Kvinnor utan land – om muslimska kvinnoliv i Finland

Genom mina muslimska flyktingbekanta som lever i ett arrangerat äktenskap, blev jag nyfiken på kvinnor som kommer till Finland för att släktingar bestämmer att de skall gifta sig med någon som bor här. Jag ville försöka hitta kvinnor som kunde berätta om sina erfarenheter och intervjua dem för en bok.

Men det visade sig inte vara lätt och intervjuerna kom att handla om mycket mer än arrangerade äktenskap.

Invandring är ett ganska nytt begrepp i Finland i jämförelse med det övriga Europa. Hos oss började inflyttningen i större skala först på 2000- talet. Den största gruppen i dag är 29 000 ester, tätt följda av 28 400 ryssar, 8 500 svenskar och 6 600 somalier. De som kommer från Estland integreras snabbt och får arbete. Den största arbetslösheten, över 50 procent, förekommer bland personer från Sudan, Somalia, Irak, Afghanistan och Myanmar.

I slutet av år 2010 talade bara 4,2 procent av landets befolkning något annat språk än de inhemska som modersmål. Muslimerna utgör enligt en grov uppskattning cirka 1 procent av befolkningen i Finland.

Jag arbetade med boken huvudsakligen år 2011 och intervjuade kvinnor från Afghanistan, Bosnien, Marocko, Pakistan, Libyen, Irak och Somalia. De har alla muslimsk bakgrund och jag ville höra dem berätta om sin vardag, hur de hamnade i Finland och vad de gör här.

Under intervjuerna fick jag höra saker jag aldrig tänkt på, som att någon vill bli finländsk medborgare genom att lära sig svenska eller att korruptionen i hemlandet kan vara orsaken till att det är svårt att få skilsmässa. Därför hoppas jag att berättelserna i boken kan öka insikterna i en annan verklighet än den vi är vana vid.

Kvinnorna i min bok kommer från olika länder och olika kulturer. Det enda de har gemensam är att de är kvinnor, har samma religiösa bakgrund och bor i Finland. Den största utmaningen för dem då de kommer hit är att de behöver förstå det finländska samhället och nyckeln dit är att lära sig svenska eller finska. Vissa lär sig snabbt tala någotdera språket, andra kämpar längre. Det är de som kämpar som också senare halkar efter och för dem skulle det behövas en effektivare språkundervisning.

Några röster ur boken "Kvinnor utan land, femton berättelser"

Saynab, 24 år från Somalia, brukar besöka webbplatsen Hommaforum där immigrationskritiker och rasister uttrycker sina invandrarfientliga åsikter. Hon tycker inte om det hon läser. Hon tycker att de fientliga åsikterna har ökat och oroar sig över hur det blir i Finland i framtiden, ifall åsiktsklimatet försämras ännu mer.

Hon har märkt att vissa personer fått mera mod att sprida sina åsikter efter Sannfinländarnas seger i senaste riksdagsval, då partiet blev tredje största parti.

"Förr var det bara alkoholister som ropade, det betydde ingenting. Nu för tiden känns det som om alla människor är arga. En del ropar efter mig i butiken eller på gatan. Det kan vara någon som tutar från en bil och visar långfingret eller kommenterar att jag har ny barnvagn. Hur vet de att inte barnvagnen redan använts av två barn? Det är tur att sonen bara är två år, han förstår inte så mycket av vad som sägs."

När jag träffar henne är hon fortfarande mammaledig och hemma med den tvåårige sonen. Hon har just utbildat sig till laboratorieanalytiker och skall antingen söka jobb eller fortsätta studera då mammaledigheten är slut.

Saadia, 43 år från Marocko, som arbetar med invandrarkvinnor för settlementsrörelsen, har upplevt att folk stirrar för att hon bär huvudduk.

"Detta gäller inte bara mig, jag talar för många kvinnor. Jag tycker att vi har bott här ganska länge och vi är ganska många, varför kan man inte förstå och godta detta? Duken hör till min religion, på samma sätt som andra religioner har egna regler. Kristna har också olika seder. En del går i kyrkan, andra gör det inte. Varje människa måste få frihet att välja. Jag kan gå med duk, min dotter kan vara utan om hon vill, det betyder inte att hon inte är muslim", säger Saadia.

Maria, 26 år från Pakistan, som är mammaledig och hemma med en liten son, har haft vissa språkproblem för att hon inte talar finska. Folk har varit ovänliga och det gör henne rädd. Hon har blivit uppmanad att tala finska.

Hon ger ett exempel: hon var på en hälsocentral där hon blev bemött med ilska då hon talade engelska. Då ringde hon sin man som per telefon började tala svenska med damen bakom disken. Damen började då plötsligt tala engelska.

Marias man blev finländsk medborgare genom att lära sig svenska i Finland. Svenska liknar engelska och var lättare att lära sig än finska.

"Jag förstår inte varför folk här inte vill tala svenska, de talar hellre engelska. Damen jag talade med hade strax innan sagt att hon inte talar engelska. Jag förstår inte det", säger Maria.

