- Jag försöker i denna bok kartlägga och kommentera den debatt som förts i Finland och utanför Finland, skriver Pär Stenbäck i inledningen till sin nya bok. Bilden blir en aning splittrad, men sådant är läget. Det finns ingen samstämmighet om vart demokratin är på väg, bara en stark oro och varierande recept på botemedel. Boken vänder sig till dem som vill få en överblick av demokratins situation och den debatt som förs för att förbättra dess legitimitet.
Utdrag ur boken:
Därför måste demokratin debatteras och försvaras
När jag växte upp fanns min demokratiskolas läroplan 120 kilometer österut från min hemstad. Där gick nämligen det som kallades järnridån, gränsen mot Sovjetunionen. Jag var inte gammal nog för att förstå innebörden av Pragkuppen 1948, men redan Koreakriget uppfattade jag som en blodig illustration på världens tudelning mellan kommunistiska diktaturer och de västliga demokratierna.
1950-talet bjöd på mera dramatik. Ungernrevolten 1956 kombinerades med Suezinvasionen, något som gav min världsbild flera nyanser. Demokratier kunde också göra grova misstag, belastade som en del stater var av sin koloniala börda. Även om USA den gången såg ut att agera hederligt, fick Frankrikes och Storbritanniens demokratiska regeringar sig en allvarlig törn. Lärdomen var att demokratiskt styre inte som sådant garanterar kloka beslut.
När det idag gäller att stå upp till försvar av denna styrelseform, är det inte för att den är perfekt och fri från tillkortakommanden och skavanker. Ingen som skriver om demokrati brukar glömma att citera Churchills slitna aforism om demokratin som den sämsta styrelseformen, om man inte beaktar alla andra alternativ. Det brukar kompletteras med cynismen om att ”ett fem minuters samtal med en väljare räcker för att så tvivel om demokratin som styrelseform”.
Det finns inlägg med alarmerande förutsägelser om endera ett snabbt eller ett gradvis, men oåterkalleligt, sönderfall av demokratin. Den döende demokratin är en rubrik som kanske behövs för att åstadkomma chockverkan, men hur klok eller sanningsenlig är den? Demokratins kris kopplas ihop med hela den västerländska kulturens undergång. Den skolans lärofader är Oswald Spengler som redan för hundra år sedan kallade sin berömda bok ”Västerlandets undergång”.
Undergångstraditionen odlas av franska och tyska skribenter i böcker kallade ”det franska självmordet” och ”Tyskland förgör sig självt”, med hänvisning till invandringen. Gemensamt är att de här spådomarna kommer från starkt konservativa, kulturpessimistiska kretsar. Populärt är att hänvisa till romerska rikets nedgång och fall; motargumentet är att det rikets historia sträckte sig över betydligt flera sekler än demokratin hittills hunnit avverka.
Överdrivna alarmsignaler är varken nödvändiga eller önskvärda, inte minst för att de blandar bort korten och negligerar kravet på reform och på anpassning till de utmaningar som demokratin står inför. De utmaningarna kan sammanfattas i tre begrepp: multietniska samhällen, stagnerande levnadsstandard och de sociala mediernas frammarsch. Jag har inte fördjupat mig i en analys av alla tre, även om de delvis behandlas i olika avsnitt.
****
De flesta västerländska demokratier genomgår en svår omställningsprocess. Från att ha varit etniskt rätt homogena samhällen har de senaste sjuttio åren resulterat i multietniska samhällen. Under den perioden har Storbritannien tagit emot åtta miljoner, Tyskland sjutton och Italien fyra miljoner invandrare. Det är inte att undra på att väljarna ser integration och fortsatt invandring som en första rangens fråga. Hur demokratiskt valda beslutsfattare besvarar den frågan, avgör många väljares syn på systemets förmåga till problemlösningar.
En liberal idealist lockas av känslomässiga skäl att förringa frågans svårighetsgrad: man vill gärna välkomna alla migranter som vill komma, med den uppenbara risken att en väljarmajoritet köper de enkla lösningar som populisterna och extremhögern erbjuder: Stäng alla gränser! Det kan leda till en inkörsport för alltmer auktoritära lösningar. Därför måste den demokratiska processen leverera realistiska lösningar på frågan om reglerad migration.
