Den mest oroväckande slutsatsen är att Finland har en polariserad samhällsdebatt riktad mot en bestämd folkgrupp och som tillförs näring av hatinlägg med snabb och stor spridning, skriver John-Erik Jansén i Västra Nylands ledare (14.1.)
"Pasi Saukkonen ställer frågan om Finland verkligen är på väg tillbaka till språkstriden för hundra år sedan"
Magmas rapport "Varför irriterar finlandssvenskarna?" visar bland annat att webbdebatten inte ger en tillförlitlig bild av de verkliga åsikterna om svenskan i Finland.
Docent Pasi Saukkonens analys ger vid handen att de som aktivt deltar i debatten är relativt få i relation till antalet inlägg. Några tiotal av de aktivaste skribenterna stod till exempel för en mycket stor del av samtliga inlägg på Helsingin Sanomats webb.
Man kan alltså inte dra hållbara slutsatser om opinionsklimatet på basen av anonyma inlägg på nätet, men däremot erbjuder webben goda möjligheter för den som vill manipulera klimatet.
Saukkonen konstaterar vidare att parterna talar förbi varandra, dialoger uppstår sällan. Till bilden hör också att samma argument upprepas, debattinnehållet är inte särskilt rikt.
Saukkonen ser en tredelad argumentstruktur, han talar om identitetsargument, historiska argument och instrumentella, nyttomässiga, argument.
De som motsätter sig svenskan säger att språket och nationen hör ihop, finskheten är enspråkig. Försvararna framhåller att Finland är en nation där det talas två språk, kulturellt och till sin civilisation och sina institutioner är Finland en del av Norden.
Kritikernas historiska argument utgår från att finlandssvenskarna driver sina intressen i strid med den finskspråkiga majoritetens, och att nuläget avspeglar en historisk oförrätt. Försvararna säger att svenskan har en stark koppling till Finlands västliga kulturarv.
De som är emot svenskan av nyttoskäl säger att undervisningen i svenska minskar möjligheterna att läsa andra språk, medan förespråkarna anser att svenskan är ett medel för nordiskt och internationellt umgänge och ger en bredare kulturell kompetens.
Så här välstrukturerad är debatten tyvärr inte. Saukkonen framhåller att i sig sakliga nyheter, debattinlägg eller reportage ofta kör(s) in på sidospår där någon enstaka detalj lyfts fram och förvandlas till huvudsak, som sedan i sin tur genererar nya inlägg.
Det här är i och för sig ett generellt mönster i webbdebatter. När det gäller svenskan ger ordet "tvångssvenska" ofelbart upphov till kedjor av åsiktsyttringar, som förstärker intrycket av att frågan är oerhört viktig för en stor del av befolkningen.
Begreppet blir också en hatsymbol för dem som aktivt vill inskränka eller helt eliminera finlandssvenskarnas språkliga rättigheter. Kraven är så drastiskt formulerade att Pasi Saukkonen ställer frågan om Finland verkligen är på väg tillbaka till språkstriden för hundra år sedan - eller kanske snarare till 1930-talet då äktfinska aktivister tjärade svenska gatunamn i Helsingfors.
Kritiken mot svenskan har haft genomslagskraft, Saukkonen pekar bland annat på Finlands näringsliv EK:s ställningstagande för ökad valfrihet på svenskans bekostnad i skolornas språkundervisning.
Men samtidigt har det hätska tonläget gjort att beslutsfattarna har tagit avstånd, det finns inga seriösa initiativ för att ändra svenskans ställning.
Pasi Saukkonen menar ändå att det kan ha skett en förändring i det avseendet under de senaste månaderna, och att den i så fall kommer till uttryck i riksdagsvalet.
Rapporten visar entydigt att de som kritiserar svenskan har initierat och styrt debatten. De som talar för tvåspråkighet har befunnit sig i försvarsposition, och tvingats argumentera utgående från motståndarnas problemformuleringar.
Till bilden hör också att de finskspråkiga som försvarar dagens språkpolitik enligt Saukkonen har utsatts för den allra kraftigaste kritiken. Svenskan och finlandssvenskarna blir en fråga om "vi" och "de" där de som inte har samma åsikt som den grupp de förmodas tillhöra förses med förrädarstämpel.
Samma fenomen, om än i mycket lindrigare grad, ser man i Stefan Wallins kritik mot de ansvarslösa mysgubbarna.
Den mest oroväckande slutsatsen är att Finland har en polariserad samhällsdebatt riktad mot en bestämd folkgrupp och som tillförs näring av hatinlägg med snabb och stor spridning.
Någonstans kan det finnas någon som lyssnar och som inte bryr sig om varför finlandssvenskarna irriterar, det är tillräckligt att tycka att de gör det.
