Parallella scenarier

Vad jag kan se har ingen annan kolumnist på denna webbsida än Magmas egen Björn Sundell hunnit kommentera tankesmedjans senaste produkt, Det svenska i Finland år 2030. Jag gör det nu, med reservation för att jag råkade vara på resa då rapporten publicerades och alltså tyvärr inte kunde delta i presentationsseminariet. Skam att säga har jag inte heller hunnit läsa rapporten från pärm till pärm, bara till valda delar. Jag tar ändå risken att anföra två teser för fortsatt diskussion.

Den första tesen är en liten tankelek. Tänk om någon i början av 1970-talet hade genomfört ett motsvarande projekt, och försökt blicka 20 år framåt i tiden, till 1990. Hur skulle den framtidsrapporten ha sett ut?

En central utgångspunkt hade säkert varit att finlandssvenskarna under tjugo år från 1950-talet till 1970-talet hade reducerats från all time high 350.000 till cirka 300.000, De 50.000 försvann i huvudsak som emigranter till Sverige under de efterkrigsdecennier då Finland förblev den fattiga lillebrodern och tröskeln att flytta till Sverige av språkskäl var låg.

Skulle man alltså på sjuttiotalet ha prognostiserat att finlandssvenskarna även under de följande tjugo åren skulle reduceras lika kraftigt, till en kvarts miljon? Och efter ytterligare tjugo år, alltså fram till i år, till 200.000? År 2030 hade vi väl enligt samma mönster varit nere i 150.000, och år 2050 i de 100.000 minister Anne Holmlund trodde att vi är i dag. (Det var förresten en missuppfattning som var tacksam att korrigera, tänk om hon hade trott att vi är en halv miljon...)

Med facit på hand vet vi att vi år 2010 alltjämt är cirka 290.000. Vi upphörde helt enkelt att minska på sjuttiotalet, då emigrationsvågen ebbade ut. Sedan dess har vi hållit våra ställningar väl. Ja, då det gäller tillströmningen till svenska skolor har vi rentav överträffat förväntningarna.

Se alltså upp med att tro att så mycket alltid skulle hinna förändras så drastiskt på tjugo år. Detta inte sagt för att förringa värdet av Magmas projekt, utan bara för att uppmana till försiktighet med att dra slutsatser.

---

Min andra tes, som hänger samman med den första, gäller de där fyra scenarierna som målas upp, utgående från respondenternas olika perspektiv. Dessa har sammanställts till lätt generaliserande scenarier, som framställs eller åtminstone lätt uppfattas som alternativ till varandra.

Återigen är min avsikt ingalunda att misstänkliggöra projektet. För att väcka debatt måste man provocera, och det gör man genom att generalisera, renodla. Väl så.

Nej, min invändning gäller den åtminstone underförstådda tanken att svenskan i Finland skulle ha att välja mellan fyra alternativa scenarier: den teknologioptimistiska "Navigatorn", den miljöfokuserade "Ekomosaiken", det mångkulturella "Smörgåsbordet" och det isolationistiska "Reservatet". Jag är ganska övertygad om att vi om tjugo år inte kommer att kunna sätta någon av dessa etiketter på vår verklighet, utan åtminstone alla fyra, parallellt. Jag tror inte ens att något av scenarierna blir mer förhärskande än de andra.

Det finns och kommer alltid att finnas "navigatorer", de som tror på vetenskapens och teknikens ständiga framsteg, och som tror att dessa kommer att lösa alla problem, även t.ex. en språklig minoritetsnationalitets. De är, förenklat sagt (jo, nu generaliserar jag själv), de resursstarka, innovativa individerna - men inte bara de som redan nu studerar utomlands eller åtminstone ser till att deras barn får göra det, utan också de där entreprenörerna ute på den österbottniska landsbygden och i skärgården som vet att de för sin överlevnad måste vara beredda att byta arbete och bransch, att vid behov hitta på något nytt.

