Om alla bara sköter sin butik blir vården på svenska inte bättre. Marit af Björkesten kommenterar i Hbl:s ledare (3.12.) Johanna Westmans utredning Språket på agendan i metropolen:
"Nu har jag försökt få hjälp överallt men vägarna har stängts på alla håll. Jag känner mig helt utestängd ur systemet. Det finns ingen som tar ansvar för mig."
Så säger en ung kvinna i en intervju för Hufvudstadsbladet i november. Hon har sökt psykiatrisk vård i Helsingfors i två års tid, men inte fått tid hos en enda läkare eller sjukskötare som talar svenska, trots att hon upplever att hon inte kan tala om sina känslor på finska.
Motsvarande fall dyker upp i spalterna med jämna mellanrum. Än är det föräldrar som inte hittar rådgivningsläkare som kan tala barnets modersmål, än äldre eller sjuka som inte kan göra sig förstådda.
Att händelserna blir nyheter betyder per definition att det handlar om undantag. I de flesta fall fungerar vården på svenska i huvudstadsregionen åtminstone tillfredställande - eller så nöjer sig klienterna helt enkelt med den vård som står till buds.
Problemet är att det sällan är det verkliga behovet som avgör vem som får använda sitt starkaste språk i situationer då de själva är som svagast, utan snarare rena tillfälligheter.
I sin färska rapport för tankesmedjan Magma försöker Hbl:s tidigare ledarskribent Johanna Westman hitta en modell som skulle göra att slumpen inte avgör vem som får använda sitt modersmål i vården.
I pamfletten Språket på agendan i metropolen - med service på svenska i fokus väljer Magma att se möjligheterna framför problemen. Oberoende av var kommungränserna i framtiden går tror Johanna Westman att det är nödvändigt att addera antalet svenskspråkiga i huvudstadsregionen i stället för att se sammanslagningar som hot.
I Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla bor 65 000 människor som uppgett svenska som modersmål. Det är tillräckligt många för att kunna ta hänsyn också till små specialgrupper, för att garantera en viss grad av anonymitet då den behövs och för att kunna erbjuda vårdkedjor som inte bryts.
Westmans modell utgår från att det skapas en svensk nämnd som ser till att den svenska servicen fungerar och som beställer tjänster på svenska då kommunen inte kan erbjuda dem (se nyhetssidorna).
Det är ingen ny tanke, lika lite som många av de andra förslagen i utredningen. Den som tycker sig ha hört allt förut har förmodligen gjort det, om än i mindre genomtänkta former. Otaliga är de arbetsgrupper och betänkanden som listat problem och lösningar - men ingenting har hänt.
De första reaktionerna på Magmas rapport bekräftar att den här versionen riskerar att gå samma öde till mötes. Diagnosen får medhåll, men när det kommer till botemedlen tar enigheten slut eftersom alla har sina egna referensgrupper och sina egna intressen att bevaka: det må sedan vara Vandas, Helsingfors, psykvårdens eller Socialdemokraternas.
En sak är alla trots allt överens om: Just nu finns ett momentum. Kommunkartan ritas om, valfrihet införs i hälsovården och regeringen skriver en strategi för de två nationalspråken.
Det andra som är givet är att dagens system som framför allt bygger på god vilja inte håller i längden: På grund av vår befolkningsstruktur och ointresset för vårdyrket kommer det att vara ännu svårare att få vård på sitt modersmål i framtiden - på svenska, men också på finska.
Därför borde det vara lika givet att de resurser som finns ska utnyttjas på ett vettigare sätt. Magmas rapport är en bra början, men så länge som till och med Svenska folkpartiet i Esbo och Helsingfors har olika bilder av verkligheten är det svårt att tro att det uppstår ett bredare samförstånd över kommun- och partigränser. För att inte tala om att någon åtar sig ansvaret för att lyfta blicken och driva frågorna.
