Sofi Oksanens roman Utrensning är en tragedi om livet i det ockuperade Estland där människor hade bara dåliga alternativ att välja emellan.
Finlandiaprisbelönade Sofi Oksanens "Puhdistus" har sent omsider utkommit på svenska. Ordet "puhdistus" kan översättas på två sätt, med det värdeneutrala "rengöring" och det värdeladdade "utrensning". Det sistnämnda blev namnet på den svenska versionen och det är onekligen mer träffande med tanke på Estlands hårda öde.
I romaner om krig, ockupation och förtryck brukar det figurera hjältar av olika slag. De räddar oskyldiga offer undan tortyrkammarens fasor eller skyddar de svaga mot de starka. Men i verkligheten banar förtrycket inte automatiskt väg för hjältar som härdar ut och trotsar faran. Förtrycket skapar också lycksökare som gärna ser att grannen råkar illa ut, för då blir det lättare att komma åt hans egendom. Diktaturer befolkas i hög grad av räddhågsna människor som gör sitt yttersta för att överleva, på andras bekostnad. Rädslan föder ibland hjältemod, men oftare själviskhet.
Sofi Oksanens "Utrensning" innehåller inga hjältar, åtminstone inte i ordets vanliga bemärkelse. Boken beskriver några kvinnors kamp mot det tyska förtrycket följt av den sovjetiska "befrielsen" av Estland från fascismen. Den "befrielsen" ledde i sin tur till nästan ett halvt sekel av kommunistiskt förtryck. Tidsperioden är så lång att människan hinner glömma vad medmänsklighet och respekt för människovärdet betyder.
I romanen varvas det förflutna med nutiden. Aliide Truu växer upp på landet och drömmer om ett liv vid den ståtlige bonden Hans sida, men Aliides syster Ingel vinner Hans hjärta. Avundsjuka och misstänksamhet präglar systrarnas relation, och situationen blir inte bättre av att pappan forslas bort av säkerhetstjänsten, mamman försvinner och Hans tvingas fly ut i skogen likt så många andra motståndsmän. Systrarna bor under samma tak, älskar samme man och är helt beroende av varandra.
Också flera andra kvinnor figurerar i boken medan männen är sidofigurer i ett drama som ställvis antar thrillerns form. Människan tvingas utveckla överlevnadsstrategier med hjälp av sin uppfinningsrikedom och utan att anförtro sina planer åt andra. Ingen kan ju vara säker på vem som tjallar för att rädda sitt eget skinn.
Ockuperat land
Estland förlorade under andra världskriget och efter krigsslutet en betydande del av sin befolkning genom likvidering och massdeportationer. Processen började i oktober 1939 då repatrierade tyskbalter lämnade landet i operation Umsiedlung inför den förväntade ryska ockupationen. Den första massdeportationen österut skedde i juni 1941 då Röda armén härskade över landet. Bara några veckor senare började den tyska armén ta kontrollen över Estland. På lokal nivå inleddes en grym kraftmätning mellan kommunistiska och fascistiska styrkor. Samtidigt fördes en kamp om själar då medborgarna tvingades välja mellan två ockupanter och ideologier. Valet mellan två bödlar ledde sällan till ett lyckligt slut.
Hösten 1941 fick tyskarna kontrollen över Estland. De judar som inte hade skickats till Sovjetunionen före det sändes snabbt till nazisternas koncentrationsläger, och i början av 1942 utropades Estland till judefritt område.
Då Sovjetunionen återfick kontrollen över Estland fortsatte deportationerna, först i liten skala, men sedan i accelererande takt. Samma process pågick i hela Baltikum, och det mest dramatiska året, 1949, tvångsförflyttades ungefär 100 000 människor från Estland, Lettland och Litauen. I takt med att invånare flyttades österut kom ryssar i deras ställe.
Den demografiska förändringen var alltså enorm. Från sovjetisk sida ville man oskadligöra illojala element, alltså människor som antingen ogillade den sovjetiska ockupationen eller kommunismen - eller både ock.
Överlevandets krassa konst
Sofi Oksanen beskriver ur gräsrotsperspektiv den samhällsförändring som Estland gick igenom, betraktad med Aliides och de andra kvinnornas ögon. Människor försvinner, deporteras, försöker köpa sig fria, tvingas till självförnedring. Några gör karriär, antingen för att de säljer sin själ eller för att de är idealister som tror på systemet. Till de sistnämnda hör Martin, den man Aliide slutligen väljer då hon inte kan få Hans. De flesta drivs framåt av rädsla. Livets mening är inte att förverkliga sig själv eller nå stora mål, utan att undgå smärta.
Oksanens levande men dystra skildring sträcker sig från slutet av 1930-talet till början av 1990-talet. Via huvudpersonerna ser vi hur diktaturen långsamt förvandlar en nation med självrespekt till en provins genomsyrad av skräck och resignation. Rainer Werner Fassbinder kallade en av sina filmer "Rädslan urholkar själen". Den handlade om individer, invandrare i Tyskland, som kämpade för att bibehålla sitt människovärde. Individerna i Oksanens roman representerar en hel nation.
I slutskedet, när det sovjetiska imperiet fallit sönder och Estland återfått sin frihet, uppstår en ny oro bland dem som gjort allt de kunnat för att rädda sina egna liv på andras bekostnad. När ordet blir fritt finns risken att sanningen om deras feghet ska avslöjas. Vad som göms i snö...
"Utrensning" skildrar en annan verklighet än den som den sovjetiska propagandan basunerade ut och som finländska politiker från kommunister till samlingspartister återgav ända in på 1980-talet. Sovjet fick ju inte kritiseras här i vårt land. Möjligen kan det Finlandiapris som Sofi Oksanen fick år 2008 ses som en liten uppgörelse med vårt förflutna, som vad gäller förhållandet till Estland var allt annat än ärorikt.
Också om de flesta finländare visste att verkligheten i Estland låg långt från den officiella glansbilden kan läsningen av Oksanens roman bli en chock. Det är omskakande men nyttigt att se hur ett diktatoriskt system fräter sönder samhällsmoralen. Rädslan lyfter fram människans sämsta sidor.
Det betyder naturligtvis inte att det saknas hjältar i diktaturerna. Hjältar har alltid funnits i Andrej Sakharovs eller Aung San Suu Kyis eller Nelson Mandelas gestalter och de har gjort storverk. Men diktaturens vardag är oftast krass och sjabbig.
Sofi Oksanen, Utrensning, övers. Janina Orlov, Albert Bonniers förlag 2010, 363 s.
