Svenskan har ett brett stöd i landet och intresset för språket är stort.Trots allt, noterar Niclas Erlin i Västra Nylands ledare (6.2.)

"Att den omdebatterade radiojournalisten Kirsi Virtanen - hon med huggormen - för två veckor sedan höll ett inlägg på ett finlandssvenskt medieseminarium i Vasa förde i varje fall det goda med sig att språkdebatten kom in på nya arenor. På seminariet deltog nämligen också den kända svenska historikern Dick Harrison, som där fick upp ögonen för Virtanen och hennes teser.

Det var inte endast Virtanens uttalande om att historia inte är en vetenskap som förvånade professorn. Mest häpen verkar han ha blivit över journalistens hätska utfall mot finlandssvenskarna och svenskans ställning i landet.

Under rubriken "Populistisk historieförfalskning" skrev han dagen efter seminariet ett långt och personligt inlägg på tankesmedjan Magmas hemsida, i vilket han analyserade svenskans situation i Finland i allmänhet och Kirsi Virtanens uttalanden i synnerhet.


I onsdags hakade Expressen på med en helsida om språkdebatten i Finland. Med Harrisons nätkolumn som botten och genom kommentarer av Marika Tandefelt, professor i svenska, Barbro Allardt-Ljunggren, doktor i tvåspråkighet, samt Sampo Terho som är ordförande för Finskhetsförbundet ges läsaren en förhållandevis nyanserad bild av svenskans situation i Finland i dag.

Vi är inte bortskämda med uppmärksamhet i Sverige. Vänner och förståelse behövs inte endast inom landets gränser, utan gärna också utanför.

Men "Sista striden för svenskan i Finland", som artikeln heter, kan lämna läsaren nedstämd. Terho får nämligen de avslutande orden. "Jag tror att vi på sikt går mot ett enspråkigt Finland", säger han.

I Terhos mun får kommentaren förstås tas för vad den är värd. Ordföranden för Finskhetsförbundet kan inte göra något annat än förutspå svenskans undergång i Finland. Det hör liksom till uppdragets natur.

Men formuleringen är ändå värd en närmare titt, eftersom den säkert kommer att dyka upp i nya sammanhang.


Terhos ordval är ypperligt för den som vill klämma åt svenskan, men ändå gå fri från beskyllningar om att öppet vara språkets fiende. Den som "tror" att något sker "på sikt" har ju inte tagit ställning till vilken riktning den anser att utvecklingen borde ta, utan till synes endast lagt fram en analys av situationen. Folket avgör, inte lilla jag.

Men ändå kan formuleringen signalera en kraftig önskan om att det är just mot enspråkighet landet ska gå. Åsikten fås fram, men händerna besudlas inte.

Om inte annat så skapar orden oro, och det är säkert också ett av målen.


Det är intressant att se hur olika bilder man kan få av svenskans framtid i landet beroende på vilken infallsvinkel som väljs och vem som lyfts fram. En positiv bild av situationen återges till exempel i Folktingets färska publikation "Kimpassa" (Tillsammans), som tryckts upp i 1,6 miljoner exemplar och nyligen distribuerats med tidningen Pirkka.

Visserligen är det uttryckliga syftet med publikationen att charma och därför har svenskans och tvåspråkighetens vänner fått odelat utrymme på sidorna, men också den glada sidan av språkverkligheten måste få lyftas fram.

Det som många ser i vardagen och som även visas i undersökningar och mätningar bekräftas genom de mänskor som kommer till tals: Svenskan har ett brett stöd i landet och intresset för språket är stort. Kontakten över språkgränsen bygger främst på vänskap och nyfikenhet, inte på hat och misstänksamhet. Hetsdebatten är inget som engagerar den breda massan.


Ytterligare lyckas publikationen med det som både svensk och finsk media här i landet gärna skulle få syssla med lite oftare, nämligen lyfta fram de personer som offentligt valt att dra en lans för landets tvåspråkighet.

I "Kimpassa" möter läsaren president Martti Ahtisaari som för ordet i Folktingets arbetsgrupp för våra två nationalspråk, Varma-vd:n Matti Vuoria som leder föreningen Kansalliskielten tukiyhdistys och redaktören Tuomas Enbuske som bland annat hittas i delegationen för Magma-akademin, vars uppgift är att sprida kunskap om landets formella tvåspråkighet.

Plötsligt känns allt mycket bättre igen."