Jag ser den stagnerande ekonomin som ett trovärdighetstest för de politiska partierna. Om de inte lyckas förklara tillväxtens gränser för väljarna och staka ut realistiska, faktabaserade framtidsvisioner, är det ett grundskott mot demokratins trovärdighet. Partierna måste också lära sig att tala ett språk som förstås av de vanliga väljarna, ett språk som beaktar medborgarnas behov av känslomässig inkludering i ett samhälle med allt färre gemensamma beröringspunkter och värderingar. ”Om politiken ska engagera människor bör samhällsdebattörerna klä oron över samhällsutvecklingen i begripliga ord och våga formulera konkreta visioner om framtidens samhälle”, skriver biskop Björn Vikström i juli 2018.
****
Historikern David Cannadine (The Undived Past, 2013) har analyserat sex klassiska identiteter som mobiliserat mänskligheten och skapat bilden av svåröverstigliga motsatsförhållanden. Det gäller religion, klass, ras, nation, kön och civilisation. I olika skeden har alla dessa byggt på att det finns en fiende eller ett konfliktförhållande till ”de andra”.
Poängen är alltså att historien inte ger belägg för bestående och oövervinneliga motsatsförhållanden, däremot nog på otaliga exempel på hur falska bilder och myter utnyttjats och lett till hat och krig. Går man litet djupare, är bilden vanligen mera nyanserad.
Någonting att ta till vara idag när motsättningarna i världen skärps? Det gäller att se skillnaderna mellan individer och system, mellan fanatiska minoriteter och mittfårans balanserade majoriteter.
Och att minnas att hänsynslösa ledare alltid utnyttjat fördomar och myter för att stötta sin ställning. Även nationell historieskrivning har ibland underblåst motsättningar, men god historia är universell och mänsklig i vidaste bemärkelse.
****
Det är möjligt att demokratins försvarare ägnar allt för mycket uppmärksamhet åt populismen som är ett nygammalt fenomen. Populismen kan samtidigt vara både demokratisk och illiberal. När den växer fram ur något som väljarna uppfattar som ett primärt problem, gör den egentligen demokratin en tjänst. Att Trump kunde segra är ett tecken på att de traditionella partierna hade misslyckats i att reformera det politiska systemet och ta itu med de frågor som fyrtio procent av väljarna ansåg vara viktiga. Han var inte orsaken till protesten, men han personifierade och kanaliserade den framgångsrikt för att konkurrenten inte kunde erbjuda en trovärdig vision för förnyelse.
Trump är ändå inte en klassisk amerikansk populist som försvarar de sämst lottade, arbetarna och de marginaliserade. En granskning av hans insatser hittills visar att han inte är en socialreformator; däremot använder han sig av en populistisk retorik.
Men det betyder inte att framgångsrik populism skulle vara ofarlig för demokratin. Spåren förskräcker: Den kan lyfta (och har lyft) fram auktoritära ledare som ser en chans att permanenta den makt de fått genom att erbjuda enkla lösningar på komplicerade problem. Åter igen är det partiernas uppgift att växa i förmåga och kunskap om hur överbud skall bemötas, hur missbruk av patriotism kan motverkas och hur en meningsfull dialog med väljarna bör utformas.
Liberaler och försvarare av den traditionella demokratin har en svår uppgift: de inser att framstegen, både de nationella och de globala, är enorma, men att det finns gränser för fortsatt lineär tillväxt, inte minst med tanke på miljön och klimatförändringen. De ser sig tvungna att försvara de demokratiska institutionerna och regelverken som skyddar demokratin mot auktoritära hot. Samtidigt bör de inse att detta inte är tillräckligt för dem som vill se drastiska förändringar och mera emotionellt tillfredsställande ideologier. Kalla de sistnämnda populister eller romantiker, problemet är att de tar de materiella och andliga framstegen som garanterade, samtidigt som de utmanar det system som åstadkommit framstegen.
Jag vill tro att partierna kan lära sig tänka outside the box, att visa initiativkraft genom att våga experimentera med kompletterande och överraskande former av direkt demokrati och inte förlamas av rädslan för att förlora det minskande inflytande de har.
