Kyrkan kan kort sagt utan att pruta på principen gå in för att frikoppla församlingsgränserna från kommungränserna, skriver Stig Kankkonen i Kyrkpressens ledare (15.4.)
"I förordet till rapporten "Har Borgå stift en framtid?" skriver Olav S. Melin, ansvarig för tankesmedjan Magmas samhälls- och medierelationer, bland annat: "Det är anmärkningsvärt att visionen för Borgå stift år 2015 helt förbiser de språkliga konsekvenser som församlingssammanslagningar och bildandet av nya tvåspråkiga kyrkliga samfälligheter medför".
Noteringen är delvis befogad, men kanske inte helt.
I stiftets strategi finns strukturomvandlingen med som ett eget avsnitt. I det konstateras: "Strukturomvandlingen kan inom en nära framtid leda till ytterligare sammanslagningar och då blir majoritetsspråket i de nya, större samfälligheterna i de flesta fall finska. I nybildade kommuner med finsk majoritet kan den svenska identiteten och känslan för den egna orten försvagas. Då accentueras den lokala församlingens roll som garant för den andliga och språkliga identiteten."Utöver detta nämns strukturomvandlingen också i ett par andra sammanhang. Om detta är tillräckligt eller inte kan förstås diskuteras. Men i alla fall finns det där som ett initiativ till vidare diskussioner.
I helhetskyrkans strategi sägs: "Vi utreder strukturomvandlingens effekter på verksamheten och utvecklar metoder för att stödja verksamheten i sammanslagna församlingar." I betänkandet som strategin bygger på konstateras: "Under strategiperioden utreder vi strukturomvandlingens effekter på verksamheten och utvecklar metoder för att stödja verksamheten i sammanslagna församlingar."
Även om det inte sägs direkt ut är det - eller bör det vara - självklart att detta gäller alla konsekvenser. Också de språkliga.
Eftersom det i en kommun kan finnas antingen en enda församling eller en enda kyrklig samfällighet innebär kommunsammanslagningar konsekvenser också för församlingarna. De måste på ett eller annat sätt anpassa sig till de nya kommungränserna.
Den fråga man kan och bör ställa är om det som är bäst ur ett kommunalt strukturperspektiv alltid är bäst också ur ett kyrkligt perspektiv och ett församlingsperspektiv.
Svaret på den frågan kan knappast vara annat än nej. Lika lite som svaret på frågan om det alltid är till skada knappast kan vara annat än nej.
Av Klemets rapport framgår att det funnits, och förmodligen också finns, en politisk beredskap att bryta kopplingen mellan kommun- och församlingsgränser, men att det kyrkliga motståndet mot en sådan brytning "visat sig vara kompakt".
Här kommer vi till parokialprincipen, som säger att en medlem av kyrkan måste tillhöra den församling på vars område han eller hon är bosatt. Det är med hänvisning till den kyrkan sagt nej till brytningen eller uppluckringen av gränsgemenskapen.
En kanske inte alls självklar utgångspunkt i diskussionerna har varit att det är de kommunala gränserna som definierar området för den församling som en medlem av kyrkan måste tillhöra. Så kan det i alla fall knappast vara.
Parokialprincipen/områdesprincipen kan rimligtvis lika väl gälla i församlingar och samfälligheter vars gränser inte sammanfaller med kommungränserna.
Om detta är ett riktigt resonemang blir hänvisningen till parokialprincipen i gränsdragningsdiskussionen irrelevant och principen behöver åtminstone inte till den delen ifrågasättas.
Kyrkan kan kort sagt utan att pruta på principen gå in för att frikoppla församlingsgränserna från kommungränserna. I Borgå stift, men också på annat håll, är det inte endast önskvärt utan nödvändigt att så sker.
Det avgörande är, som Klemets skriver i sin rapport, att nu ge "kyrkan en möjlighet att utgående från sina egna förutsättningar och sin egen uppgift skapa de strukturer som är mest ändamålsenliga utan att de behöver sammanfalla med den kommunala indelningen".
Den målsättningen är till gagn för hela kyrkan och för alla dess församlingar. Inklusive och inte minst för Borgå stift."
http://www.kyrkpressen.fi/content/view/29147/923/
