privata fickor, utan ackumuleras inom företaget. Eller, till en del, delas ut till ägarna - i S-gruppens fall i form av bonus på gjorda inköp.
Ägarna, ja. I fallet HOK-Elanto är vi inte mindre än 570 000 till antalet, vilket täcker över 80 procent av hushållen i hela huvudstadsregionen. Nå, de flesta som har ett grönt S-kort tänker väl inte på att de är delägare i ett storföretag, utan har skaffat kortet för förmånernas skull. Man behöver ju inte ens betala sin andelsavgift på 35 euro, utan den dras av anefter från bonusen tills summan är betald.
Många ägare är sannolikt olyckligtvis omedvetna om att de är delägare i två Sokos-varuhus (ett tredje byggs i Gamlas), tolv Prismor (fler planeras), drygt femtio S-marketar, nästan nittio Alepor, drygt hundra restauranger plus åtta kosmetikaffärer, en stor järnaffär (snart blir de fyra) och tolv begravningsbyråer. Ja, och så i ABC-bensinstationerna i regionen, med sina Deli- och butiksavdelningar och, via Sokos, i ett stort antal hotell både i hemlandet och grannländerna. Och så i en egen bank, S-banken ...
Det här betyder förstås samtidigt att HOK-Elanto inte längre är något riktigt traditionellt andelslag, som då det hela började med Elantos andelsbageri 1905. Företaget har för länge sedan, och särskilt sedan Elanto och HOK fusionerades 2004, vuxit ur sin traditionella andelslagskostym.
Andelslaget är nu en av de riktigt stora aktörerna på marknaden, som det överlägset största S-andelslaget och drygt 20-procentig ägare av hela det riksomfattande SOK. Det betyder att ansvaret på motsvarande sätt är stort.
Det betyder också att demokratin måste fungera högst indirekt. De 60 medlemmarna i andelslagets fullmäktige valdes i våras med regelrätta val, på webben och per post. Tyvärr är fullmäktiges roll ganska formell: två årliga möten med bokslutsgodkännande och val av förvaltningsråd (18 medlemmar), som i sin tur väljer styrelse och företagsledning. Själva affärsverksamheten sköts av de mindre organen, men medlemmarna i fullmäktige har skriftlig initiativ- eller motionsrätt, i form av att ställa frågor som styrelen besvarar på följande möte. Jag tänker ta mitt mandat på allvar, och har redan en del tankar om vilka frågor jag vill ställa.
Här bara några spridda reflexioner över det stora andelslagets samhällsansvar, utan anspråk på att listan vore heltäckande.
Det primära ansvaret är naturligtvis servicen till kunderna, börjande med utbudet och prissättningen. Utbudet varierar förstås, från några tusen till tiotusentals produkter. HOK-Elantos ledning hävdar att andelslagets olika affärer är helhetsförmånligast, jämfört med motsvarande konkurrenter. Alltså Prisma jämfört med K-Citymarket men också Lidl, S-marketarna jämfört med motsvarande K-marketar, Aleporna jämfört med motsvarande K-affärer o.s.v. Enskilda produktpriser varierar från affär till affär, men så här sägs köpkorgsjämförelser visa.
Man medger däremot att ABC blir billigast bara om man räknar in bonusen. Det samma gäller måhända också begravningsbyråerna ...
Vad gäller närmat och ekoprodukter har andelslaget liksom konkurrenterna kommit bara en bit på vägen, men riktningen verkar vara den rätta. Med något undantag: det är varken när- eller eko- att bojkotta inhemsk havslax och sik, till förmån för odlad, importerad fisk. Här skyller man på den ringa efterfrågan, men har tydligen gett efter för miljölobbyns missriktade direktiv.
Kloka kunder har insett att Rainbow-produkterna (jämför Keskos Pirkka) är klart billigare än sina mer eller mindre identiska märkeskusiner, medan ännu billigare Coop X-tra (jämför K-gruppens Euroshopper) är samnordiska respektive sameuropeiska marknadsföringsnamn som inte garanterar samma höga kvalitet.
Samhällsansvaret i stort sträcker sig från sysselsättning till den redan tangerade miljöhänsynen. Andelslaget har drygt 6 200 anställda, av vilka dock bara knappt hälften på heltid. Deltidsjobb har sina både goda och dåliga sidor. För många är det enda möjligheten, för andra räcker lönen säkert inte till.
Könsfördelningen bland de anställda är den väntade: en klar majoritet kvinnor - utom i den allra högsta ledningen ... här måste något göras! Åldersfördelningen är också väntad: tonvikt på yngre årsklasser. Nå, bra att ungdomar får jobb. Men bara fyra procent är över 60 - här finns det plats för större aktiv ålderstolerans!
På tal om personalpolitiken: arbetsplatshälsovården uppges hålla hög klass, med egen sjukkassa och allt. Och så har man nyligen bytt servicetillhandahållaren till diakonissanstaltens Diacor, vars vinst går till välgörande ändamål, och inte till utländska ägare som placerar dem i skatteparadis!
På miljöområdet försöker andelslaget vara en föregångare, i allt från energisparande till minimerat svinn av livsmedel.
Det finns alltså många försonande drag i HOK-Elantos framfart i den alltför knapphänta konkurrensen på dagligvarumarknaden. Men säkert mycket som kan göras ännu bättre. Och det är väl här en medlemsvald fullmäktigförsamling för sin del ska försöka dra sina strån till stacken.
