Jämfört med regentskiften i monarkier är presidentskiften i republiker kanske inte så spektakulära - om nu inte republiken råkar vara USA, förstås. Åtminstone är de mer frekventa och därmed vardagligare.
Finland har under sina 95 år av självständighet hunnit uppleva elva sådana skiften, så det har i medeltal blivit ett vart åttonde-nionde år. Men frekvensen har varierat starkt, från fyra skiften på nio år mellan 1937 och 1946, till noll under kvartsseklet 1956-1981.
Fyra presidenter har suttit i en full sexårsperiod (de tre första och Ahtisaari), tre har suttit kortare perioder än så (Kallio, Ryti och Mannerheim) och de resterande fyra längre, Kekkonen alltså rentav i ett kvartssekel.
Valet av vår tolfte president Sauli Niinistö utjämnade den politiska fördelningen: de tre agrarerna/centermännen Relander, Kallio och Kekkonen och de tre socialdemokraterna Koivisto, Ahtisaari och Halonen fick nu sällskap av en tredje samlingspartist efter Svinhufvud och Paasikivi, låt vara att Paasikivi inte valdes med särskilt partipolitiska förtecken.
Av de övriga var ju Ståhlberg och Ryti framstegspartister och Mannerheim partilös.
Det var statistiken i ett nötskal. Så ett lovord till våra presidenter genom tiderna. Det är kanske en sliten fras att säga vi alltid har haft den president vi mest har behövt just då, men visst ligger det mycket sanning i det:
Ståhlberg lyckades utjämna klyftorna från inbördeskriget och hade själv skrivit den konstitution han så klokt tillämpade utan att utnyttja hela den presidentmakt han hade skrivit in med tanke på svårare tider. Relander var väl den mest färglösa av alla våra presidenter, men följde klokt upp Ståhlbergs moderata maktutövning.
Svinhufvud stod upp mot Mäntsäläupproret och räddade i det avseendet demokratin. Kallio var landsfadern inför och under vinterkrigets prövningar. Ryti offrade sig själv för fosterlandets bästa genom att personligen ta ansvar då så krävdes, och fick oförtjänt lida för det. Mannerheim var den som kunde hela nationen efter det relativa krigsnederlaget.
Paasikivi var auktoriteten som styrde in skutan Finland på en ny, nödvändig kurs. Kekkonen följde framgångsrikt upp detta och lyckades med bibehållet förtroende österut steg för steg knyta Finland västerut. Priset, "finlandiseringen", var när allt kommer omkring överkomligt. KSSE-konferensen bäddade för sin del för socialismens undergång i Östeuropa.
Koivisto tonade ned presidentens roll jämfört med Kekkonens överdrivna maktutövning, och lyckades manövrera i ett föränderligt Europa. Ahtisaaris största insatser må ha inträffat dels före, dels efter presidentperioden, men visst var han vår första riktigt internationellt, globalt inriktade president.
Halonen krossade ett glastak som den första kvinnan på posten, och har följt upp Ahtisaaris globala engagemang.
Inom parentes sagt: om Nalle Wahlroos tycker att Halonens period kastat en skugga över presidentämbetet, undrar jag om inte Wahlroos genom sin tolkning av kapitalismen/marknadsekonomin och dess spelregler har skamfilat ryktet hos det ekonomiska system som de flesta numera hyllar.
Och Sauli Niinistö då?
Hans utgångspunkt är åtminstone till den delen tacksam att han valdes med en övertygande majoritet och kan räkna med en stark folklig uppbackning redan från början. Ändå krossade han inte sin motkandidat i den andra omgången, som tvärtom var valets andra segrare. Valet såg på sluttampen ut att dela nationen, men kanske det snarare helade? Det blev en katalysator som kan ha rensat luften.
Niinistö är inte oomstridd, men vilka av våra presidenter har varit det innan de blev valda till presidenter?
Niinistös erfarenhet av klassisk utrikespolitik är högst begränsad, men genom sitt val av medarbetare med UM-bakgrund har han medgett denna brist och försökt reparera den. Väl så.
Niinistö bryter trettio år av socialdemokratiska presidenter, och "normaliserar" därmed läget i det starkt borgerliga land Finland har varit allt sedan 1970.
Niinistö lämnar som sig bör sitt medlemskap i Samlingspartiet, men förblir säkert samlingspartist i sin politiska själ. Valet av honom krönar partiets maktställning: det enligt färska gallupar rentav överlägset största partiet, det ledande regeringspartiet, statsministerpartiet och nu också presidentpartiet.
För demokratins skull får man hoppas att samlingspartiets hegemoni inte når upp till samma nivå som agrarernas/centerpartiets på sin tid och socialdemokraternas på sin.
Niinistös tillträde som president sammanfaller med en reform av Grundlagen: EU-medlemskapet erkänns på grundlagsnivå, statsministerns ställning som Finlands företrädare på EU-toppmöten bekräftas, eventuella meningsskiljaktigheter mellan regeringen och presidenten avgörs som sig bör av det högsta statsorganet, riksdagen, rätten att avge regeringspropositioner fråntas presidenten som dock alltjämt stadfäster lagarna, och ministeriernas kanslichefer utnämns inte längre av presidenten utan av statsrådet. För att nu nämna de viktigaste förändringarna.
Klyftan mellan medborgarnas ofta orimligt höga förväntningar på presidentens maktutövning och presidentens faktiska maktbefogenheter vidgas ytterligare.
Ja, och så införs medborgarinitiativ. Minst 50 000 medborgare kan ta ett initiativ som riksdagen sedan bör ta ställning till. Tanken på sådan direktdemokrati är vacker, och det är knappast salongsfähigt att ifrågasätta den.
Men visst är det nya demokratiska instrumentet ett tveeggat svärd. Vilket blir det första initiativet? Legalisering av cannabis, såsom i en med lätthet manipulerad internetomröstning som EU ordnade i Finland för några år sedan? Karelen tillbaka? Sälj Åland till Sverige? Stopp för ulandsbistånd? Utvisa alla icke-vita och icke-kristna invandrare? Finland enspråkigt finskt? Eller "bara" avskaffande av den obligatoriska skolsvenskan?
Sedan riksdagen förkastat de tre första medborgarinitiativen har instrumentets värde svårt undergrävts.
Kanske president Niinistö kunde vägleda sitt folk om hur man undviker att utmana demokratin?
