I Vasabladet erinrar Viveca Dahl (27.11.) om förslaget om att Svenskfinland skulle bestå av två ensprpåkiga regioner och en tvåspråkig region:
"Vi kommer i allt högre grad att behöva territorier där ett eller fler språk har ett lagligt skydd", hävdar J-O Andersson.
Två enspråkiga regioner: Åland och det "finska" Finland. En tvåspråkig region bestående av Österbotten, Egentliga Finland och Nyland.
Samtidigt som kommunreformen rycker närmare, dundrande som en dumper och lastad med ett antal ur finlandssvenskt perspektiv problematiska frågor, vädras också andra idéer.
Förslaget ovan lyfts fram av Jan-Otto Andersson, nationalekonom och professor emeritus vid ÅA, i en artikel i Ny Tid (11.11.2011). Han har läst en belgisk filosof, Philippe Van Parijs, som i en färsk bok "går på djupet beträffande språkproblematiken i EU och globalt" (Andersson).
Van Parijs är en varm anhängare av engelskan som allas vårt gemensamma språk, vårt lingua franca. Men för att övriga språk - eller snarare de människor som har dem som modersmål - ska må bra under engelskans paraply krävs ett territoriellt språkligt skydd. En överenskommelse om att detta område är ett eller flera språks "hemland".
Van Parijs behandlar inte Finlands tvåspråkighet, men Andersson väljer att analysera situationen här utifrån belgarens teser. Hans slutsats blir alltså att vi kunde gå in för en tredelning: två enspråkiga områden, ett tvåspråkigt. I det tvåspråkiga området borde alla lära sig både svenska och finska. Inte så att man talar perfekt men så att man klarar sig. I det övriga landet skulle man ge avkall på svenskan.
"Vi kommer i allt högre grad att behöva territoriellt avgränsade områden, inom vilka ett eller ett par språk har en officiell status och ett lagligt skydd - bland annat just mot engelskan", skriver Andersson.
Han tänker med andra ord i liknande banor som Johan Häggman, Vasabon som är handläggare i minoritetsfrågor vid EU-högkvarteret i Bryssel. Häggman lade för drygt två år sedan fram en idé i Vbl om att Österbotten borde få specialstatus som tvåspråkig region. Ställd inför Anderssons mer omfattande vision säger han sig misstänka att den finskspråkiga majoriteten inte går med på att fyra av landets fem största städer (Helsingfors, Esbo, Vanda och Åbo) ingår i en tvåspråkig kustregion.
Invändningar skulle säkert också resas i Vasa. Ett stalltips är att orden "gisslan" och "reservat" skulle komma till användning.
Häggman förespråkar att de svensk- och tvåspråkiga regionerna längs den österbottniska kusten går samman i ett kommunförbund, som senare utvecklas till en region med relativt långtgående autonomi. Detta "för att bevara Österbottens unika tvåspråkiga karaktär och ungefär enligt den Ståhlbergska modellen för kommunsammanslagningar." Det tvåspråkiga området kunde med ett eller annat undantag utgöras av det som i dag är Österbottens förbund.
Utan ett territoriellt skydd för svenskan i Finland är det enligt J-O Andersson finska och engelska som kommer att bli de helt dominerande språken. För att vi ska kunna bevara svenskan som ett starkt språk och därmed också Finlands nordiska orientering krävs en "belgisk" lösning.
Oberoende av omfånget på det tvåspråkiga territoriet är en förutsättning att språkmajoriteten ser det som en fördel, inte som en begränsning eller en belastning att ingå i ett tvåspråkigt område. Alla de finskspråkiga föräldrar som enligt Helsingin Sanomats förfrågan nyligen gärna satte sina barn i en tvåspråkig skola, ifall en sådan fanns, skulle få en chans att träda upp till bevis.
Sätt ett antal debattglada politiker och tjänstemän från de tvåspråkiga regionerna plus några röster inifrån Finland och en ålänning att läsa Van Parijs bok. Ordna sedan en serie seminarier, i till exempel Folktingets eller Magmas regi. Låt något av seminarierna försiggå i riksdagen.
Boken är på engelska, så ingetdera av landets nationalspråk gynnas framom det andra..."
