Söndagen den 6. februari firades samernas nationaldag. Dagen till ära sände YLE programmet "Suomi tuli Saamenmaahan", som sändes i TV1 och följande dag fick vi läsa om Wimme Saari i Hbl. Men hur står det egentligen till med samernas rättigheter i dag?
I en nyutkommen rapport (12.1.2011) av FN:s specialrapportör (Special Rapporteur) för urfolksfrågor analyseras situationen för samerna i Norge, Sverige och Finland. Rapporten är en bra och kortfattad läsning (22 s.) för alla som vill få en överblick över situationen för samernas rättigheter i Norden.
Liksom rapportören, juristen James Anaya, konstaterar, är samernas situation långt bättre än situationen för många andra urfolk i världen. Ändå kan man knappast kalla de nordiska länderna - eller i synnerhet Sverige eller Finland - för några mönsterelever. Beträffande centrala fundament för urfolkskulturers överlevnad har både Sverige och Finland långt att gå. Ingendera har ratificerat ILO-konventionen 169 om urfolks rättigheter (International Labour Organisation Convention No. 169 concerning Indigenous and Tribal Peoples in Independent Countries) . I slutet av januari fick vi i tidningarna läsa att Finland inte tänkt ratificera konventionen heller denna regeringsperiod (se t.ex. HS 21.1.2011).
Den stora stötestenen i ILO-konventionen är frågan om landrättigheter. Frågan om samernas rätt att bestämma över landanvändningen inom sitt hembygdsområde har stötts och blötts i årtionden. Finska staten har bekostat långa utredningar om saken (trots att väl utförda akademiska arbeten också finns att tillgå) men man kommer ingenvart. I dag äger staten 90 % av den landyta som enligt finsk lag definierats som samernas hembygdsområde. Den statsägda Forststyrelsen har i årtionden huggit skog i dessa områden, vilket kraftigt påverkat rennäringen. I motsats till Norge och Sverige är renskötsel i Finland inte en uteslutande samisk rättighet, utan idkas även av finska näringsidkare, vilket ytterligare komplicerar rennäringsfrågan. Det hjälper inte att Sametinget i Finland har litet eller inget att säga till om saken.
Frågan är inte enkel och det finns många praktiska frågor att lösa, men någonting måste göras. Skulle det vara något för Finlands fredsnobelist och fredsmäklare par excellence Martti Ahtisaari att bita i?
