I Vasabladets ledare (10.10.) undrar Kenneth Myntti vem som bär ansvar för svenskans framtid:
"Synvilla. Svenskspråkiga tungviktare på den nationella arenan finns nog, men alla företräder inte längre svenska intressen.
De SFP-are som i dag samlas till framtidskonferens kan känna till att Pär Stenbäck i sin nya bok efterlyser uppmärksamhet för tre fenomen.
Den första punkten är invandrarnas integrering i den svenska språkgemenskapen. Stenbäck påminner om allt fler ifrågasätter svenskans ställning i Finland med hänvisning till de växande invandrargrupperna och att finlandssvenskarnas koppling till liberalismen kan leda till att vi hamnar mellan hammaren och städet.
Stenbäcks recept heter integrering. Ju fler invandrare som lär sig svenska, desto starkare blir den moraliska spärren mot eventuella försök att ställa invandrarnas intressen mot finlandssvenskarnas.
För det andra efterlyser han fortsatta satsningar på att motarbeta svenska språkets pariaställning hos finska elever och för det tredje vill Stenbäck höja finlandssvenskarnas profil i det finländska samhället. SFP-veteranen tycker sig se allt färre finlandssvenskar vid frontlinjerna för samhällsutvecklingen.
Vad gäller behoven att integrera invandrarna i en svensk språkgemenskap och att popularisera svenskundervisningen i finska skolor är Stenbäck säkert på rätt spår. Men frågan är om inte bristen på svenska tungviktare på den nationella scenen snarare är en synvilla än en reellt fenomen.
Dagens toppolitiker är så integrerade i den finska språkgemenskapen att det inte ens märks att de är svenskspråkiga. Hur många av oss upplever att utrikesminister Alexander Stubb (Saml) på finskt håll är en ambassadör för det svenska i Finland?
Knappast många. Stubb byter färg efter den miljö han vistas i. Stubb är privatpersonen Stefan Wallins goda kompis, men inte SFP-politiker Stefan Wallins vapendragare när det svenska i Finland är hotat.
Svenskan betjänar inte Stubbs politikerprofil. Tvärtom verkar det som om Stubb anser att svenskan tär på hans politiska trovärdighet.
Pär Stenbäck gjorde politisk karriär under en tid då svenskheten ännu var en uppskattad och integrerad del av den finländska nationalismen. Att så inte längre är fallet har också fått konsekvenser för den finlandssvenska rikspolitikens del.
Regionförvaltningsreformen har blottat att inte ens SFP längre är fullt trovärdig som en finlandssvensk intressbevakare utan att även SFP:s toppolitiker utnyttjar svenskheten som en politisk språngbräda för den egna karriären.
Den politiskt obekäma uppgiften att dra det tunga lasset för svenskans sak överlåts i ökande grad på andra krafter såsom Svenska Finlands folkting.
Därför kan vi kanske heller inte vänta oss att SFP har mod och ens intresse att sig an Stenbäcks två första punkter-invandrarintegreringen och svenskans popularisering. Förmodligen är det krafter som Magma, Svenska kulturfonden och Folktinget som får träda till även här.
Det svenska Finland har hamnat in i en ond cirkel, som svårligen kan brytas utan att mångfalt fler finska samhällstoppar likt president Martti Ahtisaari offentligt efterlyser en renässans för det andra nationalspråket.
Det behövs politiskt mod och resurser för att återställa balansen."
http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=49669
