Vilketdera partiet faller ut ur Europaparlamentet, SFP eller Vänsterförbundet? Den frågan ställde chefen för de finska TV-nyheternas politiska redaktion, Olli Ainola, veckan före valet. Han fortsatte sin analys med att beskriva mardrömmen för SFP - först går EU-mandatet förlorat och sedan fortsätter nedförsbacken med att partiet åker ut ur regeringen efter nästa riksdagsval.
Andra finska medier målade upp minst lika mörka visioner, som Helsingin Sanomat i en ledare kring årsskiftet. Den konstaterade att SFP nu står inför "de yttersta frågorna". Finlandssvenskarna blir färre, de tvåspråkiga prioriterar andra partier och utförsbacken är given. Ledaren slutade med konstaterandet att ett backande SFP inte automatiskt har rätt att göra sin röst hörd i regeringen och i regeringsförhandlingarna. Slutet är nära, kraxade olyckskorparna.
Med facit på hand vet vi att slutet ännu inte är bakom hörnet : SFP backade inte, tvärtom gjorde partiet ett mycket gott val och säkrade ett mandat i Europaparlamentet efter en jämn kamp mellan Carl Haglund, Björn Månsson och Nils Torvalds där Haglund utgick med segern. Med de 6,1 procent av rösterna som partiet nu erhöll ökade SFP sitt stöd jämfört med riksdagsvalet 2007 (4,6%), EU-valet 2004 (5,7%) och riksdagsvalet 2003 (4,6%). Trenden visar alltså inte nedåt, utan uppåt.
Varje valrörelse innebär givetvis en ny kamp, men helt klart är att olyckskorparna fick fel.
STOR VAR OSÄKERHETEN in i det sista också på finlandssvenskt håll, men den opinionsmätning som tankesmedjan Magma gjorde bland de svenskspråkiga runt om i landet i mars och publicerade i april visade redan då att det finns hopp. Opinionsmätningen antydde att man på svenskt håll var beredd att rösta flitigare än på finskt. Vilket också blev fallet.
Alldeles särskilt syntes detta på Åland där valdeltagandet hörde till de högsta i landet. Medeltalet för Finland blev 40,2 procent, en procentenhet lägre än förra gången. På många håll i Svenskfinland tycks valdeltagandet däremot ha ökat. Ålänningarna låg nära toppen vad röstningsaktiviteten beträffade. Där röstade 49 procent nu mot 36 procent senast.
SFP lyckades mobilisera väljarna utgående från att valet är en ödesfråga. Lika intensiv blev mobiliseringen från rakt motsatt håll. Andra partier och finska medier provocerade svenska väljare till valurnorna genom att hävda att SFP inte längre har en chans. Och så gick det just tvärtom.
ÄNDÅ ÄR DET EN VISS ÖVERDRIFT att generellt säga att valet blev en seger för finlandssvenskarna. SFP segrade, men svenska kandidater i andra partier lyckades sämre. Vänsterförbundets svenskspråkiga kandidat Annika Lapintie var nära att komma in, men stödet räckte inte till. Fredrik Almqvist, SDP, förlorade antagligen många röster till SFP.
SFP:s trumfkort i detta val var just ödesstämningen i kombination med valtaktik. Utbudet av flera goda kandidater, av vilka ingen var en självklar vinnare, lockade fram aktivitet hos väljarna och en önskan att vara med. Det blev en hård kamp in i det sista, både för partiet som helhet och inom den trio som tävlade om förstaplatsen.
Europa gick mot höger
Opinionsmätningar i de 27 EU-länderna veckorna före valet visade att arbetslösheten och den ekonomiska otryggheten var de frågor som engagerade väljarna mest. Den ekonomiska krisen har pinat hela EU det senaste året. I euroområdet har arbetslösheten på bara ett år ökat från 7,3 till 9,2 procent. Ökningen är alltså rasande snabb.
När 375 miljoner röstberättigade EU-medborgare nu fick chansen att rösta i den största multinationella, gränsöverskridande valförrättningen i världshistorien fanns alla möjligheter till såväl överraskningar som radikala ändringar i färdriktningen. Men så blev inte fallet.
Vänstern lyckades inte skörda segrar i valet trots den ekonomiska osäkerhet som finanskrisen fört med sig. Tvärtom minskade socialdemokraternas stöd, inte bara i Finland, utan i stora delar av Europa. Resultatet blev att socialdemokraterna nu backar från 216 platser i det sittande parlamentet till 183 i nästa, enligt preliminära kalkyler. Vänstern gick bakåt från 41 till 34 platser.
