Resultatet av biskopsvalets första omgång var inte den överraskning det vid första anblick såg ut att vara. Björn Vikström var i valkampanjen tydlig och kom att framstå som det liberala alternativet. Att han skulle vara en av de två var därför väntat. Sixten Ekstrand var med sin sakliga framtoning och förankring i kyrkans mittfåra ett möjligt val för många konservativt tänkande.
Detta skedde på bekostnad av Henrik Perret som normalt samlar de konservativas led. Perret räckte inte till för tre år sedan och skulle inte ha gjort det nu heller. Därför var och är Ekstrand ett säkrare kort.
Vilken av de två som går segrande ur den andra valomgången förblir ovisst in i det sista. I sakfrågor är det nyansskillnader mellan Vikström och Ekstrand. Den av dem som bäst förmår argumentera för hur han ska ena stiftet ligger väl till. Men å andra sidan är valet också en fråga om personligheter och utstrålning.
Uppenbart är att de två sista utfrågningarna kommer att få en stor betydelse för utgången av valet.
Valmanskårens sammansättning har en särskild betydelse i sammanhanget. Det är sist och slutligen en utvald skara ur en liten krets som väljer biskop. Det är de förtroendevalda i församlingarna som utser elektorer, av de 466 är hälften präster och hälften lekmän. Röstningsprocenten vid församlingsval skulle kanske vara en annan om man reflekterade över att valet av förtroendemän och -kvinnor har konsekvenser också för kommande biskopsval. Som det nu är röstar något över 10 procent i församlingsvalen. Hur som helst framstår biskopsvalet som en angelägenhet för de kyrkligt aktiva.
Och just detta återspeglar sig i valresultatet. Det är alltså elektorerna som biskopskandidaterna Vikström och Ekstrand ska övertyga.
Valkonstellationen inbjuder till spekulation om vem som ärver de utspelade kandidaternas röster. Att Perrets röster går till Ekstrand är högst troligt, liksom att Vikström får deras röster som i första omgången röstat på Juanita Fagerholm-Urch. Detta ger Ekstrand en fördel. Återstår Bo-Göran Åstrands röster. Vikström behöver minst 60 procent av dem för att bli biskop. Frågan är om han klarar av det?
Det finns ännu ett scenario. Det handlar om dem som röstar blankt i missnöje över att den egna kandidaten inte kom till andra omgången. Att det finns sådana är sannolikt, frågan är hur många och i vilket läger. Sedan kan man förstås anse att det inte gagnar Borgå stift att lägga ned sin röst.
Valkampanjen med de fem kandidaterna var saklig och har väckt ett berättigat intresse bland kyrkans medlemmar och i samhället. Det är att hoppas att den "fair play" anda som utmärker både Björn Vikström och Sixten Ekstrand smittar av sig också på besvikna elektorer.
