Lustiga - till och med olustiga - signaler kommer från näringslivets takorganisation EK som häromdagen ville avskaffa den obligatoriska skolsvenskan, skriver Torbjörn Kevin i ÅU:s ledare 7.6.
"Hur EK resonerar framkommer inte. Att man motsäger sig själv är därtill mer än uppenbart. Ta bara rubriken på pressmeddelandet: "Bara engelska är inte nog i arbetslivet - språkundervisningen behöver renoveras".
EK hade frågat medlemsföretag med en sysselsättande effekt på 370 000 personer hur de ser på de språkliga behoven.
Hela 88 procent betonade engelskans roll när man rekryterar personal.
På tredje plats kom ryskan, på fjärde tyskan. Kinesiskan, portugisiskan och spanskan ansågs vara på kommande - vad gäller näringslivets behov.
Och på andra plats? Svenskan. Vartannat företag betonar svenskans roll.
EK:s reaktion på sina egna siffror är att föreslå att svenskan inte längre ska vara obligatoriskt skolspråk i grundskolan.
Lakoniskt noterar man att det svenska kunnandet är lågt trots språkets ställning som obligatoriskt språk.
Samstämmiga rapporter har de senaste åren gett samma budskap: Det går nedåt för svenskan.
EK verkar inte oroa sig över trenden - terots budskapet från sina medlemsföretag.
EK noterar att också tyskan, franskan och ryskan förlorar i popularitet.
Ute i verkligheten väljer 95 procent av de finskspråkiga grundskoleleverna engelskan som första främmande språk.
Vi har fått en ensidig och märklig fixering vid ett språk som öses över oss på alla plan i vardagen - om än inte heller engelskan kommer gratis.
Språkundervisningen smalnar. Den ensidiga satsningen på engelska går på tvärs med näringslivets intressen av bredare språkkunskaper.
Vad göra? EK efterlyser "strukturella förändringar" och större valfrihet i språkundervisningen.
I gymnasiet har valfriheten blivit större när man avskaffade den obligatoriska studentsvenskan.
Ett resultat är att svenskakunskaperna i det finländska samhället avtar. Så mycket för den valfriheten.
EK som organisation har inte imponerat de senaste åren. Den framstår mer som en icke-analyserande slugger som i fråga efter fråga vill ersätta en finländska känsla av och för samförstånd med tuffare tag.
Man monterade ned den centraliserade avtalsrörelsen - och fick strejkoro i retur.
EK uttalar sig förutsägbart. EK bländar inte med intellektuell spänst. EK verkar definiera näringslivets intressen snävt och ensidigt. Man bjuder inte till dialog, man talar maktspråk.
Samtidigt talar samhällsekonomer för nödvändigheten av att finländarna förlänger sina arbetskarriärer. Vi ska arbeta längre för att vi ska råd att finansiera välfärden. Vi ska påskynda studietakten hos våra studerande.
Folk som trivs på jobbet och finner det meningsfullt stannar längre i arbetslivet.
Det är med andra ord ett nationellt intresse att landets företag leds vettigt. Vi minns inte att EK skulle ha ägnat den problematiken någon större energi.
EK:s analys av språkläget i nationen är därför inte ägnad att förvåna. Den liknar EK:s fyrkantiga syn på det mesta.
Men visst är det överraskande att nu också EK går ut med synen att det är just svenskan som står i vägen för de världsspråk finländarna inte väljer i lika hög grad som tidigare.
Vi har sannolikt att göra med ett större problem. Det språkliga självförtroendet är lågt. Våra skolor befrämjar inte den muntliga framställningen, vi gillar inte att uppträda inför publik, språkundervisningen tenderar hämmas av en strävan efter perfektionism.
Inte bara språkundervisningen utan också kommunikationen i yrkeslivet i stort verkar vara någon annans bord.
Våra hierarkiska system belönar inte faktisk kompetens och innovativt teamarbete.
Svenskan kämpar - som Vasabladets Kenneth Myntti noterade häromdagen - mot hårdnande attityder. Det negativa attitydklimatet påverkar självklart språkundervisningen.
Att svenskan är mest i skottgluggen ändrar inte faktum att språk stöder varandra, att svenskan är en gångbar brygga över till engelska, franska, tyska etc.
En Martti Ahtisaari och andra frontfigurer som engagerar sig för svenskan och den svenska kulturen, en Paavo Lipponen som tar ton mot EK i Vasabladet, en undervisningsminister Virkkunen som vågar stå upp för svenskan - alla har i marginalen en betydelse för attityden till svenskan.
Ute i samhället är enskilda punktinsatser inte utan verkan. Finländarna lyssnar till sin internationella stolthet Martti Ahtisaari. Paavo Lipponen har ställt sig i spetsen för nätverket "Svenska nu". Vi ska vara glada över deras insatser.
Men det är kanske kännetecknande att det är ex-politiker som går in i de här rollerna.
Aktiva politiker verkar känna sig mer hemma i en försiktig språksyn. Den som inte vågar eller vill gå vidare längs den självklara frågan: Vad göra åt paradoxen att vi erkänner språkens betydelse men agerar som om den inte fanns?"
http://www.abounderrattelser.fi/news/2010/06/var-sprakparadox.html
