Pensionerade skolrådet Bengt Broo, som följt skoldebatten sedan 1960-talet och som varit involverad i grundskolreformen anlägger några reflektioner om språkundervisningen i skolan:
"Varför har man så starkt framhävt elevernas förmenta bristande förmåga att lära sig språk?
Jag menar att det finns flera adekvata svar:
• Folkskolan, från år 1866 till den nya folkskollagen av år 1957/58, hade ingen som helst språkundervisning. Läroverket/mellanskolan, som fram till l950-talets slut besöktes av en rätt ringa del av befolkningen hade däremot språkundervisning med det andra inhemska språket (svenska respektive finska) och ett främmande språk, som fram till 1950-talets början nästan uteslutande var tyska.
• En ny situation uppkom med den nya folkskollagen som förlängde folkskolgången med 2 år, från 6 klasser till 8, varvid man bildade en ny skoltyp av 7-8 klasserna, medborgarskolan. Denna skulle framförallt vara yrkesförberedande och sålunda främst ha praktiska ämnen, men kunde också i någon mån ha andra. Sålunda kom språkundervisning in i bilden. Till en början var det finska resp. svenska (dvs andra inhemska) , men snart började engelska rycka in. Eftersom direktionerna själva då kunde besluta om läroplanerna. visserligen med folkskolinspektörens fastställelse, så fanns det inget rikspåbjudet program.
• En Folkskolans läroplanskommitté (A8/11.6.1964), med Pehr Back som svensk medlem, dryftade frågan och fann den självklar för de svenska skolorna: finska, men mer komplicerad för de finska skolorna, med övervikt för engelska. , Man underströk vikten av att man skulle läsa bara ett språk och lära det ordenligt, inte ytligt läsa två språk.
• Man visste ju att eleverna i läroverken hade haft svårigheter trots att det var ett urvalt elevmaterial, åtminstone fram till 1960-talet. 1968 var nog läroverksövergången de facto uppe i 50 % i medeltal, högre i städer och mindre på landsbygden.
• Man trodde på tesen om att det egentligen finns endast två typer av begåvning, praktisk och teoretisk.
Mellanskolan skulle blott 33 procent av årsklassen klara och studentexamen ännu färre, omkring 12-14procent. Med detta som utgångsläge eftersträvade man en skola för alla, dvs. sammansmältningen av mellanskola och medborgarskola.
• Ivrarna för enhetsskolan ville inte utsätta den för misslyckande, vilket var risken om tvingade kreti och pleti tvingades läsa två språk. Därför stadgade man också om möjlighet till befrielse från språkundervisning.
• Man kunde inte tänka sig att det vore något fel på dåtida språkundervisningsmetoder (grammatik + felsökning i övermått), vilket ju bland andra riksdagsmännen Krisitian Gestrin och Georg Backlund hade framhållit.
Varför kunde man inte inleda undervisningen i landets båda språk redan i lågstadiet? Varför inte redan i årskurs 1.
• Redan i lagen från den 13 juli 1964 om folkskolans språkundervisning gick man in för att den kunde påbörjas tidigast i klass III (åk 3) och bara ett språk på lågstadiet. För det talade, utom uppfattningen om inlärningssvårigheter, framför allt frågan om lärartillgång, då man i så fall till de spridda skolorna ute i byarna hade behövt två språklärare, både engelska och svenska.
• Vad som sades om folkskolan kom sen att gälla grundskolan.
• Tanken på en språkundervisning enligt "naturmetoden" var då för ny. I dag vet vi att barnens receptionsförmåga /språkinlärningsförmåga är som störst i åldern 9-11 år. Men så kunde man inte tänka 1968. Och hade man kunnat, så hade förslaget ändå strandat på bristen ett tillräckligt antal kunniga lärare.
• I nu gällande lag -Lagen om grundläggande utbildning (628/21.8.1998)- stadgas fortsättningsvis om det andra inhemska språket och ett främmande språk (§ 11), men paragrafens andra moment öppnar nu fritt för andra ämnen, delvis eller helt frivilliga eller valfria (=valbara).
• Sålunda gäller inte längre tesen om begränsning till endast ett språk i de finska skolorna.Erfarenheten har minsann visat att de väl kan lära sig.Det som väl närmast behövs är reformerade, medryckande undervisningsmetoder. Här torde våra folkhögskolor kunna ge exempel från sin undervisning av invandrare ."
