Finlandssvensk drivkraft
(Magma-pamflett 1/2015)

De svenskspråkiga finländarna har haft ett ekonomiskt och socialt välstånd som en följd av att invånarna i svenskdominerade kommuner har haft makt över sina egna, samhälleliga grundfunktioner.

Men hur ser det ut i framtiden? Risk finns för att aktuella strukturreformer bidrar till att mer perifera områden i vårt land marginaliseras i den urbanpolitiska centrifugen.

Med andra ord behöver vi någon form av motkraft. Vi behöver en samlande, bred och mobiliserande drivkraft som motvikt till rikspolitiska centraliseringsaktiviteter.

Kommentar och analys av Andreas Elfving

• Magmas pamflettserie är ett lovande inslag i samhällsdebatten i Svenskfinland. Vi brukar tycka om att diskutera och vara av olika åsikt om frågor, och det brukar också vara populärt att beskylla Svenska folkpartiet för all världens fel och orättvisor. Mynttis pamflett levererar delvis också i det hänseendet.
• Jag tänker utgå ifrån att Myntti medvetet har valt att formulera sig provokativt och därför ibland förenklat resonemanget, och tänker därför ta mig friheten att vara lite provokativ i min kommentar också. Hoppas både Kenneth och publiken står ut.
• I det här sammanhanget här känner jag mig lite som etablissemangets försvarare, vilket inte är en roll som jag speciellt trovärdigt kan axla. Men jag kommenterar och analyserar gärna, bara minns att det jag säger är mina egna åsikter och inte nånting som beslutats i partistyrelsen, eller nån annanstans i det ”toppstyrda partiet” för att citera Myntti.
• Jag vill börja med att ifrågasätta hela utgångspunkten för Mynttis resonemang. Det ekonomiska och sociala välståndet i Svenskfinland tillskriver Myntti det faktum att invånarna har haft makt över sina egna samhälleliga grundfunktioner. Utan att bena ut allt vad som kan tänkas menas med det vill jag nog påstå att det känns ganska märkligt att tycka att det faktum att vi mår bra i Svenskfinland enbart skulle bero på politiska beslut, hur lockande den tanken än skulle vara för etablissemangets försvarare.
• Jag vill påstå att vi mår bättre socialt för att vi är öppnare, vi umgås mera, vi är engagerade i föreningar, församlingar, körer och idrottsföreningar i större utsträckning än den finskspråkiga majoriteten. Och vi bår bättre ekonomiskt för att vi bor längs kusten och har ett närmare utbyte västerut, och för att vi bor i områden där företagsamhet varit en dygd.
• Jag tror inte att den Österbottniska företagsamheten eller det ekonomiska välståndet i Grankulla står och faller med samhällsreformer, jag är övertygad om att vår identitet och vår drivkraft är betydligt djupare förankrad än så.
• Myntti börjar med en tragisk historia från Slovakien där en medveten politisk agenda marginaliserat den ungerska minoriteten. Det är ett faktum att språkliga och kulturella minoriteter ofta är utsatta i Europa, och trenden är inte speciellt uppmuntrande. Samtidigt skall vi komma ihåg att vi finlandssvenskar skiljer oss  såtillvida att vi ingalunda har en nationell identitet som skulle avvika från majoritetsbefolkningen. Vi är finländare och inte svenskar. I många länder i Europa är situationen en annan. Minoriteten identifierar sig gärna mera med grannlandet där ens eget folk huserar.
• När Myntti tar upp Katainensregeringens strukturreform, och social- och hälsovårdsreform blir jag nog lite provocerad. De facto är den reform vi ser nu helt tvärt emot det som beslöts om i regeringsförhandlingarna. SFP lyckades få igenom skrivningar som uttryckligen strävade till att undvika den situation man redan då kunde se skymta bakom hörnet, dvs. centraliserade mastodontlösningar. Regeringsprogrammet deklarerar att social- och hälsovården primärt skall skötas av starka primärkommuner, och gränsen för dessa drogs kring 20.000 invånare, en medveten siffra för att fungerande helheter skulle kunna skapas i Svenskfinland.
• I början av regeringsperioden vill jag minnas att just det här ledde till ett smärre ramaskri t.ex. i Mynttis texter när man inte alls kunde förstå att t.ex. Korsholm, med svenska som majoritetsspråk, borde gå samman med Vasa, med finska som majoritetsspråk för att åstadkomma det som krävdes. Efter en mängd liknande protester skrinlades regeringsprogrammets goda skrivningar, och istället fick vi den soppa vi kämpar med idag. SFP försökte sitt bästa, men det dög inte för intelligentian i Svenskfinland, och nu blir det sjufalt värre. Det här kan inte SFP:s ledning beskyllas för.
