I den amerikanska mellanvästern står det en bil av märket Ford på var och varannan gårdsplan. Amerikanerna är lätt knutpatriotiska till sin läggning. Eller så förstår de sig på kvalitet. Det ena behöver väl inte utesluta det andra.
Berättelsen om bilmärket Ford är en framgångssaga, trots temporära nedgångar. Berättelsen om bilskaparen Henry Ford är en annan form av saga, lätt dramatisk och med ett växande inbyggt mörker. Nu har professor Greg Grandin vid New York University skrivit en alldeles oerhört intressant bok som heter Fordlandia. Boken handlar bara delvis om Henry Ford, men det är Ford himself som skapar hela berättelsen.
Henry Ford hade, liksom alla andra inomvärldsliga utopister, ett grundläggande problem. Han ville inte bara skapa bilar och materiell förändring. Han ville också skapa nya människor, den nya människan. På den vägen blev Ford också en inbiten antisemit som ville judarna mycket illa. Ford hatade också Franklin Roosevelt, fackföreningar, kor och Wall Street. Hat är en stor drivkraft för många människor, men för de allra flesta som hatar går det mycket illa. Det gick dock rätt bra för Henry Ford. Det måste förstås sägas.
I Brasiliens djupaste djungel ville Henry Ford på 1920-talet skapa ett mönstersamhälle med funktionsdugliga arbetare, fungerande infrastruktur och lojala hustrur. Biltillverkaren behövde gummi och han ville själv kontrollera gummiproduktionen bortom det europeiska kolonialistiska monopolet. Följden blev Fordlandia, en gummiplantage och ett amerikanskt miniatyrsamhälle i Amazonas djungler som modellerades direkt på småstäderna i den amerikanska mellanvästern.
Året var 1928.
Henry Ford ville skapa en ny världsordning inom gummiproduktionen, en amerikansk världsordning. Det släpades därför oändliga mängder byggnadsmaterial från USA över havet och längs floderna till djungeln i Brasilien och där byggdes tennisplaner, vattentorn, biografer, simpölar och golfbanor. Kort sagt; Main Street importerades till Amazonas.
Som projekt betraktat var Fordlandia storslaget och vågat och i vissa avseenden rentav briljant, men kulturkonflikter inträffade redan från den första byggdagen.
Urinnevånarnas världsbild var inte kompatibel med amerikanernas målsättningar och ideal. Våldet härskade, liksom den starkes lag. Könssjukdomar spreds lika snabbt som rykten sprids i det svenska Finland. Ford himself ville att arbetarna i djungeln skulle äta brunt ris och fullkornsbröd och därmed följa en rätt strikt hälsodiet och redan där uppstod problem bland normala genomsnittsmänniskor som hellre rökte cigarrer och drack bourbon och levde det goda livet bortom civilisationens påbjudna skrankor. Fords dröm om skapandet av en stad utan sprit och osedligt leverne förvandlade mycket snabbt hela Fordlandia till en helveteshåla av prostitution och slagsmål och malaria och delirium.
Det uppstod nästan omedelbart också konflikter kring det sätt på vilket maten serverades. Fords utsände ville ha en kafeterialiknande matservering, medan människorna som byggde i djungeln ville få maten serverad till sittande bord. Följden blev att arbetarna gick bärsärk och förstörde matsalen med hela dess inredning.
Henry Ford besökte aldrig Fordlandia, men han övervakade projektet mycket noggrant.
Hans grundläggande misstag var försöket att exportera industriell massproduktion till hjärtat av Amazonas obändiga och komplexa ekosystem. Ford ville odla gummiträd, men odlade gummiträd passar inte in i Amazonas djungler. Det visste alla som kunde Amazonas, men Ford litade varken på judar eller på experter. Platsen som valdes för gummiprojektet var bergig och olämplig för mekaniska insatser och regnet som föll över trakten var säsongsbundet och inte regelbundet återkommande. Fords plantager plågades också av en envis fuktsvamp som sätter sig alldeles särskilt på planterade gummiträd. Men botanikerna och mikrobiologerna och hortikulturalisterna lyste med sin frånvaro bland alla de otaliga ingenjörerna, mekanikerna och fartygskaptenerna - och därför gick det som det gick.
Och sedan då de vanliga arbetarna.
De hämtades från Michigan och trakterna kring Fords River Rouge-fabrik i Dearborn. Michigan har ett någorlunda tempererat klimat och de amerikanska människorna vantrivdes därför i hettan och fukten och mot hettan och fukten hjälpte inga bordsfläktar. Missnöjet växte, men Ford fortsatte ösa in pengar i sitt utopiska djungelprojekt. Han motiverade hela projektet med civilisatoriska och sociologiska argument och hans tanke var att de arbetare som bodde i Fordlandia skulle må bättre och förtjäna bättre och leva bättre än alla andra arbetare i hela världen.
Slutet kom därför snabbt och effektivt.
Arbetarna packade helt sonika sina väskor och lämnade djungeln och husen och biograferna och alla de otaliga uppröjda kvadratkilometrarna (närmare 25 000) efter sig. Idag är Fordlandia en igenvuxen djungelstad på otaliga timmars båtresa från närmaste levande djungelstad.
Det vilar mycket av Joseph Conrad och romanen Mörkrets hjärta över hela denna märkvärdiga berättelse om Henry Fords misslyckade försök i gummibranschen i Amazonas.
Projektet på plats i Amazonas leddes initialt av en norrman som hette Einar Oxholm och som var kapten och som gillade att sippa på rom och som nog var en ärlig man men som inte visste någonting om det där med att odla gummi eller att hålla koll på landkrabbor. Många av arbetarna i djungeln var européer eller hade europeisk bakgrund och flera gick snabbt över gränsen mellan normal idioti och utstuderad idioti och en skotte som drack väldigt mycket sprit och som hette Johansen fick för sig att börja parfymera kor och kycklingar för att de skulle dofta gott "eftersom Mr Ford har så mycket pengar".
Logiken var märkvärdig men den hörde hemma i Fordlandia.
Fordlandia byggdes på stränderna av floden Tapajós, cirka 100 kilometer söder om den brasilianska staden Santarém. Beräkningar gör gällande att Ford investerade cirka 20 miljoner dåtida dollar i projektet. Strax efter det andra världskrigets slut sålde han sin skapelse till den brasilianska regeringen för mindre än 250 000 dollar.
Bok: Fordlandia. The Rise and Fall of Henry Ford’s Forgotten Jungle City, Metropolitan Books, 416 s.
