Efter att på ett personligt plan haft möjligheten att jämföra hälsovården i tre olika EU-länder, Finland, Sverige och Frankrike måste jag motvilligt tillstå att våra nordiska välfärdssamhällen inte till närmelsevis fungerar så väl som det katolskt influerade Frankrike. Jag hade föreställt mig att ett land som skattar subsidiariteten högt skulle skjuta över ansvaret för vården på de närmast sörjande och inte på samhället. Men verkligheten står i bjärt kontrast till teorin.
Snabbt och empatiskt fick jag den vård jag behövde nere i sydfrankrike. Det här skedde för något år sedan när jag bodde i Stockholm och lärt mig att hälsovård handlar om köer och väntan och ett opersonligt bemötande. Att detta långt påminner om Finland har jag insett under de senaste åren i Helsingfors. Därför var den franska erfarenheten både överraskande och lärorik.
Likt Paul Lillrank i söndagens Hbl (28.6) ger upplevelserna mig anledning att reflektera över budskapet i journalisterna Katja Boxbergs och Taneli Heikkas pamflett Lumedemokratia (Skendemokratin). Författarna förundrar sig över varför våra höga skatter levererar mediokra offentliga tjänster. Vad blev det egentligen av hälsominister Liisa Hyssäläs utbasunderade vårdgaranti? Snabbt och effektivt utlovades vård åt alla behövande. När löftet sedan inte kunnat införlivas har det hela glömts bort.
Känns det igen på något sätt?
När man läser Lumedemokratia och konfronteras med den finländska konsensuspolitikens misslyckande kan man inte annat än igenkännande instämma. Även om slutsatserna ibland är väl karikerade och en och annan krök på vägen har rätats ut så är boken både avslöjande och informativ. Låt vara att genren är pamflett och inte vetenskapligt dokumenterad samhällsanalys. Men skillnaden kan kanske i fall som detta vara hårfin. Pamflettens styrka är rättframheten. Boxberg och Heikka garderar sig för säkerhets skull. Ifall de skulle ha fel i sina utsagor om att finlandiseringen nog övervintrat ber de om ursäkt.
Skendemokratin handlar alltså om systemfelet i Finlands konsensuspolitik som fick sin början under Kekkoneneran och vars främste talesman har varit centerpartiet, väl sekunderade av sossar, sfp:are och numera också samlingspartister. Några av dessa bildar alltid regering. Oavsett regering är tjänstemannaväldet starkt. Och i motsats till andra nordiska länder orienterar sig Finland i riktning österut. Något som tar sig uttryck i en förkärlek för putinsk autoritarism snarare än i en öppet ifrågasättande samhällsdebatt.
De senaste veckornas animerade avslöjanden om centerns ekonomiska stöd är i ljuset av Lumedemokratia inget nytt under solen utan ett bekräftande av det politiska etablissemangets ofelbarhet.
De tunga beskyllningarna i boken handlar om att strukturerna för den ekonomiska, politiska och offentliga debatten i Finland inte är västerländsk, därför förblir vi också fattigare än andra folk inom EU, därför stiger arbetslöshetsprocenten till 13 samtidigt som den är kring 7 procent i till exempel Danmark.
Trots överdrifter och generaliseringar är Boxbergs och Heikkas pamflett en både nyttig och viktig läsning. Problemet är att den fått passera relativt oförmärkt, fastän avsikten med boken var att väcka debatt.
Symptomatiskt eller inte, må var osagt.
Olav S. Melin
Katsj Boxberg, Taneli Heikka
Lumedemokratia
Werner Söderström Osakeyhtiö
2009