• En återkommande tanke som florerar hos många debattörer är att Svenskfinland på nåt sätt skulle kunna fatta egna beslut, som om vi inte vore en del av ett större samhälle, och som om vi inte skulle behöva leva efter samma regler som alla andra. Så är det givetvis inte. När samlingspartiet, socialdemokraterna och centern turas om att vara största parti är det deras agendor som styr. Och Svenskfinland är inte ett centralt tema då, hur mycket våra vänner i de partierna än påstår det. Det är via SFP som Svenskfinlands röst hörs, vare sig man vill erkänna det eller inte.
• Under rubriken och påståendet ”SFP bidrar till centraliseringen” lyfter Myntti, som ett av exemplen fram att Helsingfors-Vanda flygfält utvecklas, medan mindre flygplatser har det svårt. Exemplet tycker jag illustrerat bristerna i resonemanget. Sanningen är ju den att det är tack vare att Helsingfors-Vanda flygfält utvecklas som samhället har råd att upprätthålla flygfält runt omkring i landet. Likaså nämns Österbottens rätt till en egen lärarutbildning i sammanhanget, de facto är ju lärarutbildningen den enda i hela Svenskfinland, och ingalunda en Österbottnisk angelägenhet. Det att man i söder har börjat tröttna på den ständiga bristen på behöriga lärare tycker jag är väldigt legitimt, och minsann en framtidsfråga för Svenskfinland. Lärarutbildningen angår oss alla och är ingalunda nånting Österbottningar har ensamrätt på. Jag tycker lärarfrågan är ett bra exempel på att den attityd Myntti kommer fram med, de facto, är ett större hot mot svenskans framtid i Finland än miljöministeriets översitteri som benämns i samma kapitel. Och visst – samma attityd florerar också hos aktiva SFP:are.
• Österbotten är ett centralt tema i Mynttis skrift, och definitivt en central del av Svenskfinland, både när det gäller den nuvarande situationen och när vi ser framåt. Jag är själv uppvuxen i Vasa, och kopplingarna mellan regionerna i Svenskfinland är starka, vilket bevisas av en hur stor del av påverkarna bosatta här nere som har rötter eller familjeband till Österbotten.
• Österbotten är ett framgångsrikt landskap, så de hotbilder Myntti målar upp känns inte helt trovärdiga. Nåt större hot om att Vasa flygfält skulle försvinna, eller att järnvägen till Vasa skulle dras in finns inte. (En järnväg som för övrigt elektrifierades år 2011 som ett resultat av SFP:s  målmedvetna arbete.) Utmaningar finns givetvis inom social- och hälsovården som ett resultat av det jag nämnde tidigare. Arbetet med att underlätta invandring, både av kvalificerad arbetskraft och annan form av invandring är också en av SFP:s profilfrågor. Här är vi alltså helt överens.
• Folktingets roll som nån sorts motpol till SFP som bemämns på sidan 9 känns också märklig. Jag har själv börjat min karriär inom politiken som kampanjchef åt Markus Österlund, numera folktingssekreterare. Han gör ett utmärkt arbete på folktinget, och vi kanske kan vara tacksamma över att jag gjorde ett så uselt jobb så Markus varken blev invald i riksdagen 2003 eller europaparlamentet 2004, utan istället nu sköter folktinget. Folktinget är snarare ett av många arbetsverktyg för SFP, även om man agerar väldigt självständigt ofta.
• Myntti konstaterar helt riktigt att det ofta är svårt att hitta en finlandssvensk strategi som skulle omfattas av alla och att alla målmedvetet arbeta mot en definierad framtid. Det stämmer, men jag vill nog ifrågasätta realismen i att man ens kunde nå en sådan enhet. Är det inte snarare en styrka att vi trots att vi är lika, också är ganska olika på många sätt? Vi mår ganska bra oberoende av hur samhället ser ut runt omkring.
• EU:s snara undergång tror jag inte heller på. T.ex. de problem med skattesmitning som Myntti tar upp, håller på att åtgärdas. Det går långsamt, men jag tror inte det är helt fel att påstå att trenden går åt rätt håll.