I stället blåste högervindar över Europa, rätt byiga, kunde man kanske säga och svårförutsägbara. Parlamentets största parti, center-högerpartiet EPP, gick lite bakåt men dominerar alltjämt med sina 264 platser. Tillskottet på högerkanten kom i form av tilläggsplatser för ett otal mer extrema högerpartier som ännu inte riktigt vet var på den politiska skalan de hör hemma.
En segrare i Finland liksom i hela EU utgör de gröna som ökade mandaten från 43 till 50. EU:s aktiva insatser inom klimatförhandlingarna har säkert haft sin betydelse. Parlamentet har spelat en viktig roll i utformningen av EU:s klimat- och energidirektiv som nu fungerar som en vägvisare på det globala planet inför det stora internationella klimatmötet i Köpenhamn i december. Allt detta har stärkt de gröna strömningarna inom politiken.
DET FANNS INSLAG AV PROTESTER i parlamentsvalet. Ett sådant är extrempartiernas framväxt, mer eller mindre populistiska, mer eller mindre främlingsfientliga, vissa högerinriktade, andra omöjliga att placera på en traditionell höger-vänsterskala.
I Finland blev sannfinländarnas Timo Soini valets röstmagnet. I Nederländerna blev det islamfientliga Frihetspartiet landets näststörsta parti. I Ungern grep ett rasistiskt ytterhögerparti flera platser. I Österrike fördubblade ytterhögerpartiet sitt stöd till 13 procent. Trots att ytterlighetspartierna segrade är det ändå skäl att hålla i minnet, att de också i fortsättningen utgör bara en liten grupp (eller några små grupper) i parlamentet. Den tunga makten finns alltjämt hos center-högern, liberaldemokraterna, de gröna och socialdemokraterna.
Däremot kommer ytterlighetspartierna att skärpa debatten om invandring och om EU:s utvidgning. Invandringsfrågan hamnar högre upp på EU:s agenda under de närmaste åren, men den förs samtidigt i mer aggressiva ordalag. Detta gäller inte minst här i Finland efter sannfinländarnas seger. Men populisternas försök att bygga murar kring nationalstaterna och deras grova förenkling av problematiken får inte avskräcka mer seriösa debattörer (även om de riskerar bli populisternas måltavlor). Vi måste i Finland och Europa våga föra en aktiv diskussion om hur invandrare ska integreras i samhället, hur de arbetskraftsproblem ska lösas som en åldrande befolkning för med sig och vilket våra länders ansvar är i flyktingpolitiken.
Det andra inslaget av protest gällde några länder som drabbats särskilt hårt av finanskrisen. I Irland och Lettland fick de gamla regeringspartierna rejält med stryk, men så hör de här två länderna till de verkliga krisekonomierna just nu. Också i Storbritannien, Österrike och Bulgarien straffade väljarna de partier som ansågs bära skulden till de ekonomiska problemen.
DET TREDJE INSLAGET av protest eller likgiltighet gällde valdeltagandet, och här är trenden särskilt intressant. År 1979, då EU (eller egentligen EEC) var en mindre klubb än i dag, blev valdeltagandet 62%. I takt med utvidgningarna har valdeltagandet minskat, dels så att de nya länderna har urholkat "valdisciplinen", dels så att intresset i de gamla länderna vikit under årens lopp. År 1994, då Finland var på väg in i EU, hade valdeltagandet i hela unionen sjunkit till 57%. Därefter har det fortsatt nedåt i allt brantare takt. 1999 röstade exakt hälften av EU-medborgarna, 2004 blev röstningsprocenten 45 och i år sjönk den till 43.
Särskilt problematiska är länder som Slovakien, Slovenien och Litauen där ungefär var femte medborgare röstade. Soffliggandet gynnar extremrörelser. Val där fyra femtedelar inte bryr sig är definitivt inga demokratiska manifestationer, snarare är de uttryck för demokratins dekadens.
Som ett gränsöverskridande samarbetsorgan med uppgift att säkra freden, öka samarbetet och höja välståndet är Europeiska Unionen en framgångsrik skapelse, en modell för många splittrade regioner i världen i Asien, Afrika och Sydamerika. Men på demokratins område är det inte sagt att EU duger som förebild.
Ifall makthavarna inte lyckas peka på Unionens betydelse och därigenom aktivera väljarna är trenden rena mardrömmen. För 30 år sedan röstade 62%, nu 43%. Hur många röstar om 30 år? Prognosen pekar mot 24% med nuvarande utveckling.
Som ett demokratiskt förankrat fredsprojekt är EU alldeles för viktigt för att gå ett sådant öde till mötes.
Av Björn Sundell
Skrivet 8 juni 16.00
