Märkelig debatt om skolsvenskan

Hur kan det ha gått så här snett? Osökt infinner sig den frågan i anledning av debatten för och emot den för alla elever gemensamma undervisningen i svenska i finska skolor - det kortord som används i sammanhanget vägrar jag ta i bruk.

Det märkliga är ju att denna debatt nu förs mellan finlandssvenskar i svenska tidningar i långt hörde grad än mellan finskspråkiga i finska tidningar. Varför ställer sig så många svenskspråkiga i kö strax efter sannfinländarna då det gäller att tala för en förändring?

Det är inte finlandssvenskarna som avgör läroplanerna i våra skolor. Varken i regering, riksdag eller bland folket har vi något majoritetsinflytande över besluten. Det är den finska majoriteten som beslutar hur den vill ha det.

Däremot har vi förstås möjligheter att bedriva opinionsbildning, och frågan är då i vilken riktning. Ska vi vara de första att tycka att det inte spelar någon större roll, att man lika gärna kan avstå från obligatoriet och se vad det leder till?

Är det vår uppgift att, som förre riksdagsmannen Ralf Friberg i De Äldres Råd i radions Slaget efter tolv häromdagen, hävda att fem procent inte kan tvinga 95 procent att läsa vårt språk? Som om det skulle handla om det. Det handlar om vad 95 procent själva beslutar.

Många tycks vara upprörda över att SFP-ordföranden Stefan Wallin kallade Geo Stenius & Co för "mysgubbar". På vilket sätt är det ordet så sårande?

Att mysa är ju något positivt, och gubbe kallas bland annat julens profana huvudperson hos oss. Jag uppfattade beskrivningen som ganska snäll: äldre män (i skrivande stund sällar sig Nils Torvalds till dem) som myser i sina trygga positioner utan att behöva fundera särskilt mycket över de samhälleliga konsekvenserna av sina åsiktsyttringar.

Låt oss för ett ögonblick ägna dessa konsekvenser en tanke eller två, i frågeform.

Ett slopat tvång skulle för svenskans del innebära en återgång till skolsystemet sådant det var innan grundskolan infördes. Då läste man nog svenska i finska läroverk, med sikte på studentexamen, men inte i folkskolorna. Kungstanken med grundskolan var ju att överbrygga den ojämlikheten: alla skulle få samma start eller åtminstone chans i livet. Allmänbildningen skulle vara lika för alla och bredare än tidigare.

Den tanken drevs inte minst av vänsterpartierna med socialdemokraterna i spetsen. För språkvalens del genomdrevs jämlikhetstanken dock närmast av den framsynte undervisningsministern Johannes Virolainen (c), med president Urho Kekkonen som bakgrundskraft.
Varför vill nu en del så kallade progressiva krafter för språkundervisningens del skrota grundskolans kungstanke?

Varför har inte valfrihetens och frivillighetens profeter låtit sig påverkas av hur det kan gå då elever i en viss ålder träffar val som de senare kan ha anledning att ångra? Pojkarnas svaga framgång särskilt i det klasslösa gymnasiet borde ju avskräcka, inte uppmuntra.

Och var blev alla teorier om mobilitet, både social och geografisk? Inbillar man sig att valet av svenska som tillvalsämne inte skulle ha något som helst samband med socioekonomisk bakgrund? Och varför utgår förespråkarna för ryska i stället för svenska vid östgränsen från att eleverna för hela livet stannar just i dessa gränstrakter?

Vilka blir de följande stegen om svenskan blir frivillig? Svenskan (respektive, märk väl, finskan) har ju redan slopats som obligatoriskt ämne i studentexamen, så på den punkten blir det "bara" ännu färre som väljer språket. Men kan man i fortsättningen förutsätta vissa kunskaper i svenska (respektive finska) av dem som avlägger högskoleexamen?

Och hur går det i så fall med kraven på svenska hos statliga tjänstemän och andra offentligt anställda i tvåspråkiga regioner?

Nu är ju svenskan inte obligatorisk primärt för att finlandssvenskarna ska få samhällsservice på sitt modersmål, utan snarare för att de finskspråkiga ska ha ett jämställt utgångsläge på en arbetsmarknad där svenskan näst finskan och engelskan är det viktigaste språket - men nog skulle också utsikterna att få jämställd språkservice drastiskt försämras.

Och på tal om de finskspråkigas utgångsläge på arbetsmarknaden: varför vill man med vett och vilja ge de svenskspråkiga, som ändå måste lära sig finska i detta land, ett privilegium? Jag misstänker förstås inte Geo Stenius, Ralf Friberg, Nicke Torvalds & Co för att ha detta dolda motiv, men det är en hisnande tanke att dessa en gång unga radikaler tycker att också den konsekvensen är helt ok.

Märk att jag här utgår ifrån att ett slopat obligatorium för svenskans del inte reciprokt skulle tillämpas på finskan i svenska skolor. Så skedde visserligen för studentexamens del - med olyckliga konsekvenser särskilt för en del pojkar på den österbottniska landsbygden. Men så mycket inkonsekvens skulle säkert förespråkarna av en frivillig svenska tillåta att finskan skulle förbli obligatorisk i svenska skolor.

Därmed, och även annars, är vi inne på den yttersta risken med frivillighetsivrandet: att de båda nationalspråkens juridiskt jämställda ställning i grundlagen på sikt är i fara.

Personligen är jag inte helt främmande för konstruktiva idéer om hur man kunde komma framåt i stälet för bakåt - jag har till exempel låtit mig fascineras av historikern Henrik Meinanders tanke på att man i studentexamen skulle ha ett grannspråk obligatoriskt: valbart svenska, ryska eller estniska. Själv skulle jag tillägga samiskan, som likt svenskan är både ett grann- och inhemskt språk.

P.S. I sin kolumn i Hbl 22.12 lyfter Nils Torvalds upp ett argument framför andra för en frivillig skolsvenska: de dåliga resultaten av den nuvarande, obligatoriska undervisningen. Det är ett ihåligt argument. Skulle någon argumentera på samma sätt om kunskaperna i matematik skulle visa sig vara dåliga? (Vilket de delvis faktiskt är.)

Det finns säkert skolor och svensklärare som sköter undervisningen med vänster hand, och inte får sina elever att intressera sig för svenskan, precis som man gjorde med undervisningen i ryska i Finland under tsartiden. Men det finns också skolor och lärare som lyckas entusiasmera sina elever att lära sig svenska. De måtte känna sig kränkta av all kritik.

Om undervisningsresultaten är svaga ska man förbättra de pedagofiska och didaktiska metoderna, läromedlen och lärarutbildningen, och ge projekt som Svenska nu en chans. Inte sträcka upp händerna och ge upp.