På samma sätt finns det, och kommer alltid att finnas, de miljömedvetna individer som låter sin ekologiska grundsyn styra det mesta. Och märk att det inte finns sådana "grönt tänkande" bara bland urbana veganer (generalisering igen), utan lika väl bland de lantbrukare och grönsaksodlare som gör sitt bästa för att tillfredsställa de växande behoven av naturenligt odlade produkter. I själva verket är ju den senare gruppen också "navigatorer", som förtjänar sitt levebröd på miljömedvetenheten. En win-win situation, alltså.

Alltmer mångkulturellt blir Finland, inklusive Svenskfinland, oberoende av om vi bejakar utvecklingen eller försöka motarbeta den. Finland behöver i framtiden arbetskraft, och så länge det finns välfärdsklyftor i världen kommer det att finnas flyttningsrörelser, från fattigare till rikare regioner. På samma sätt som finländare genom tiderna har emigrerat, först till USA, Kanada och Australien, senare till Sverige, är det nu Finlands tur att ta emot immigranter. Likaså kommer det alltid tyvärr att finnas länder i världen från vilka folk flyr undan förföljelse, ofta för sina liv.

Det var finurligt att kalla det här scenariot med den positiva termen Smörgåsbordet, förresten ett av de få skandinaviska ord som lånats in i engelskan. Det är ju så vi vill se det: i ett mångkulturellt samhälle kan var och en ta för sig av det den gillar bäst, lämna bort det den inte gillar, men förhoppningsvis ibland våga smaka på något nytt och annorlunda. Det gäller särskilt barn som kan tveka, men innerst inne har färre fördomar än vuxna.

Den intressanta frågan från finlandssvensk synpunkt sett är förstås sedan om utbudet av kebab, couscous och vårrullar där på smörgåsbordet ökar eller minskar intresset för skärgårdslimpa, stekt strömming och havtornsgelé. Anses även svenskan berika Finland, och inte bara diverse exotiska kulturer? Och kan finlandssvenskarna rentav räkna med ett tillskott av nyfinländare som även talar svenska?

Och så har vi det fjärde scenariet, framställt som något av ett skräckdito: långvarig ekonomisk kris globalt, som leder till isolationism, på nationalstatsnivå och även i Svenskfinland. Också termen är negativ: "Reservatet". Jag tror inte för ett ögonblick på att det scenariet blir förhärskande, vi har ju redan EU som en garant mot det. Men om vi tar fasta på termen reservat hittar vi säkert exempel om tjugo år, liksom redan i dag.

Åland är ju redan, i ordets bästa bemärkelse, ett svenskt "reservat" i Finland. Hur det än går för svenskan i landet som helhet förblir Åland enspråkigt svenskt, med internationella garantier. Och Åland utgör en viss yttersta garant för att svenskan lever vidare även i det övriga Finland, eftersom vi alltid kan lita på att Åland och ålänningarna kommer att kräva svensk service även då finlandssvenskarna i "riket" är för lata eller hukande för att göra det.

Också i delar av den nyländska landsbygden, plus stadsdelen Ekenäs i Raseborg och staden Grankulla (humlan som inte vet att den inte borde kunna flyga, utan bara gör det), i den åboländska skärgården och inte minst i stora delar av det svenska Österbotten kommer det även om tjugo år att finnas vidsträckta områden där svenskan förblir det dominerande språket. Kalla det reservat om ni vill, men kanske hellre svenska bastioner som inte stormas i första taget.

I huvudstadsregionen, i Åbo och i växande utsträckning i övriga lite större städer får begreppet reservat en annan, negativ innebörd: risken för att svenskan reduceras till bara ett skol- och hemspråk, som man inte hör och ser mycket av i gatubilden. Som i Tammerfors och andra så kallade svenska språköar. Se här en utmaning för tankesmedjor och för oss som bor i dessa regioner!

Min protest mot Magmas projekt gäller alltså bara det som tydligast skrivs ut på sidan 49 i rapporten: "De fyra scenarierna är alternativa framtidsbilder". De är inte alternativa, de är parallella! Och det finns säkert fler än de fyra.