I Ny Tids ledare (18.3.) skriver Fredrik Sonck om handlingsprogrammet för en levande tvåspråkighet:
"Förra veckan presenterade Svenska Finlands folkting sin skrift Handlingsprogram för ett Finland med två levande nationalspråk. Det finns tunga namn bakom handlingsprogrammet. Ordförande Martti Ahtisaari är de facto det tyngsta man överhuvudtaget kan komma med i en finländsk kontext, men också Pekka Haavisto (De gröna), Annika Lapintie (Vänsterförbundet) och Kimmo Sasi (Samlingspartiet) är tongivande politiker inom sina respektive partier. Alla partier utom Sannfinländarna - vilken överraskning - har deltagit i arbetet.
Den tunga styrgruppen och det faktum att handlingsprogrammet består av förhållandevis konkreta förslag är det som gör programmet intressant. Annars innehåller det få exempel på nytänkande i språkfrågorna. Mycket handlar om att hitta bättre rutiner och strategier för att verkligheten bättre ska motsvara de krav som redan ställs i till exempel språklagen.
Mest uppseendeväckande - och därmed också mest uppmärksammat - är det konkreta, om än inte nya, förslaget om en minister med ansvar för nationalspråken. Utan alltför kraftig byråkratitillväxt kunde ett sådant statsråd bli en viktig manifestation av Finlands tvåspråkighet, med både en symbolisk och en praktisk betydelse för svenskans ställning. Frågan är förstås om den blivande regeringsbildaren vill ta förslaget på allvar, speciellt skeptisk kan man väl vara gällande de större borgerliga partiernas intresse. I sig är förslaget däremot hur som helst bra. Om det sedan verkligen blir en nationalspråksminister vore det bäst om posten inte gick till SFP, eftersom det skulle underminera dess status. Ministern i fråga borde uppfattas som neutral också bland den del av befolkningen som är skeptisk till svenskan i Finland och ser SFP som en smal intresseorganisation.
Handlingsprogrammet innehåller förutom nationalspråksministern en hel del värdefulla ställningstaganden om tidigarelagd svenskundervisning, svenska Yles finansiering, språkombudsmän och integration av invandrare i tvåspråkiga miljöer. Roligt är också att myten om att valfriheten gynnat språkinlärningen i Finland avfärdas (det finns heller ingen naturlag som säger att obligatoriet i sig skulle vara demoraliserande). Åtgärdsförslagen kunde med andra ord mycket väl fungera som debattunderlag, men visst är idén med Ahtisaari & co:s arbete att det i första hand skall finnas på bordet under de kommande regeringsförhandlingarna.
Det arbetsgruppen inte lyfter fram är språkfrågans relation till en bredare, samhälleliga kontext. Man behöver inte vara ett dugg konspiratorisk för att se en parallell mellan nedmonteringen av välfärdsstaten och det snålare språkklimatet. En förutsättning för högerns nedmontering av välfärden har varit att ge individen ett större ansvar för sitt välbefinnande. I en ideal värld är det kanske inte någon dum idé. Men i verkligheten skapar medvetenheten om att individens misslyckande lämnar henne ensam och utsatt, en ängslighet som inte är någon stadig grund att bygga mellanmänsklig respekt och tillit på. Denna ängslighet föder sedan de alltför snäva, alltför egocentrerade och alltför kortsiktiga perspektiv som får obligatorisk skolsvenska, tjänstemannasvenska och annan svenska att framstå som jobbig, onyttig och onödig."