• Inkomstskillnaderna ökar i hela världen. Det här är på många sätt beklagligt, men det är inte en trend vi ändrar på i Finland väldigt lätt oberoende av vilken regering landet har. Att peka ut Finland som ett av de länder där utvecklingen är snabbast är inte heller helt rättvist. Vi har fortfarande bland de lägsta inkomstskillnaderna i världen.
• Lokalt självstyre är en modell som ofta kommer upp i olika debatter. Det är sant att självstyre, som Ålands, är väldigt fungerande i homogena regioner som står i minoritetsställning gentemot landet som helhet. Den modellen, eller nånting som liknar det, är synnerligen vanskligt att tänka sig i Finland, utanför Åland. Vi har inte homogena språkliga regioner mera, vissa delar av glesbygdsösterbotten undantaget. De flesta av oss finlandssvenskar lever på orter med stark finskspråkig majoritet. Jag tycker tanken på nån sorts reservat, nånstans i Österbotten då närmast, känns väldigt märklig. Svenskfinlands styrka finns i att vi kan fungera bra i samhällen med olika språkförhållanden. Svenskfinland mår ganska bra här på Esplanaden i Helsingfors, och Svenskfinland mår ganska bra i Korsnäs.
• Det nordiska samarbetet tror också jag är ett trumfkort, både för Svenskfinland som helhet och för SFP, precis som Myntti också säger. När Christina Gestrin lyfts fram som nån sorts undantag inom SFP för att hon varit aktiv i Nordiska rådet, på sidan 16,  är det i alla fall lite märkligt formulerat. Gestrin är SFP:s enda ordinarie medlem i Nordiska rådet och hon undertecknade initiativet om att utveckla det nordiska samarbetet i den egenskapen. Hon var ingalunda i nån sorts oppositionsställning inom partiet som man lätt tror när man läser formuleringarna.
• Jag tror att ett utökat samarbete mellan regioner i Norden är en ypperlig möjlighet. Utöver det Myntti nämner kan man se på det täta samarbete som finns kring Öresundsbron, Malmö och Köpenhamn utgör idag ett verkligt starkt enhetligt område trots att det går en statsgräns mellan städerna. Liknande samarbete mellan Vasa och Umeå är säkert ett eftersträvansvärt mål.
• Occupy Wall Street som används som exempel flera gånger känns lite märkligt – om det fanns en rörelse som var ett skolexempel på hur man inte har inflytande i samhällsdebatten så var det ju occupy rörelsen. Snarare borde då Tea Party rörelsen tas som exempel – där påverkade gräsrötterna minsann både debatt och valutgång, trots att budskapet man körde säkert inte faller många här i smaken. Men taktiken och förmågan att påverka var helt fenomenal.
• Myntti lyfter också fram digitala möjligheter till debatt. Jag måste säga att jag fasar inför nåt nytt fond finansierat diskussionsforum där Svenskfinland inbjuds debattera. Jag vågar påstå att det är mycket bättre att föra debatt där debattörerna redan finns. Det finns stor potential både i KSF-medias webbsidor, i Vasabladets och ÖT:s webb och på YLE. För tillfället gör de anonyma kommentarerna det till ett slagfält där de sämsta sidorna hos debattörerna lyfts fram, men månne det inte utvecklas på sikt det också.
• Facebook är också en plattform där de flesta finlandssvenskar rör sig, och utmärkta diskussioner brukar föras där, Myntti beskriver dem som exkluderande, men för den som vill diskutera finns nog möjligheterna. Det kanske krävs att man blir vän med Kenneth Myntti på facebook, men kunde inte det vara en framkomlig väg – att använda de kanaler som redan finns.
• Den här tanken att makten i Svenskfinland sitter i nån sorts toppstyrda partiapparater finner jag också lite märklig. Jag vågar nog påstå att det inte finns många politiska system i världen där t.ex. partiordförande och landets försvarsminister debatterar den senaste kolumnen i Vbl på journalistens facebook-sida – men just det händer i Svenskfinland, på Kenneth Mynttis sida i förrgår, igår och säkert idag också. Avståndet mellan den politiska ledningen och gräsrötterna är mindre inom SFP än i något annat parti vågar jag påstå. SFP har också landets trognaste väljare, och jag tror att det här är EN av orsakerna till det. I motsats till vad journalister och andra tyckare påstår, så lyssnar partiledning, partiapparat, lokala partiledare till vad gräsrötterna säger. Det är en av orsakerna till att Svenskfinlands förestående undergång nog är starkt överdriven.