Hon hade inte hunnit lära sig finska i det skedet då hon befann sig på hälsocentralen. Då tog hon ännu hand om sonen som hon fick ganska snabbt efter att hon kom till Finland. Senare kom hon in på en språkkurs.

Fatima, 32 år från Libyen, säger att hon inte stött på rasism i arbetslivet, hon tycker att hon blivit respekterad. Hon har arbetat som städare men studerar till närvårdare då jag träffar henne. Hon bär huvudduk som hon fäst med spännen på ett trendigt sätt. Duken går ton i ton med kläderna.

"Jag tycker att stora sjalar stör rörelsefriheten. Finland är ett Europeiskt land och jag skulle inte få jobb om jag gick omkring i ett stort tygstycke."

Huvudduk började hon använda först år 2007 i Finland.

"Plötsligt la jag på den och sedan blev den där. Min man, min svärmor och bekanta har inte kommenterat det. De beter sig som om ingenting hänt. Jag vill ha den för att jag blivit gammal och vill visa att jag är religiös."

Layla, 50 år från Afghanistan, söker bostad och jobbar i ett rehabiliterande arbete då vi träffas. Hon oroar sig för sina barnbarn. Hon har en gång ansökt om familjeåterförening men det blev fel i ansökan. Tolken som pratade pashtu tolkade fel. Layla talar dari och det uppstod missförstånd och migrationsverket gav avslag. Tolken förklarade inte ordentligt och besvärstiden gick förlorad.

Hon talar ofta med barnbarnen i telefon och de gråter och säger att de vill komma till farmor i Finland. De berättar om bomber som exploderar i närheten av huset där de bor. Senast hon talade med flickorna grät hon så mycket efteråt att hon fick huvudvärk.

Flickorna bor med sin mamma och deras pappa är försvunnen. Ensamma mödrar står lägst på samhällsstegen i Afghanistan. FN:s utvecklingsorgan UNDP:s index över livskvalitet, HDI 2011, listar 183 länder. Finland ligger på 22 plats medan Afghanistan har nummer 172. Medelåldern i landet är 48,7 år. Våldet har tilltagit, det förekommer terrorattacker, självmordsbombningar, vägattacker, kidnappningar och kriminalitet.

Layla är orolig för att flickorna skall bli kidnappade och berättar att talibanerna klär sig i vanliga kläder för att ingen skall känna igen dem. De kan ta flickor som sitter bakpå en motorcykel.

Zubia, 33 år som är utbildad jurist från Pakistan, drömmer om en egen fond för fattiga.

"Du ser att mitt hem inte ser ut som ett normalt hem. Det är inte putsat eller välorganiserat, inga dekorationer, ingen vacker soffa. Vi kunde ha det fint, min man har bra lön. Men jag vet att han ger pengar till sin familj i Pakistan och jag gör likadant."

Hemifrån är hon van vid en annan levnadsstandard. Huset var fem gånger så stort och inredningen var fin. Men tjänstefolket var fattigt och Zubia blev uppmärksam på fattigdomen. Tjänarna bodde i tält året om och levde under svåra förhållanden. När hon arbetade i Pakistan hade hon en väldigt liten lön som hon delade i tre delar: en för sig själv, en för fattiga släktingar och en för andra fattiga.

"Några mycket nära släktingar är fattiga. Det är smärtsamt för mig att veta att mina släktingar kunde leva på samma summa i en månad som jag betalar vid ett Macbesök."

Zubia brukar köpa ris och vete åt släktingarna för ett helt år. Har hon inte pengar brukar hon ringa sin mor och be henne ge dem pengar.

Jag vill veta vad Zubia anser om jämställdhet mellan könen.

"I Pakistan är det ganska normalt att männen dominerar i familjen. Det beror på område och familj. I en familj där både man och hustru är utbildade kan kvinnan argumentera för sina rättigheter. Så gör jag med min man. Min man har gett mig rättigheter, han tvingar mig aldrig."

Somayeh, 23 år från Afghanistan, har gjort sitt bästa för att hjälpa andra flytkingkvinnor att få ett arbete. De får alltid höra att de inte kan finska tillräckligt bra och blir utan. Hon tycker att det inte är kvinnornas fel att de inte kan språket. Det ordnas alltför sällan kurser i finska och den som gått en kurs måste vänta ett år på följande. Under tiden hinner de glömma vad de lärt sig.

"Finländarna säger alltid att om man inte kan språket får man inget jobb. Det här drabbar de vuxna kvinnorna."

Men hon ser ljust på sina egna framtidsutsikter. Ljuset kommer av att hon tycker att hon hittat sin plats i samhället. När hon ser framåt ser hon ett bättre liv, egen bil, ett hus och ett yrke.

