September månad har alltid varit den bästa för resor Paris. Då är det ännu varmt och skönt utan att vara hett. Allt är öppet, kvällarna är ljumma, caféer och restauranger fulla och ostronen smakar som bäst. I affärer, varuhus och massmedia återkommer hela tiden ordet "rentrée"- återkomst. Det är inte bara skolor och teatrar som har börjat igen. Massmedia brukar lansera nya layouter, tv-redaktioner nya vinjetter, politikerna är tillbaka solbrända och fräscha med nya utspel. Till och med de franska fackföreningarna är tillbaka och har redan hunnit med säsongens första rejäla endags generalstrejk officiellt emot planerade pensionsreformer, men i verkligheten emot allt och alla och i synnerhet emot presidenten.
För republikens president, Nicolas Sarkozy är en man som förmodligen aldrig ler då han öppnar en tidning eller tittar på tv numera. Aldrig har en fransk president varit så illa omtyckt och ingen president har någonsin blivit så brutalt och respektlöst behandlad av media. Ansedda veckomagasin som Nouvel Observateur (vänster) ställer i senaste numret frågan: "Är denne man farlig "och bakom rubriken ser man en bild på Sarkozy som om den var tagen på en polisstation. Tidningen Le Point (borgerlig) frågar:" Är han en nolla?" Veckotidningen Marianne (liberalvänster) kallade presidenten nyligen för " Republikens gangsterfrö". En annan (borgerlig) frågar: "Har han redan förlorat?" (Nästa presidentval är 2012). Inte så märkligt därför att en dagstidning (borgerlig) frågade: "Får man säga vad som helst om presidenten? " Tidningen svarar själv i sina reportage och intervjuer att president får skylla sig själv och menar att ingen fransk president har gjort bort sig så ofta och så grundligt som Sarkozy. På andra sidan kanalen, där den brittiska pressen aldrig gjort annat än skrattat åt allt franskt skrev det ytterst ansedda veckomagasinet The Economist nyligen att Sarkozy bara är skuggan av den man han var då han blev vald och eftersom han var ganska kort redan från början avritas han som en Napoleonhatt ur vilken det sticker ut två små ben: Rubriken var :”Den otroligt krympande presidenten”.
Vad har han gjort för fel? Allt, svarar politiska analytiker. Han valdes med de bästa förhoppningar för Frankrike behöver verkligen reformeras. Stora delar av samhället som skolor, universitet och rättsväsende fungerar i stort sett så som kejsar Napoleon en gång bestämde. Hela sjukförsäkringssystemet, pensioner och mycket annat är genombyråkratiserat och ålderdomligt och borde snabbt reformeras. Det är allmänt bekant att stora delar av befolkningen blir pensionerade vid från 55 års ålder. Vid 60 är majoriteten borta ur arbetslivet. Inget land i världen har i längden råd med en sådan ordning. Allra minst Frankrike. Men varje fransk regering som bara nämner att någon av alla dessa varhärdar i samhället måste åtgärdas med reformer drabbas omedelbart av öronbedövande motstånd. Bokstavligt talat öronbedövande, för fackföreningarna har inköpt några tusen tjutande lurar från Sydafrika att sättas in i de redan förr så ljudliga demonstrationerna. Regeringar som inte lyssnar på gatans folk i Frankrike brukar snabbt befinna sig i ett allmänt kaos med brinnande barrikader och lamslagna kommunikationer.
Sarkozy ville för mycket på en gång och då han gjorde som makthavarna alltid gör i Frankrike först inför en stor förändring och sen talar med dem som drabbas av förändringen, så kunde han räkna med häftiga reaktioner och minskad popularitet. Hans reaktion på mistlurarna var att tillgripa populistiska åtgärder som att besluta tvångsutvisa hundratals rumänska och bulgariska romer hänvisande till deras påstådda kollektiva kriminalitet. Att dessa romer är lika mycket EU-medborgare som t ex finnar och spanjorer och därför har rätt att visats i vilket EU- land de vill i tre månader utan att behöva förklara sin närvaro, bekymrade inte Sarkozy. I media ser man grävskopor krossa romernas ruckel och skjul medan horder av kravallpoliser släpar iväg på gråtande kvinnor och män. Det är inte så märkligt att en och annan påminner sig franska tragedier från andra världskriget.
Opinionsundersökningar visar att ungefär hälften av befolkningen är emot massutvisning på detta sätt. Då debatten var som hetast kom nyheten om att presidenten misstänks för att under presidentkampanjen ha tagit emot en stor summa pengar av landets rikaste kvinna, parfymfirman l’Oreals ägarinna Madame Bettamcourt. Utredning pågår.
Sarkozy behandlas så respektlöst för att han själv så starkt avvikit från hur en fransk president förväntas uppträda. Frankrike är världens enda presidentmonarki. Vart femte år väljs en man som oftast har ordet République i sin partibeteckning. Han går in i Elyséepalatset. Under natten händer något. Kanske det är någon mystisk strålning mellan palatsets väggar, för nästa dag kliver en liten kung ut och vinkar nådigt till folket. Han beter sig som en kung och han bemöts som en kung och då han en gång avgår fortsätter hans konungsliga tillvaro. Det är helt ok. Så har det alltid varit. Utom med Sarkozy.
Han beskylls för att ha vulgariserat ämbetet och det politiska språket. Hans image förbättrades inte av att han som den enda franska statschefen någonsin i historien drabbades av skilsmässa just då han tillträtt sitt ämbete och valde att snabbt gifta om sig med den italienska miljonärsdottern, f d toppmodellen och sångerskan Carla Bruni. Inflyttad i Elyséepalatset förklarade Carla i en intervju att hon aldrig trott på monogama förhållanden. Denna åsikt har hon själv dokumenterat genom att hon har haft en lång rad förhållanden med kända sångare, miljonärer och andra. För en väninna, som citerats i pressen, ska hon ha sagt att hon valde Sarkozy för att hon ”aldrig haft en man med en atombomb”.
Sarkozys val av hustru fick mången fransman att sätta morgonkaffet i halsen. Andra chockades av platsen där han mötte media för att presentera sin nya kvinna: Disneyland utanför Paris. Ingen fransk president har tidigare satt sin fot på detta ställe, ingen utom givetvis Sarkozy som fotograferas med ny kvinna och Mickey Mouse-ballong. I dagarna kommer det ut en ny bok om Carla. Nya sensationella avslöjanden utlovas i den. Man får förmoda att presidentens advokater kommer att lusläsa boken, beredda att tillgripa alla lagliga medel för att försöka förhindra ännu en ny mediakatastrof. Men de flesta menar att allting redan är för sent för honom.
Den franska hösten ser ut att bli ljudlig och livfull. Nästa generalstrejk blir den 23 september.