****
Det är ett faktum att den västerländska demokratin utmanas på det globala planet. Det kinesiska samhällsexperimntet är en hittills oprövad kombination av en kapitalistisk ekonomi och ett auktoritärt politiskt system, dominerat av ett totalitärt kommunistiskt parti. Modellen kommer att överskugga den globala berättelsen om hur framgångsrika stater skall förhålla sig till folkstyret. Demokratierna kanske söker tröst i att det kinesiska samhället troligen kommer att dras med olika växtproblem och hoppas att den alltmer välmående befolkningen börjar kräva större friheter. Men det är skäl att minnas att tre fjärdedelar av kineserna är nöjda med landets utveckling; motsvarande andel bland amerikanerna är en fjärdedel.
Flera debattörer förfäktar åsikten att demokratiska stater brottas med ett anpassningsproblem: de kan inte förena sitt demokratiska system och sin nationella självbestämmanderätt med den globala ekonomins krav. Spänningarna mellan dessa tre visar sig när omfattande internationella handelsavtal skall ingås. För att få del av den fria handelns fördelar måste demokratiska regeringar och parlament delvis avstå från landets suveränitet och inkräkta på vissa väljargruppers intressen och förmåner.
Ekvationen är svårlöst eftersom den lätt leder till populistisk mobilisering. Sannolikt får vi uppleva en återgång till mera protektionism, en utveckling som USA och Trump nu går i spetsen för. Men behovet av ett fungerande globalt system består och för att kunna försvara det bör de demokratiska beslutsfattarna bli bättre på att förklara och sälja argumenten för frihandeln för sina väljare. Lyckas man inte med det är det varken klokt eller försvarbart att offra demokratins trovärdighet för kraven på global anpassning. Då är det bättre att se tiden an och låta de nationella ekonomierna gradvis anpassa sig till en nygammal ekonomisk världsordning.
Norden och Finland kan inte stå för någon avgörande insats för att befrämja och trygga demokratin som den bästa styrelseformen i världen nu och i framtiden. Vår största insats är att företräda demokratier som är reformvilliga och flexibla inför den kritik som med rätta riktas mot systemets legitimitet och effektivitet. Vi kan verka för att bevara det internationella rätts- och avtalssystemet och stöda en demokratisering av Europeiska unionens beslutsprocesser. EU är idag en hybrid mellan en demokratisk förbundsstat och en odemokratisk internationell organisation. Vilket vägval EU kommer att ta står nu och väger. När det klarnar, borde de tre nordiska medlemmarna spela en central roll om och hur en starkare förankrad demokratisk beslutsprocess skapas. EU-valet 2019 väcker förhoppningsvis intresse för den processen.
Den finländska demokratin är inte döende och befinner sig inte i en djup, akut kris. Men den behöver vitaliseras och dess aktörer, partierna, måste se om sitt hus. Många mindre och tekniska reformer kan hjälpa till, likaså medierna, men det viktigaste är ändå att förstärka den demokratiska anda och den miljö som behövs för ett äkta engagemang för folkstyret. Därför är ungdomens förhållande till demokratins processer avgörande och därför vill jag prioritera skolans roll som aktiv fostrare.
****
Finns det alternativ till demokratin? Min slutsats är att det enda alternativet är att utveckla och förnya demokratin, formerna för hur den tillämpas och de resultat den producerar. Detta imperativ måste även ses mot bakgrunden av att så mycket och så snabbt förändras i våra samhällen och på det globala planet. Det är egentligen en befängd tanke att det politiska systemet, en av samhällets mest centrala funktioner, kan undgå förändringar. Bristen på förnyelse kan bara leda till minskad legitimitet och effektivitet. Demokratin förlorar då sin lyskraft och andra, auktoritära lösningar framstår som attraktiva. Att demokratin är oupplösligt förbunden med personlig frihet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter överhuvudtaget, måste ständigt klargöras för nästa generation, annars förlorar demokratin sitt fotfäste i vardagslivet, bland dem som påverkar demokratins framtid i nästa val.
Boken Demokrati under hot? är en utgåva från Tankesmedjan Magma, skriven av Pär Stenbäck. För försäljningen och distribueringen av boken ansvarar Labyrinth Books Ab.