"För mig har det gått bra. Om livet slutade här, om jag tittade bakåt finns det inget som jag inte hunnit göra eller inte klarat av. I början kändes det som om jag aldrig kommer att hitta min plats, allt var nytt, kulturen, landet, språket. Det första steget är när man kommer in i en skola, sen går det uppåt. Jag har studerat från bottnen, först blev jag närvårdare, nu blir jag sjukskötare och sedan får jag se om jag ännu fortsätter och blir barnmorska."

Sajida, 37 år, studerade medicin i Pakistan under kaosartade omständigheter för cirka 20 år sedan. Nu är hon läkare vid en hälsostation i Esbo.

Jag vill veta vad hon tycker om den politiska situationen i dagens Pakistan men hon säger att hon varit borta så länge att hon bara via nyheterna vet vad som händer.

"Det jag hör i nyheterna låter inte bra. Men de finska tv-kanalerna ger mycket knapphändig information. Om folk tror att det som sägs i Yle 1 och Yle 2 är sanningen så tror de fel. Sanningen ligger mycket långt ifrån det."

Efter attacken i World Trade Center 2001 i New York började folk fråga om Sajida är muslim.

"Sedan sa de ooh! och tittade konstigt på mig. Men jag brukar reagera med att säga att även om vi kommer från Pakistan och är muslimer betyder det inte att vi är terrorister och vill döda någon. Vår religion handlar om tolerans och fred. Terroristerna påstår att de är muslimer men det är de inte. De ger hela religionen dåligt rykte."

Som läkare är Sajida övertygad om att personer med invandrarbakgrund löper risk att bli deprimerade i Finland.

"Definitivt. Jag vet inte hur det är i andra länder men i Pakistan har vi ett mycket socialt liv. Vi kan inte leva utan folk runt oss. Vi är alltid med familjen eller om vi bor i en annan stad har vi ändå massor med vänner eller folk som hälsar på utan att förhandsanmäla sig. Vid tiotiden på kvällen kan en släkting komma in genom dörren. Då väntar han sig mat, det är en formalitet, en del av vår kultur. För finländare kan det verka outhärdligt men för oss är det normalt."

Hon har sett tecken bland vännerna som tyder på depression och har föreslagit att de borde söka hjälp.

Saudina, 29 år, kom som arbetssökande till Korsnäs från Bosnien. Hennes man jobbade redan i Korsnäs när Saudina flyttade dit. Snabbt kom hon med i en mamma-barn grupp eftersom hon var gravid. Hon kunde engelska och lärde sig svenska på en kurs så bra att hon på några månader klarade vardagliga situationer.

Hon började som städare i en skola och blev väl mottagen. Kollegerna var mycket hjälpsamma och tog tid på sig att förklara och berätta vad olika saker kallas i Finland. De berättade för eleverna om Saudina och presenterade henne inför hela skolan.

"De respekterade mig och att jag kom från ett annat land", säger hon.

Då Saudina var tio år vistades hon i koncentrationslägret Trnopolje och därifrån har hon hemska minnen. Alla i koncentrationslägret väntade på att Röda Korset skulle komma. I två månader väntade Saudina med sin mamma och sina syskon på detta i lägret.

Nu arbetar Saudina som hemspråkslärare i tre skolor i Korsnäs med omnejd och hon har gått med i politiken. Hon kandiderade för Sfp i Korsnäs i kommunalvalet 2008 och blev invald. Hon är med i kommunfullmäktige och sitter i biblioteks-, kultur- och fritidssektionen.

"Det är jättebra för oss invandrare att vara med i politiken, det är ett sätt att kämpa för våra rättigheter, att säga vad vi önskar och uttrycka våra förväntningar. "

Ingen rasism i Korsnäs

Kommundirektören i Korsnäs Anita Ismark är nöjd.

"Korsnäs är en företagarkommun och vi behöver arbetskraft. Här finns ingen rasism, vi vill se folk som människor", säger hon. Ismark tycker att integrationen av de närmare 200 invandrarna har lyckats över förväntan. Korsnäs har tagit emot både flyktingar och arbetsmigranter. De grundar företag och köper hus, kommunens bostäder fylls och nativiteten ökar. Förekommer det arbetslöshet är det inte nödvändigtvis en invandrare som är utan arbete. I Korsnäs bor 2 260 personer.

För mig som intervjuare ser Korsnäs ut som ett idealsamhälle för invandrare. Folk får arbete och kan köpa hus. De etablerar sig och hittar en plats och de lär sig svenska. I boken berättar Saudina ändå att hon får hjälpa alla dem som inte lärt sig svenska tillräckligt bra för att klara av kontakten med myndigheter. Hjälparbetet blir ibland för mycket.

Det är heller inte alltid lätt att bo på en liten ort där alla känner alla då man kommer från en stor stad som Sarajevo. Saudina har ibland funderat på att flytta till en större ort men då måste hon lära sig finska. På en större ort finns det kanske en moské där muslimerna kan samlas vid högtider. Nu samlas de i Närpes under ramadan och en imam kommer dit.

Sonja Hellman: Kvinnor utan land, femton berättelser, Schildts & Söderströms 2012